Utläst: Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag läste Egenmäktigt förfarande en aning efter alla andra och blev måttligt förtjust. Jag kunde inte förstå mig på Ester Nilsson och blev mest trött på hennes oförmåga att handla någotsånär vettigt (som om förälskade människor någonsin varit särskilt kapabla att göra det). Jag blev också förvirrad av sakligheten och distansen som var själva textens yttre signum i kontrast mot innehållet. Alltså har jag aldrig känt mig särskilt trakterad av fortsättningen Utan personligt ansvar, förrän nu, när en person med gott omdöme som inte heller höjt Egenmäktigt förfarande till skyarna hävdade att den var betydligt bättre. Och så stod den där på biblioteket när jag skulle titta efter en annan bok.

Det har gått några år efter historien med Hugo Rask men Ester Nilsson har nog egentligen inte lärt sig något. När hon träffar skådespelaren Olof Sten trillar hon dit igen, trots att han är gift och inte tänker lämna sin fru, trots att hon inte vill vara älskarinna igen, trots att han behandlar henne förfärligt, trots allt möjligt.

Det låter kanske som en hopplös upprepning men den här gången kan jag följa med i Esters vändningar. Den allvetande berättaren fångar upp mina invändningar, meddelar att Ester skulle ha kunnat tänka si eller så, se det eller det - men icke. Den förälskade Ester analyserar varje ord Olof säger och inte säger, hur han säger dem och skriver dem - och nästan hur han inte säger dem. Hon tolkar alla tecken till sin egen fördel, eller till relationens fördel - den relation Olof hävdar att de inte har. Han vacklar och tvekar, säger nej men tycks mena ja, ja, ja, bara hon inte kräver mer än vad han för tillfället är beredd att ge, vilket aldrig är särskilt mycket.

Och Ester väntar och längtar, finner sig, och finner sig inte. Drömmer framtid och liv, också när det är helt barockt att göra det. Hon googlar skilsmässostatistik och vägrar lyssna på väninnorna som varnar. Hon ser att hon följer sina gamla mönster men människor är olika, någon gång måste det ju sluta annorlunda. Väl?

Så den distans jag inte fick ihop i den förra boken fungerar utmärkt här. Kanske för att jag förväntar mig den, kanske för att jag serveras både Esters egen analys och en yttre analys av Ester. De dubbla nivåerna som gör det hela till en sorts fallbeskrivning. Och ja, Ester är fortfarande enormt enerverande men det bekymrar mig inte alls lika mycket.