Så. Slutet närmar sig. Och slutet på den dominerande kärlekshistorien är nått. Femte delen, Den fångna, avslutades med det mest cliffhangermässiga Proust åstadkommit, och Rymmerskan börjar precis där, i upptäckten att Albertine faktiskt givit sig av.
Ja, hon har givit sig av, flytt ur sitt fängelse och i hennes frånvaro kastas berättaren mellan sitt skriande behov av henne och insikten att han ju egentligen inte älskar henne längre, att han är fast i minnet av kärleken, kanske drömmen om kärleken. Och gradvis släpper han taget och låter henne falla tillbaka till samma status som tidigare kärlekar.
Men det är gradvis och långsamt, som allt går långsamt hos Proust, och återfallen är många och intensiva. Inte ens det mest definitiva av slut kan ses som definitivt av berättaren och än en gång återvänder han till tidigare situationer och granskar dem på nytt för att finna bevis på trolöshet.
Äntligen företar han också den resa till Venedig som han drömt om så länge men även denna plats fylls av minnen. Därtill knyts personer och händelser som inte haft något samband i det förflutna samman genom nya relationer, det som spretat vävs in i berättarens närhet igen.
Den sjätte delen är med sina trehundra sidor den kortaste och något av en språngbräda mot den avslutande delen. Här sker ändå faktiska, tydliga saker - Albertine försvinner ur berättarens liv och en lång resa äger rum - men som alltid är det tankarna och resonerandet som dominerar. Funderingarna kring det som varit, svartsjukan som blivit retrospektiv (första gången jag stötte på det uttrycket var i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap och jag älskade det), de intrikata relationerna i den högsta societeten, då och nu, fram och tillbaka.
Själv börjar jag närma mig en förtida saknad, jag föreställer mig hur det kommer att kännas att faktiskt ha läst hela På spaning efter den tid som flytt. Det är nära nu och det kommer nog att bli både en lättnad och en tomhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar