Utläst: Den återfunna tiden (På spaning efter den tid som flytt 7) av Marcel Proust

I den sista delen av På spaning efter den tid som flytt händer egentligen i princip ingenting i så måtto att det känns som om den utspelar sig under en extremt kort tidsrymd, mer eller mindre under en enda dag, och större delen av det som för övrigt skildras är inte händelseförlopp utan reflektioner kring tidens gång och skrivandets villkor. Samtidigt händer egentligen allt, eftersom det är här berättaren slutligen når dithän att han kan inleda nedtecknandet av sitt liv och sina minnen.

Plötsligt rör sig också tiden än mer i otakt, sprången är större men också otydligare. När inträffade egentligen det som beskrivs och hur fast är punkten i nuet? Men det är ju i stort sett samma nu som det hela tiden varit, allt är ju återblickar och kronologin inte exakt, även om den tett sig sådan.

En bjudning hos furstinnan de Guermantes ter sig som en maskerad - till dess att berättaren fullt ut inser att det bara handlar om åldrande. Och som detta beskrivs! Det är utseenden och röster, det är gester och samtalsämnen, det är karaktärsdrag och förväntningar och han förstår hur han ter sig för andra, han, som är evigt ung, är det inte längre. I andras ögon är han medelålders eller rentav gammal och plötsligt infinner sig en rädsla för döden, eftersom han ju ännu inte hunnit skriva ned något av allt det han gått och funderat på. Det verk han förberett under hela sitt liv måste ju skrivas!

Men än så länge skriver han inte, än så länge förbereder han sig, till dess att han slutligen är framme och kan påbörja det mastodontverk jag just avslutar läsningen av, och på vägen ges också en mycket summarisk beskrivning av åren som gått. Här talas det om första världskriget, vilket ger ett fäste i den verkliga tiden, något som det annars är synnerligen ont om (egentligen är det nog bara Dreyfusaffären som fyller den funktionen annars).

Cirklarna sluts när han återser den första bokens och barndomens Combray och inser att hans minne spelat honom ett spratt vad gäller geografin - de båda promenadhållen som var så vitt åtskilda visar sig mötas. På ett liknande sätt blir det med relationerna, då hans ciceron i detta fall är Gilberte, samma Gilberte som han förälskade sig i under en av de där promenaderna.

Romanbygget liknas vid en katedral, en maträtt - och en klänning. Det hade jag missat när jag läste om Sara Danius sidenkatedral. Sammanfogandet av delar som var och en för sig kanske inte ser så mycket ut för världen men som tillsammans blir något exceptionellt.

Och nu efteråt är det tomt. Jag famlar lite efter något annat att träda in i på samma sätt, jag leker med tanken att läsa facklitteratur om Proust för att sedan återvända till På spaning igen, läsa långsammare, nogrrannare. Samtidigt finns det ju så mycket annat jag vill läsa att det inte lär bli av i första taget.