onsdag 22 mars 2017

Utläst: Spark Joy av Marie Kondo

För ett par år sedan lånade jag Konsten att städa av Marie Kondo på biblioteket och blev inspirerad och irriterad. Inspirerad för att jag tyckte om en del av hennes metod, att bara behålla sådant som man blir glad av och för att det är något radikalt som ska till om jag ska lyckas göra mig av med saker, irriterad för att hennes syn på saker var så... fyrkantig, trots allt det esoteriska. Böcker var bara behållare av information, skivor likaså, minnessaker var det bara att göra sig av med. o.s.v.

Nu, när jag, som är en hopplös samlare av allt, måste göra mig av med en stor mängd saker för att vi ska kunna disponera om i vårt hus kände jag att jag behövde lite pepp och hastigt och lustigt köpte jag hennes andra bok, Spark Joy, som skulle vara lite mer hands-on vad gäller själva rensandet.

Det stämde verkligen. Här är det tydligare hur man ska gå tillväga med olika saker såväl vad gäller att göra sig av med dem som hur de "ska" förvaras. En del av det flummiga med att tacka sina ägodelar finns kvar, liksom en viss fyrkantighet vad gäller förvaring (och böcker) men samtidigt är hon mjukare och mer tillåtande - i stället för att skämmas över att man inte kan göra sig av med vissa saker ska man glädjas åt dessa ting och så skriver hon om de där föremålen som man behöver även om de inte gör en det minsta glad - även då ska man visa dem tacksamhet och så småningom kunna känna den där glädjen.

Det kan bli lite för mycket av att om man rensar bort onödiga saker kommer allt möjligt annat i livet att gå en väl men samtidigt finns det ju en logik i att ju mer tid och energi man lägger på att hantera sina ägodelar, desto mindre finns det kvar för annat. Jag tror dock att om man verkligen vill följa KomMarimetoden är det bra att läsa den första boken också, eftersom den ger en sorts grund att stå på; om man så vill är den en teoribok, den här en praktisk handledning. (Det finns också en KonMari-app, tutorials på Youtube och tusentals inlägg på Instagram och Pinterest - KonMari är en industri och en folkrörelse.)

Tyvärr var min häftade utgåva hiskeligt ful - illande ljusgrön är inte precis färgen som signalerar harmoni - men meningen är ju inte att jag ska behålla den, utan lära mig av den.

Hur det kommer att gå? Tja, jag skrapar än så länge på ytan för att kunna komma till stadiet där KonMarimetoden fungerar men jag är på väg.

En såld brudklänning som packas i kartong för att kunna skickas till sin nya ägare.

torsdag 16 mars 2017

Mode på tvären

Idag skriver jag om antologin À la mode - Mode mellan konst, kultur och kommersdagensbok.com. Det är en tvärvetenskaplig samling artiklar där ett ganska vitt modebegrepp är den gemensamma nämnaren. Det är ganska spretigt men mestadels intressant, även om jag kanske inte tycker att författarnas analyser når så långt.

Men med artiklar om garderobsrensning, köpstop och shopping på Facebook är den högaktuell i mitt eget liv och en titel som "Modets melankoli" är ju helt fantastisk.

Här finns recensionen.

onsdag 1 mars 2017

Månadsbokslut februari 2017

Märkligt nog fortsatte årsbokslutet en bra bit in i februari i min ekonomiska verklighet, vilket gjort mig mer än lovligt förvirrad tidsmässigt. Och lika förvånad som för en månad sedan är jag över att tiden gått så fort. Läst har jag i alla fall, och lyckats recensera några böcker, om än långt ifrån alla.

Och så har jag till sist sorterat ut ännu mer av min gamla kurslitteratur ur bokhylorna för att få plats med böcker som jag nog hellre ser tar upp utrymmet än Options, Futures and Other Derivatives, eller Valuation, eller Marketing Management... Jag har inte öppnat dem på över femton år så vad ska jag ha dem till?

Jag läste ut sju böcker och av dem var

tre skrivna av män
fyra på engelska
två fackböcker
två tänkta för ungomar
tre lånade på biblioteket
ett recensionsexemplar från förlag

tisdag 28 februari 2017

Tematrio - Bara brittiskt


Den här veckan efterlyser Lyran brittiska författare och/eller romaner till sin Tematrio och det ska väl inte vara så svårt. Eller snarare, det svåra är väl att välja så den här gången gör jag det lätt för mig .

