Mors dag

I min familj brukar vi inte fira vare sig mors eller fars dag men idag gjordes av någon anledning ett undantag och en prinsesstårta utgjorde ett extra mellanmål på eftermiddagen.

Före tårtinmundigandet hade dock denna mor släpat med sig sina telningar för att hämta några recensionsexemplar att fylla och förgylla sommaren med. Hade inte barnen varit så uttråkade är det inte omöjligt att ännu fler böcker fått följa med hem men nu blev det denna trave, innehållande bl.a.den där Kom, madame, fru, som jag tjatat om ett antal gånger och Livet enligt Hildy Good, som blurbats av ingen mindre än Helena Dahlgren, vilket ju borgar för en hel del, även om jag misstänker att denna befinner sig i den del av lässpektrat där vår smak inte riktigt sammanfaller.

Grattis till en sjuåring!

Lyrans Noblesser fyller sju år! Bloggen som oförtrutet förser mig och många andra med en Tematrio i stort sett varje vecka (men det blir nog inga förslag på morsdagpresenter från mig ändå).

Födelsedagen firas med en utlottning som man kan läsa mer om här.

Lite småmagisk sådär

Det finns ju vissa bokbloggare som har magiska brevlådor där det då och då landar fantastiska bokpaket och när dessa visas upp (ibland med katt) kan jag bli en aning avundsjuk (både på böckerna och frånvaron av pälsdjursallergi). Den senaste månaden har dock min brevlåda uppfört sig på ett annat sätt än vanligt, med några recensionsexemplar, som Smokey Nelsons sista dagar av Catherine Mavrikakis och Hush Baby av Johanna Holmström.

 Idag kändes det däremot som om det var jag som dragit vinstlotten när brevlådan innehöll TVÅ bruna paket. Det ena kände jag igen, även om innehållet till stor del var en överraskning - Johanna Nilssons Det grönare djupet väntade jag på men bonusböckerna Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl och Stenarna skola ropa av Ruth Rendell var helt oväntade (den här säsongens generalprogram från GöteborgsOperan var väldigt skräddarsytt extramaterial för mig).

Det andra var en kartong från Förlagssystem och jag begrep ingenting - för jag väntade mig absolut inte någonting därifrån och särskilt inte någonting så tunt. Det visade sig vara Modernistas höstkatalog, som jag inte beställt och som jag först inte förstod hur de fått tag på min adress för utskicket men till sist slog det mig att jag för drygt ett år sedan tackade ja till ett erbjudande om en gratis e-bok från dem och då lämnade jag kanske min adress - men varför inga utskick förrän nu?

Det spelar ingen roll, katalogen var oerhört visuellt tilltalande och innehöll bl.a. en nyutgåva av Nabokovs Lolita med ett fantastiskt snyggt omslag. Fjärilar är ett vanligt förekommande motiv (Marcus Stenberg har samlat en mängd Lolitaomslag här) men här hade man verkligen lyckats. Och när man får en katalog sådär oombett måste det väl kunna ses som korrekt att be om recensionsexemplar?

Så nära jag kommer

 

Det känns som om jag aldrig kommer att komma iväg till Bokmässan men när det visade sig att företagets konferens skulle äga rum på Svenska Mässan i Göteborg bestämde jag mig för att låtsas lite. Alltså ägnade jag tågresorna åt att läsa Lizzie Enfields Uncoupled, som jag fått av Helena Dahlgren.

Väl framme visade det sig att mitt rum låg i samma torn i Gothia Towers som den där restaurangen där alla äter räkmackor men a) vi hade helt annan inbokad förtäring, b) det är för mycket räkor på räkmackor, c) jag hann inte ens upp till Heaven 23.

 Tyvärr var de stora mässlokalerna fyllda av truckar som rev den utställning av truckar och lastbilar som huserat där senast så det gick inte ens att låtsas att det var något bokrelaterat som pågick och det var inte något jag hade lust att fotografera heller. Däremot fanns det gott om sådana här gerberor i låga glasvaser.

Efter en hel del minglande och skrikande följde jag med två kollegor upp till deras något högre belägna rum och där satt vi och pratade tills det var för sent att ens läsa i sängen.

Nästa dag hade jag halvannan timmes fritid i ett regnigt Göteborg och då begav jag mig till Fåfängans antik, som jag läst om på massor av ställen men aldrig besökt. Där köpte jag en liten tavla och sprang av en slump på en av mina favoritbloggare/instagrammare Drömma-Lotta.

Därefter smet jag in i ett antikvariat och fastnade en lång stund i ett samtal med innehavarinnan - antikvariska barnböcker, barnlitteratur i allmänhet och antikvariatbranschen i Göteborg och Stockholm hann vi prata om.

Det är så nära Bokmässan jag kommer, även om en kollega hävdar att hon ska ta med mig nästa år. Vi får väl se.

Utläst: Marina av Carlos Ruiz Zafón

För några år sedan läste jag Vindens skugga och Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón och samtidigt som jag tyckte om såväl stämningen som drivet i dem var det något som inte riktigt stämde; det var ett anslag och en storslagenhet på ytan som innehållet inte riktigt räckte till för, men utan att jag exakt kunde göra klart för mig var det fallerade.

I julas fick jag Boktjuven av min svärmor men då jag redan läst den erbjöd hon mig i stället den bok hon själv tänkt läsa på hemvägen - Carlos Ruiz Zafóns Marina. Marina skrevs före den bästsäljande Vindens skugga och var tänkt att rikta sig till young adult-segmentet, medan den vid den svenska utgivningen marknadsförs som de senare romanerna.

Femtonårige Oscar går på en internatskola i Barcelona och känner sig inte riktigt hemma där, utan strövar gärna runt i staden på egen hand. En dag kommer han till ett pampigt men förfallet hus och kan inte motstå nyfikenheten, utan smyger in i trädgården - och huset. Det blir inledningen till en fantastisk vänskap - och spirande kärlek - med Marina, dottern i huset. Tillsammans börjar de nysta i ett mysterium, vilket visar sig vara farligare än de någonsin kunnat ana.

Det finns mycket jag tycker om i den här boken - det gamla huset och den gamla teatern, operasångerskorna vars röster tystnat på olika sätt, det smygande i skräcken men samtidigt är det som om det inte riktigt fäster. Det är mer av kulisser än fiktiv verklighet och jag blir inte särskilt berörd, ens när jag letts vid handen mot de stora känslorna. Kanske är jag för luttrad, kanske är det faktiskt så att det hos Carlos Ruiz Zafón finns en viss sorts ytlighet med förment djup, besläktad med den jag finner hos en del franska författare, som jag är väldigt känslig för.

Eftersmaken är bitterljuv, njutningen i att läsa om den första kärlekens sötma och den första stora sorgens kyla blandas med den där besvikelsen över att jag inte får riktigt vad jag hoppas på.

Tematrio - Olästa klassiker

Ständigt dessa klassiker, dessa dåliga samveten, dessa böcker man borde läsa men inte tar sig för - eller kanske vill läsa men ändå inte tar sig för, kanske just för att den där klassikerstämpeln i sig är så krävande. Den här veckan vill Lyran veta vilka klassiker vi inte läst men är nyfikna på och jag känner efter. "Nyfiken på" känns inte som någon bra beskrivning när det kommeer till klassiker för mig. Jag är för fast i måsten, borden och dåligt samvete på den fronten. Men jag ska försöka få fram tre jag vill läsa för att läsa, inte bara för att kunna bocka av dem på en mental lista - och ändå ska jag ha låtit bli att läsa dem.

Dantes Divina commedia har jag bara läst några korta avsnitt ur när jag studerade litteraturvetenskap och skulle gärna läsa mer av. Jag kan absolut inte läsa den på italienska och jag tror inte att det finns någon svensk översättning med rätt versmått så ska jag gå till en sådan på engelska eller nöja mig med en prosaversion? Eller är det bara undanflykter?

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman har jag länge velat läsa men jag drar mig för det, eftersom jag vet att den kommer att vara så jobbig. Människor som handlar mot bättre vetande, människor man bara vill säga "gör inte så" till - åh, det kräver att man stålsätter sig på ett särskilt sätt.

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är jag ganska säker på att jag inte läst men jag förstår faktiskt inte varför. Den är ju inte överdrivet lång och jag tror att jag skulle tycka om den. OM jag nu skulle ägna mig åt en klassikerutmaning som Lyran vore den ett givet val.

Utläst: Den vita staden av Karolina Ramqvist

Efter att så många skrivit minst sagt uppskattande om Karolina Ramqvists Den vita staden var mina förväntningar högt ställda, särskilt som jag tyckte väldigt mycket om både Flickvännen och Alltings början. Förväntningar kan ställa till det men här infriades de med råge och ändå vet jag inte om jag kan beskriva hur. Jag läste den i två sittningar en dag, på väg till och från jobbet. Två dagar senare läste jag om den. Den överlägset bästa boken hittills i år, Egentligen kanske jag inte borde skriva mer än så.

Flickvännen var intensiv, spännande och väldigt, väldigt snyggt skriven med små detaljer som perfekt passade in i den på ytan fläckfria tillvaron. Karin putsade de glänsande ytorna i sitt stora hus, oftast i väntan på pojkvännen John, ledare för ett gäng grovt kriminella och ett ständigt hot anades i bakgrunden.

Här är det ett efteråt. Tillvaron har krackelerat, rämnat, fallit samman. Det välskötta huset är närmast vanskött och Karin orkar knappt ta hand om sig själv. Den halvårsgamla dottern Dream tar hon dock hand om, även om hon kanske pratar en aning för lite med henne. John är borta och med honom pengarna. Huset har blivit utmätt, liksom bilen, och om en vecka har hon ingenting kvar längre. I månader har hon väntat, halvt förlamad av chock, av sorg, av det överväldigande moderskapet, men nu måste hon ta sig samman och göra något.

Kontrasten mot Flickvännen är på sätt och vis enorm; de rena ytornas perfektion har bytts mot ett överflöd av smuts men framför allt kroppens imperfektion. Det är så mycket kropp och kroppsvätskor, kroppen hos en alldeles vanlig relativt nybliven mamma. Det är bröstmjölk som läcker, snor som rinner och bebisbajs på fel ställen. Det är en morgonrock att skapa sig ett bo i, ett bo för två men där samtidigt lukten av den frånvarande mannen fortfarande kan anas. Förhållandet till dottern är motsägelsefullt - hon beskrivs som en förlängning av den försvunne mannen, ett sätt för honom att hålla sig kvar, men är samtidigt så tydligt den som ger livet en mening i nuet. Beskrivningen av hur de somnar tillsammans får mig att tänka på en djurhona och hennes unge och det djuriska går igen i hur Karin äter pizza direkt ur kartongen.

Men det är hela tiden lika snyggt gjort, det är samma talande detaljer men nu säger de ofta något annat - som hur Karin river upp en förpackning bröstmjölksersättning med tänderna eller hur det känns när hon nästan halkar med barnvagnen i en ramp. Också när det handlar om det som finns kvar av det tidigare överflödet är det slående hur Karolina Ramqvist får fram känslan av lyx utan att nämna mer än ett märkesnamn vid ett enda tillfälle - det räcker med tröjornas mjukhet och silkespapperens existens.

Med mina obefintliga erfarenheter av någon form av undre värld, bortsett från lästa och sedda deckare, tror jag på det här. På hur vännerna vänder en ryggen, på sveken, på hur kvinnorna bland dessa kriminella män är både livegna och troféer, på hur man inte kan gå tillbaka till ett vanligt liv när man befunnit sig där. Man blir en annan och spelreglerna ser helt annorlunda ut, resonemangen man för likaså. Det är spännande men på ett lågintensivt sätt, de olika hoten tar på något sätt ut varandra och hopplösheten tar nästan udden av dem, samtidigt som de är nog så påtagliga.

Det känns hela tiden så rätt, så väl avvägt och som om allt överflödigt är bortskuret. Vid ett enda tillfälle hakar jag upp mig på ett ordval: "överdel" är för mig ett samlingsnamn och inte något jag skulle säga om ett specifikt plagg.

