Ett mer nutida Drömspel

Idag skriver jag om Magnus Florins Förföljarna på dagensbok.com.

Det är en bok helt utan baksidestext och fliktexter och det känns som ett svek att skriva om den, att avslöja något den inte vill avslöja (ni ser, jag förmänskligar boken). Samtidigt är det något koketterande med detta brott mot hur det brukar vara, att väcka uppmärksamhet genom att vara annorlunda. Kanske är det så, kanske är det helt enkelt ett sätt att närma sig äldre tiders böcker, de som bar titel och författarnamn på ryggen, kanske också förlagsnamn, men inte mer.

För det är äldre tider som anas, äldre texter, i denna berättelse om berättande, om lyssnandets och läsandets villkor. Det är inte en pjäs men det skulle kunna vara det, och medan jag läser kan jag också se för mig hur den skulle se ut på någon av Dramatens mindre scener om den vore det.

Det finns en långsamhet och seghet, ibland något ganska lojt och nästan slarvigt över formuleringarna men samtidigt ter de sig precisa. Läsaren måste gå med på en hel del, antrykningen av magisk realism övergår ibland i något helt absurt, men gör man det vill man, liksom berättelsens lyssnande jagberättare bara stanna kvar i mästarens sällskap.

Här finns recensionen.