fredag 14 augusti 2015

Utläst: Marina Bellezza av Silvia Avallone

Min svägerska berättade att hon gått med i en bokcirkel. Som första bok hade de läst De förklädda flickorna i Kabul men nu skulle de läsa... ja, vad hette den? Det var författarinnans andra bok, den första hade blivit mycket omtalad. "Heter den Marina Bellezza?" frågade jag. Det gjorde den och samma kväll lånade jag den som e-bok från min ö ute i ingenstans.

Marina Bellezza drömmer om att bli stjärna och med röst, vilja och utstrålning börjar hon ta sig någonstans. De främsta drivkrafterna är dock ilska - och önskan om att hennes far ska se henne. Andrea drömmer om att starta ett jordbruk i liten skala där han ska tillverka kvalitetsostar efter gammalt recept men mest drömmer han egentligen om Marina, som han fortfarande älskar, trots att det tog slut för tre år sedan.

Det är en historia som rör sig hit och dit och fram och tillbaka, ibland förutsägbart, ibland raka motsatsen. De är så sköra och trasiga bakom sina fasader - hon har sin frånvarande far och sin alkoholiserade mor, han har ständigt varit den sämre av familjens två söner, den eviga förloraren vid alla jämförelser.

Ibland gör det riktigt ont att läsa, särskilt när det handlar om de två bröderna och då måste jag krama mina sovande barn, mina två söner som bråkar och bråkar och älskar varandra, för att den här boken gör mig livrädd för att de ska känna något liknande. Det är alltid barnen som får det att göra mest ont i mig nuförtiden, de verkliga och de fiktiva, mina egna och andras.

Men det är också ganska jobbigt att läsa om Elsa, doktoranden som irriterar sig något vansinnigt på den unga kvinnan hon delar rum med samt trånar efter den forne klasskamraten som vikarierar på biblioteket. Ett triangeldrama i vardande, dramaturgiskt oundvikligt men plågsamt likafullt, plågsamt och förnedrande.

Så är det på det lilla, nära, personcentrerade planet men så finns det de större frågorna, kring hur man vill och bör leva sitt liv, vad som är värt att sträva efter. Nutidens jakt på pengar, status och berömmelse, hur landsbygden avfolkas men hur det finns några som går åt andra hållet, som stannar kvar eller återvänder, som bygger sina liv närmare naturen, närmare historien. Nostalgiskt övermod eller en reell framtid? Föräldrar som kämpat för att ta sig bort och ser sina barn göra det motsatta, föräldrar som inte kan, inte vill, inte orkar se.

Det finns en berättare som lägger sig i lite för ofta med små förnumstiga bisatser om hur det ska gå, oftast små glimtar av att det kommer att gå illa, någon gång motsatsen, och dessutom en aning vilseledande - en opålitlig allvetande berättare, alltså. Upprepade gånger nämns några omständigheter kring en händelse men det dröjer länge innan hela händelseförloppet står klart, som om såväl huvudpersonerna som läsaren måste mjukas upp lite först och ibland blir det något av antiklimax över detta - det som skett är inte fullt så uppseendeväckande som föruttagningarna gjort gällande, även om det också finns tillfällen då det nästan är värre.

Jag har svårt att känna någon riktig sympati för personerna, särskilt för Marina, som behandlar sin omgivning på ett ganska otrevligt sätt, men också för de andra, som genom sin istadighet ställer till det för sig själva och varandra, men ändå blir jag rörd när de faktiskt lyckas mötas, på riktigt, och det känns som om de kan komma att stanna kvar hos mig ganska länge ändå.

Inga kommentarer: