torsdag 4 augusti 2016

Farväl

Vi säger farväl nu, utdraget, långsamt. Så många sista gången, flera om dagen nu.

Sista mjölkhämtningen. Sista filbunkarna. Sista fisketuren. Sista gäddan. Sista abborrmetet. Sista bastun. Sista svampplockningen. Sista badet på badklipporna. Sista badet på badudden. Sista, sista, sista.

Som jag har våndats här, som jag har klättrat på väggarna, räknat dagarna, räknat timmarna. Som jag har längtat härifrån och längtat hem. Som jag har tröttnat redan första dagen, sett de resterande som oöverstigliga.

Och ändå. Men ändå. Jag kommer att sakna det. Också. Sakna de där klipporna och kantarellställena, den riktiga bastun. Filbunkarna. Friden. (Den yttre, inte den inre, för den finner jag sällan.) Smultronen och att skumma grädden av mjölken för att göra varm choklad. Att leva på varras med Olympia och lökblast. Solnedgångarna över vattnet.

Så dubbelt det där. Jag romantiserar det sjaviga på Instagram, romantiserar det andra också. Det är falskt men ändå äkta för det är ju så också.

(Jag längtar efter att tvätta händerna under rinnande varmvatten, längtar efter att duscha, längtar efter min eltandborste.)

Min mörkrädsla frodas här - så mörkt som här blir det ingen annanstans där jag befinner mig - och de djupa vattnen skrämmer mig också. Hur djupt? Oändligt? Och vad finns där nere? Jag är alltid rädd när jag badar ensam, alltid.

Och ändå är det här det enda stället där jag badar naken, där jag befinner mig så långt ifrån insyn att jag kan tänka mig att göra det. Och jag kan springa sju kilometer längs öns största väg på kvällen utan att se en människa och ingen rädsla finns, inte ett spår. En trygghet i den situationen jag inte trodde att jag kunde känna.

Så många böcker jag läst här. Så många böcker jag tagit med mig, omsorgsfullt planerade travar för att täcka in behov och situationer. De tjocka och de tunna, de seriösa och de lättviktiga. Böckerna har alltid varit den viktigaste delen av min packning. Jag ser dem framför mig, kan känna hur det kändes att läsa dem.

Vi säger farväl, för evigt nu, och det är så märkligt. För mig är det några veckor under tolv somrar, för min man handlar det om fyrtio år. Vi ska lämna stenarna där barn han lekt, klipporna, gäddvattnen, allt som är sommar för honom, sommar på riktigt.

Nästa år måste vi återuppfinna begreppen sommar och semester, för honom och för barnen. Vad ska vi göra? Vart ska vi resa? Hur ska vi fylla tomrummet? Kan vi adla detta tvång att försaka (ja, jag vet att jag vänder lite på Stagnelius) och finna något bra i friheten?

Sonen ropar tyst mot stora huset "snälla, kan ni inte fortsätta hyra ut till oss?" och det gör ont i mig.

Jag delar inte den sorgen. Än. Men lättnaden är solkad.

Nu finns inga timmar kvar att räkna ned. Det är nästan slut på sista.

(Och jag gör mig beredd att torka sonens tårar, om det behövs, och att svälja ned mina egna, för jag är synnerligen lättpåverkad.)

Så, farväl Björkudden på Heisala, farväl du sommarparadis som alltid skavt i mig.

1 kommentar:

Tantaugusta sa...

Så fint skrivet. Jag förstår dig precis, den sommarstuga min man växt upp med och som jag tillbringat 18 somrar (plus höstlov och långhelger) i är inte vår längre då svärmor sålde den i höstas. Jag var orolig för barnens känslor då de ju varit där alla somrar i sina liv men efter ett känslosamt farväl förra sommaren så har det ändå gått rätt bra. Konstigaste är nog att jag, lite i hemlighet, är den som saknar stället mest, jag som under alla år har haft den mest ambivalenta inställningen till det huset (och dess brister). Saknar helt enkelt någonstans att åka för miljöombyte. Men vi får försöka hitta nya oaser.