Sarah Waters skapar med hjälp av små små detaljer en så autentisk och levande tillvaro i sina böcker att jag verkligen lämnar verkligheten för något annat. Så är det oavsett om hon skriver om sent 1800-tal, 1920-tal eller 1940-tal. Samtidigt är det för det mesta en ganska jobbig och obehaglig tillvaro men ändå längtar jag dit när jag pausar läsningen.

J. K. Rowling lyckas i sina böcker om Harry Potter förena ett antal välanvända ingredienser, gammal skåpmat om man så vill, på ett sätt som får dem att kännas både nya och annorlunda. Jag trivs väldigt bra i den värld hon byggt upp och utöver spänningen och det roliga (språkglädjen!) berörs jag av sorgen och tomrummet som allt i Harry Potters liv egentligen kretsar kring.

Jag har aldrig förstått mig på Jane Austen utan tillhör sedan tolvårsåldern Team Brontë (som om man skulle behöva ställa dem mot varandra, egentligen, det är ju faktiskt ganska barnsligt), särskilt Charlotte Brontë. Jane Eyre har jag haft med hur många gånger som helst i tematriosammanhang så nu slår jag i stället ett slag för Villette, om en ung kvinna i ekonomiskt trångmål som får en tjänst som lärare på en internatskola i Villette. Där finns skolans rektor och ägare Madame Beck, som är skrämmande nitisk i sin kontroll över såväl elever som anställda, och ett par ganska besvärliga lärare och eventuellt spökar det också. Det är mycket som irriterar mig men samtidigt är det väldigt bra. Och om man eventuellt fått lust att vrida nacken av Madame Beck kan man sedan läsa Birgitta Berglunds artikel "In Defence of Madame Beck" och få en lång rad nya insikter. (Spoiler alert: själv får jag dock lust att virda nacken av Charlotte Brontë p.g.a. slutet.)

Förenklat och plottrigt

Idag skriver jag om Ekonomi så att du förstår av Marcus Weeks på dagensbok.com.

Eftersom så många betraktar ekonomi som svårt och närmast skrämmande är jag positivt inställd till böcker som förklarar ämnet på ett enklare, lätt avväpnande sätt. Ekonomi så att du förstår riktar sig främst till ungdomar men även vuxna som vill veta mer och den har sina goda sidor - som en skaplig ordlista och ett förhållningssätt där negativa aspekter inom olika ekonomiska system också får sin beskärda del av utrymmet.

Tyvärr är den samtidigt ganska plottrig både innehållsmässigt och visuellt och med tanke på hur mycket som ska förklaras blir det bara ett skrapande på ytan - samtidigt som ett par uppslag vigs åt en kavalkad av kända ekonomer. Företagsekonomi, aktier, inflation, samhällsekonomi, bankväsende, räntor, lönesättning, prissättning, globalisering, allt snurrar förbi och samtidigt som det är lättläst är det ganska lättglömt.

Det går fort på alla sätt, liksom det känns som om själva produktionen gått fort. En internationellt gångbar produkt, ett skal att fylla med innehåll, där det nästan enda räkneexemplet är gravt felräknat och där avsnittet om marknadsmisslyckanden fått rubriken "När marknaden gör sitt jobb".

Här finns recensionen.

torsdag 23 februari 2017

Utläst: Interrupted Aria av Beverle Graves Myers

Jag vet inte riktigt hur jag fick upp ögonen för Beverle Graves Myers böcker med mordhistorier som utspelar sig i den venetianska operavärlden. Länge tittade jag på dem, innan jag slutligen önskade mig och fick den första i julklapp. Operainslag i böcker är ju som kattmynta för mig och jag var en aning orolig för att jag även denna gång skulle ha låtit den lockelsen leda mig till något jag egentligen inte skulle uppskatta att läsa men så var inte fallet. Nej, det är inte stor litteratur på något sätt men det är helt OK underhållning.

