Idag är det tvåhundra år sedan Charlotte Brontë föddes och det är henne, eller egentligen hennes romaner, jag tänker på medan mitt Facebookflöde fylls av sorg över Prince bortgång. Den där sortens intensiva idoldyrkan har aldrig riktigt legat för mig - även om jag haft levande idoler har jag inte gått upp i dem så och känslan har avtagit med åren. Nu kan jag på något sätt sakna att vara del av den gemenskap en kollektiv sorg innebär men tröstar mig med att gemenskapen i litteraturen är av en annan dignitet för mig.
Tyvärr är min Villette del i en tegelstensutgåva men annars kanske jag hade påbörjat en omläsning i kväll. Eller så läser jag bara något lite om den. Eller så går jag och lägger mig, för det borde jag verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar