Utläst: Främlingsleguanen av Martina Montelius

Vid närmare eftertanke har jag nog bara sett två pjäser av Martina Montelius men ändå är jag helt övertygad om att jag tycker att hon är väldigt bra. Alltså är det givet att jag skaffar mig novellen hon givit ut på Novellix och att jag när jag av min På spåret-tittande man får veta att hon skrivit en roman önskar mig den i julklapp.

Glatt tar jag mig an Främlingsleguanen och njuter av språkekvilibristiken tills verkligheten gör sig påmind i alltför hög grad - jag lyckas inte stänga av min egen snartfemåring, helt enkelt. Jag förstår fuller väl att det inte är en realistisk roman, har aldrig trott det heller, men ändå är det för mycket som skaver i  mig av avståndet mellan mitt verkliga och detta fiktiva barn. Jag funderar på hur jag skulle ställa mig till att se skildringen som dramatisering och tror att det skulle vara mycket bättre - i teaterkonventionen ingår att barn gestaltas av vuxna och att det finns en diskrepans och spänning där. Egentligen är det ju samma kontrakt jag bildligen skriver på som läsare men här fungerar det inte riktigt.

Ett barn säger upp sig från sitt dagis och brer ut sig i lägenheten som övergivits av dess upphovsmän. Tillsammans med sällskapsleguanen upptäcker hen världen med ett språk som spänner över större delar av vårt ordförråd än de flesta vuxna behärskar. Det är ett språk som skulle te sig en aning föråldrat hos en vuxen berättare, hos ett barn blir det mer som en gestaltning av en idé, som bitvis går hand i hand med, bitvis på tvärs mot det skeende som beskrivs - vad som köps i affären, vilken vänskap som söks, hur leguanen går in i en depression och hur pengarna som finns lämnade här och där i lägenheten så småningom tar slut och vräkning såväl hotar som verkställs.

Trots ordförrådet, formuleringsförmågan och klarsynen (barnet vet vad vuxna vill ha, hur man får dem att undvika en och att inte ens se en) är det ju ett barn med många av ett barns begränsningar och en del poänger utvinns ur detta, samtidigt som det är tydligt att vanliga spelregler inte gäller. Det är fyndigt och smart och som sagt språkekvilibristiskt men just nu vill jag hellre känna något än imponeras när jag läser. För egentligen är det ju något väldigt sorgligt att vara ensam och inte känna att man tillhör eller vill tillhöra den gemenskap som bjuds.