torsdag 29 september 2016

Tack Internet!

Eftersom jag inte riktigt kan släppa taget om Proust har jag ju tänkt läsa lite kringlitteratur resten av året och högst upp på listan har jag hela tiden haft Gérard Genettes Narrative Discourse, som vi läste ett antal sidor ur när jag studerade litteraturvetenskap. Det finns ett exemplar på Stockholms stadsbibliotek, det konstaterade jag i våras, men när jag till sist åkte ditt var det plötsligt utlånat och nu har det t.o.m. blivit kö. Suck. 

Jag har inte lust att köpa den (i år får jag inte göra det heller) utan testade att googla "Narrative Discourse pdf" på vinst och förlust. Jag vågade inte hoppas särskilt mycket men högst upp i resultatlistan dök det upp en länk till den, i fulltext, nästan oläslig. Innan jag hann ladda ned eller skriva ut den fick jag syn på en länk till andra format och där fanns en epubvariant. Ett par klick senare har jag den i mobiltelefonen. Jag föredrar pappersböcker, särskilt när det gäller sådant här, men det är absolut värt att prova.

lördag 24 september 2016

För tre år sedan


För tre år sedan var jag och min kör i Oxford och just den 24 september hade vi vår hellediga dag, som jag fyllde till brädden med sådant jag fått tips om. Alla i kören var roade av att jag hade en lång lista över saker att se och göra men det mesta hanns faktiskt med under resan - ironiskt nog glömde jag såväl lista som karta på hotellet i Abingdon just den dagen.

Jag gick på guidad tur på Bodleian Library, tittade på mumier på Ashmolean Museum och tittade på allt möjligt och omöjligt på Pitt-Rivers Museum (och som bonus såg jag inpackade dinosaurier på naturhistoriska museet som man fick vandra igenom för att nå dit).

Jag köpte böcker och vykort och letade som en galning efter hotellet där jag skulle dricka afternoon tea, avnjöt detta afternoon tea i sällskap med Dorothy Sayers Gaudy Night och pratade en lång stund med en kyrkvärd i kyrkan bakom hotellet.

På kvällen var jag och halva kören på evensong i Christ Church och fick äntligen höra den helt sjungna mässan och en änglalik gosskör men in i det sista fanns det osäkerhet kring vilken kör det egentligen var som skulle sjunga - från våra bänkgrannar fick vi veta att "there's a Swedish choir in town, it might be them" varpå vi skrattande svarade "but we are the Swedish choir..."

Som avslutning fick vi också höra change ringing i en av Abingdons kyrkor, den där sortens klockringning som figurerar i Dorothy Sayers The Nine Tailors. Helt obegripligt men fascinerande.

torsdag 15 september 2016

Klädd i minnen

Jag minns inte när jag först fann äldre kläder intressanta men jag vet att jag lånade Tonie Lewenhaupts böcker på biblioteket när de var nästan de enda som fanns och att jag i de yngre tonåren länge velade vad gällde att köpa Elizabeth Wilsons Klädd i drömmar, som jag stod och bläddrade i på PUB:s bokavdelning.

Det har aldrig funnits någon linje i mitt modeläsande men när jag läser ovan nämnda Tonie Lewenhaupts Minnets kläder känns det som om det inte spelar någon roll. Det kan spreta en hel del och ändå hänga samman. Ett plagg leder till tankar om än det ena, än det andra och vidare till nya plagg.

Här är min recension.

tisdag 13 september 2016

Bokholk


I kommunen där jag bor har några sommarjobbande ungdomar fått tillverka bokholkar, som sedan placerats ut här och var. Idag såg jag äntligen den som placerats vid pendeltågsstationen. En mix mellan pendeltåg och Hogwarth's Express, som synes.


Man kan både ta med sig och lämna böcker och jag var naturligtvis tvungen att titta lite på böckerna som fanns där. 

Den där randiga i mitten förflyttade mig drygt tjugo år tillbaka i tiden i ett nafs. Helena Helsings 25 meter med dyna. Helena Helsing vem då? Undrar kanske någon. Själv undrar jag vart hon tog vägen. Jag minns hur hennes böcker stod i Läsesalongens 90-talsrum och hur jag gick där ofta, ofta, för att se om det kommit in något nytt. Jag läste inte allt där, absolut inte, men väldigt, väldigt mycket. Det var det unga och nya, författarna man kunde drömma om att vara.

Kanske förstärktes mina minnen av att jag tidigare under dagen fått besvara frågan om jag tänkt skriva en bok. Nej, men naturligtvis har jag drömt om det, som väl nästan alla som älskar böcker har drömt om det. Men det är skillnad på att drömma och att skriva.

Jag googlar Helena Helsing och hittar en Helena Helsing Mork, som skrivit en sorts överlevnadshandböcker för köks- respektive trädgårdsovana. Kan det vara hon? De är i alla fall födda samma år.

Jag tror att jag måste förbarma mig över den där boken om ingen annan gör det, trots att jag har för många böcker, trots att jag inte är säker på att jag vill minnas den tiden. Jo, det vill jag. Också.

Uppdatering: när jag två dagar senare går förbi är de flesta av böckerna borta, inklusive 25 meter med dyna.

tisdag 6 september 2016

Dagens andra (eller första ) recension

Just det, jag har ju skrivit om Malin Persson Giolitos Störst av alltdagensbok.com också.

När det sista skottet avlossats i klassrummet sitter Maja där, utan en skråma, I alla fall utan synliga sådana. Nio månader senare får vi följa henne under den tre veckor långa rättegången.

Här finns recensionen.

Utläst: Jag såg livet tvingas i mig av Lina Kalmteg

Ätstörningsskildringar och anorexiskildringar i synnerhet är min främsta litterära guilty pleasure - de är ohälsosam läsning och ofta inte särskilt bra men fungerar ändå som kattmynta på mig; jag bara måste läsa. Så naturligtvis kastar jag mig över Lina Kalmtegs Jag såg livet tivngas i mig.

1990-tal, en flicka som vägrar äta, en handfallen, desperat familj och en skuldtyngd mor. Den egna världen, sjukhusvärlden, övervakningen, de tragikomiska terapitimmarna, näringsdrycken som tar död på blommorna... Allt finns där, allt jag läst så många gånger tidigare. Men skillnaden är väl att här är det bara ett i, inget före och knappt något efter. Här finns ingen väg in i anorexin, inga förklaringar och orsaker. Huvudpersonen befinner sig ganska långt in i svälten redan från början och sedan går det bara utför.

Det är intressant att i en intervju läsa att författaren inte tar något ansvar för läsarens reaktioner, vilket hon är i sin fulla rätt att göra men samtidigt något tvivelaktigt med tanke på att just förekomsten av ätstörningar påverkas av skildringar av dem. Och med tanke på att hon visserligen inte skrivit en självbiografisk bok men grundar den på egna erfarenheter. Med siffror som visar en mycket låg vikt men normala värden för övrigt. Som huvudpersonen berättar: "av svält dör man inte". En annan variant av utan personligt ansvar. ("Men" invänder någon "det är väl inte någon särskilt munter beskrivning av tillvaron som anorektiker, den är väl ganska avskräckande, faktiskt" och har förmodligen inte förstått någonting om hur hjärnan hos en person med fallenhet för ätstörningar kan fungera.)

Jag berörs mycket lite, knappt alls, av huvudpersonens öde. Hon förblir i så hög grad en kliché för mig men samtidigt känns det avsiktligt - hon gör sig hård och kall och sig själv nog. Tar avstånd från allt och alla, också från läsaren.

Ibland är det något rått poetiskt över språket, ibland känns det bara tillkämpat, liksom funderingarna kring början och slut, liv som litteratur känns ganska påklistrade.

Men det finns två saker jag uppskattar: samlingen av kända föregångare i ätstörningarnas och depressionernas grepp - Virginia Woolf, Karen Carpenter, Karin Boye... Som litterärt grepp är det farligt att sätta in sig i ett historiskt sammanhang på det sättet, försöket att bli en del av något större kan lätt te sig en aning löjeväckande om man inte når upp till de andras nivå, men som del av huvudpersonens beteende är det fullständigt trovärdigt.

Det andra är att ingenstans i texten nämns orden anorexi, bulimi, ätstörning eller ens självsvält. Vi har nått dithän att det inte behövs, alla som läser vet ändå vad det handlar om. Någon gång i sjukhusmiljön ter det sig märkligt att orden fattas men jag tycker ändå om detta, som det känns, mycket medvetna val (eller finns de där, utan att jag ser dem, plötsligt blir jag osäker men jag vill tro att de saknas).

torsdag 1 september 2016

Månadsbokslut augusti 2016

Augusti var en riktigt bra läsmånad, särskilt sett till antalet utlästa böcker - men då fuskade jag en aning genom att läsa några riktigt tunna volymer. Bloggandet var det sämre med men det är ju som vanligt och egentligen knappt värt att nämna. Jag var på en litterär tillställning också - jag lyssnade på Elizabeth Hand som intervjuades av Helena Dahlgren och Sara Bergmark Elfgren på Akademibokhandeln.

Jag läste faktiskt ut åtta böcker och av dem var

en skriven av mestadels män
en på engelska
två översatta till svenska
två fackböcker
en deckare/thriller
två omläsningar
fyra lånade på biblioteket
två e-böcker
tre recensionsexemplar från förlag