Kastraten Tito Amato återvänder till sin hemstad Venedig efter ett antal år på en skola där han drillats tillsammans med andra unga män till en sångteknisk nivå som knappast sett sin like vare sig förr eller senare. Han har fått anställning på ett av stadens operahus och med sig har han sin bästa vän Felice Ravello, vars röst inte höll hela vägen. Hemkomsten blir dock inte alls som han tänkt sig - hans lillasyster får märkliga och skärmmande anfall, hans far beter sig konstigt och på operahuset dallrar atmosfären av konflikter. Under premiären avlider en av sångarna och Felice arresteras men Tito kan inte tro att han är skyldig. Så inleds jakten på den verkliga mördaren, för det måste väl ändå vara någon annan?

Till en början håller jag på att bli nipprig av att de italienska termerna kursiveras konstant - när jag kommit till det tionde - tjugonde - castrato vill jag skrika "ja, vi har hört det nu!" men så småningom vänjer jag mig. Jag njuter av hur integrerade sång- och operainslagen är; de är verkligen en förutsättning på många sätt och även om det inte går särskilt djupt är det tillräckligt för att jag ska få promenera runt i en operabubbla. Konflikterna är säkert liknande inom talteater men jag känner mig ändå hemma med slitningarna här, med den bitchiga sopranen som försöker konkurrera ut primadonnan.

Å andra sidan känns det inte särskilt mycket 1700-tal. Jo, miljöerna och kläderna är det, för att inte tala om kastraterna, men annars känns väldigt mycket lite för nutida. Det blir mer kostymdrama än helgjutet på det planet.

Intrigen är måttligt avancerad men kanske just därför ganska... behaglig. Det är mer Christie och Lang än nutida thriller och det mest bestialiska som skildras är väl egentligen hanteringen av de unga pojkarna med änglaröster. Samtidigt löser sig vissa saker lite för enkelt, vilket gör att den del av dynamiken går förlorad. Spänningsmomentet fallerar något och upplösningen är en aning otillfredsställande men öppnar också upp för den fortsätting som kommer - det finns sex böcker om Tito Amato och jag har en känsla av att jag kommer att läsa flera av dem.

måndag 20 februari 2017

Utläst: Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag läste Egenmäktigt förfarande en aning efter alla andra och blev måttligt förtjust. Jag kunde inte förstå mig på Ester Nilsson och blev mest trött på hennes oförmåga att handla någotsånär vettigt (som om förälskade människor någonsin varit särskilt kapabla att göra det). Jag blev också förvirrad av sakligheten och distansen som var själva textens yttre signum i kontrast mot innehållet. Alltså har jag aldrig känt mig särskilt trakterad av fortsättningen Utan personligt ansvar, förrän nu, när en person med gott omdöme som inte heller höjt Egenmäktigt förfarande till skyarna hävdade att den var betydligt bättre. Och så stod den där på biblioteket när jag skulle titta efter en annan bok.

Det har gått några år efter historien med Hugo Rask men Ester Nilsson har nog egentligen inte lärt sig något. När hon träffar skådespelaren Olof Sten trillar hon dit igen, trots att han är gift och inte tänker lämna sin fru, trots att hon inte vill vara älskarinna igen, trots att han behandlar henne förfärligt, trots allt möjligt.

Det låter kanske som en hopplös upprepning men den här gången kan jag följa med i Esters vändningar. Den allvetande berättaren fångar upp mina invändningar, meddelar att Ester skulle ha kunnat tänka si eller så, se det eller det - men icke. Den förälskade Ester analyserar varje ord Olof säger och inte säger, hur han säger dem och skriver dem - och nästan hur han inte säger dem. Hon tolkar alla tecken till sin egen fördel, eller till relationens fördel - den relation Olof hävdar att de inte har. Han vacklar och tvekar, säger nej men tycks mena ja, ja, ja, bara hon inte kräver mer än vad han för tillfället är beredd att ge, vilket aldrig är särskilt mycket.

Och Ester väntar och längtar, finner sig, och finner sig inte. Drömmer framtid och liv, också när det är helt barockt att göra det. Hon googlar skilsmässostatistik och vägrar lyssna på väninnorna som varnar. Hon ser att hon följer sina gamla mönster men människor är olika, någon gång måste det ju sluta annorlunda. Väl?

Så den distans jag inte fick ihop i den förra boken fungerar utmärkt här. Kanske för att jag förväntar mig den, kanske för att jag serveras både Esters egen analys och en yttre analys av Ester. De dubbla nivåerna som gör det hela till en sorts fallbeskrivning. Och ja, Ester är fortfarande enormt enerverande men det bekymrar mig inte alls lika mycket.