måndag 15 augusti 2016

Utläst: När klockan slår fem av Denise Rudberg

Som motvikt mot Proust och Ferrante behöver jag något lättläst och lättsamt och för detta ändamål har jag laddat ned Denise Rudbergs När klockan slår fem och Mats Strandbergs Färjan i mobiltelefonen. Jag börjar med den förstnämnda, femte delen i serien Elegant Crime garanterar något välbekant som jag egentligen är en aning trött på men samtidigt kan vila i.

Ja, väldigt välbekant. Den lilla skaran i den särskilda utredningsgruppen - Marianne Jidhoff, Torsten Ehn och Augustin Madrid - har som vanligt trassliga kärleksliv, som vanligt konflikter med överordnade och ansvariga utanför deras egen krets. Och som vanligt finner jag det ändå mer intressant att uppehålla mig där än i själva deckarintrigen, även om den ter sig något mer habil än vanligt.

En våldtäkt på Östermalm visar sig ha mycket gemensamt med en våg av våldtäkter som lamslog unga kvinnor i Lund sommaren 1994 - fotbolls-VM och värmebölja, öppna fönster och synnerligen obehagliga uppvaknanden. Marianne och de andra börjar nysta i det förflutna och samtidigt slår gärningsmannen till igen - nu med dödlig utgång.

Det blir en aning för mycket av återblickar till 1994, kanske än mer så när ett av de tidgare brottsoffren börjar få påhälsningar från det förflutna, samtidigt som Augustin Madrid håller på att inleda en relation med henne.

Det är kanske också en aning lättköpt med kritiken mot den tidigare utredningen där kvinnorna inte togs på allvar utan råkade ut för kränkande utfrågningar som inte ledde någonstans, på det sätt som länge och ofta kritiserats vid utredning av våldtäkter, men det är samtidigt positivt hur de här får en sorts upprättelse, om än tjugo år efteråt.

Det är något mindre av det kittlande överklassiga - visst, en aning av en jakthelg på ett slott, men den ter sig ändå såpass perifer att den knappt räknas. Jag är väl fånig men jag vill nog trots allt ha mer av "elegant" och mindre av "crime".

2 kommentarer:

Birgitta sa...

Jag tycker tvärtom! All den där rikedomen äcklar mig faktiskt en aning, och vad som intresserar mig är deckargåtan - ja, och så personerna förstås, framför allt Marianne Jidhoff. Hennes äktenskap och situationen att plötsligt stå ensam och börja om från början vid 53 års ålder har vissa likheter med mina egna erfarenheter, så jag ömmar liksom för henne. Och tycker det är väldigt trevligt att hon nu får både åtrå och åtrås och äntligen får ett roligt kärleksliv! Upptäckte dessa böcker nu under sommaren och läste samtliga fem i ett sträck. De var ju verkligen av varierande kvalitet förstås - tror det var fyran som bara slutade med ett stort jaha? Ser fram emot del sex, som väl ska komma under hösten, tror jag.

Saga sa...

Jo, på sätt och vis kan rikedomen vara frånstötande och äcklande men mig roar den. Det blir som glitter och körsbär på toppen och lite variation till den socialrealism som oftare präglar även utredarnas liv i nutida deckare (ja, jag generaliserar och jag läser inte alls lika mycket deckare som för ett antal år sedan så jag kan dessutom ha fel). Jag tror inte att jag hade klarat alla fem på det sättet, det skulle bli för mycket för mig, men jag kommer säkert att fortsätta läsa. Katerina Janouchs böcker om Cecilia Lund fick jag däremot definitivt nog av (de är väl inte särskilt lika varandra men jag kopplar ändå ihop dem läsupplevelsemässigt).