Dessutom är omslaget av Lotta Kühlhorn ett av de snyggaste jag sett på mycket länge, samtidigt som det är smått genialt. Den blanka svarta texten mot det matta vita. Rent, snyggt, avskalat - men texten krackelerar, går isär, på samma sätt som Karins tillvaro krackelerat och gått isär. Och ändå är det ett så vackert sönderfall, där på utsidan, den glansiga ytan som en kontrast mot textens köttiga inre. Den Karin ville vara och den hon blev.

Läsa om direkt

I förrgår läste jag Den vita staden av Karolina Ramqvist i två sittningar - på väg till och från jobbet. Idag läste jag om den i tre. Jag tror aldrig att det hänt förr, att jag faktiskt läst om en bok direkt. Jag har tänkt att jag skulle vilja göra det men det har alltid finnuts så många andra böcker att läsa att jag låtit bli men den här gången gick jag på vilja - säkerligen till stor del p.g.a. att den är såpass kort.

Årets hittills bästa utan tvekan och därtill med den snyggaste framsidan på år och dag.

En sen födelsedagspresent

Jag är inte så mycket för att gå och vänta långt i förväg på nya böcker; de kommer när de kommer är mitt resonemang men det finns ett par undantag. Dit hör Elizabeth Hands böcker om Cassandra Neary och Kate Mortons romaner och i år har jag tur, för det ska ges ut en av vardera senare i år.

Nu har det äntligen kommit lite information om Kate Mortons nya och titeln lyder - ta-da - The Lake House, vilket nog kommer att få det att vattnas i munnen på somliga (Helena och Jessica, framför allt). Men fram till ett par veckor efter min födelsedag får jag väl nöja mig med informationen på hemsidan. Visserligen tycker jag att hennes första böcker har varit bättre än de senare men när jag läser annat liknande inser jag att hon är bäst inom sin genre ändå.

Tematrio - Andra världskriget

I fredags firades 70-årsjubileet av andra världskrigets slut och det torde vara anledningen till att den här veckans upplaga av Lyrans Tematrio handlar om just andra världskriget. Det finns så väldigt många böcker att välja mellan och jag har valt tre som visar lite andra sidor än de absolut vanligaste.

Timme noll av Lotta Lundberg läste jag alldeles nyligen. Det är en roman med tre synnerligen löst sammanhållna historier men den dominerande utspelar sig precis efter krigsslutet i Berlin. Att fredens inträde inte automatiskt leder till frid och lugn är ju självklart men att det för många faktiskt innebär minst lika stora umbäranden och hot är något som inte skildras lika ofta.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen utspelar sig Estland, där man befinner isg i en rävsax mellan tyskarna och bolsjevikerna. Livet är hårt och valen omöjliga, döden ständigt närvarande men också möjligheten att överleva, om än till ett pris som man inte förstår förrän efteråt. Svek, lögner och hemligheter.

Slutligen väljer jag Ulrike och kriget, som skrevs av en blott femtonårig Vibeke Olsson. Ulrike är tolv år gammal när andra världskriget bryter ut och redan en hängiven nationalsocialist. Hon litar på Hitler, som räddat Tyskland ur fattigdomen och anger fosterlandsförrädare som en god medborgare ska göra. Ulrike är en av "de onda" men samtidigt är hon ett barn, indoktrinerat i skolan och Hitlerjugend.

Dagens recension på dagensbok.com

Idag har jag recenserat Lotta Lundgrens senaste roman Timme noll på dagensbok.com. Den tilldelades Sveriges Radios romanpris 2015 men levde inte upp till mina förväntningar. Läs mer här.

Månadsbokslut april 2015

Då var ännu en månad till ända - jag förstår faktiskt inte riktigt vart tiden tar vägen och när man arbetar med redovisning befinner man sig dessutom alltid i otakt med den. Nåväl, jag bloggar inte särskilt mycket men jag läser i alla fall lite grann. Tyvärr innebar inte min plats i redaktionen för dagensbok.com fler recensioner här, eller i alla fall inte än så länge. Däremot hann jag med ett mycket trevligt bokreleaseparty så april känns ändå inte helt förfelad och definitivt inte som "the cruelest month". Av de sex böcker jag läste ut var

en på engelska
två översatta till svenska, varav en från engelska
tre skrivna av män (hälften!)
en omläsning
en lånad på biblioteket
en e-bok