Någonstans läste jag en positiv recension av Ola Nilssons Isidor och Paula och lät den stanna i minnet. Sedan läste jag en till och då bar jag ju tvungen att läsa den jag också.
Två hästar: Isidor och Paula, två kusiner i en nästansymbios: Andreas och Elin. Drömmen om att slippa livets svårigheter och bli häst. Elin och Andreas, Isidor och Paula.
En vandring genom underjorden i form av körandet av tunnelbanetåg under Stockholm. Detaljerad vardag där (nästan) varje handgrepp för en tunneltågförare redovisas men ständigt återkommande till mardrömmen: att köra på någon. Mardrömmen som tycks drabba alla förr eller senare, mardrömmen som måste drömmas som en besvärjelse för att hon inte ska hoppa framför hans tåg.
Barndomens sommar som kunde ha varit ett paradis om inte för hennes mor - Agnes kan inte lägga band på sig, hon slår och systern vet det, systersonen vet det, liksom modern. Den ekande förmaningen att man måste uthärda det onda men uthärdandet kostar på, i barndomen liksom senare. Och när det öppnas en dörr till något annat en liten tid, är det ändå bara till låns och med ett annat mörker att parera.
Så mycket mörker men ändå med ett svagt ljus någonstans, kanske i språket, kanske i det faktum att det finns en gåtfull styrka som vibrerar genom texten.
Allra först tror jag att berättelsens nu är nu men snart förstår jag att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Så hemtamt när barndom och tjugoår infinner sig samtidigt som mina, och när tunnelbanan kör längs den linje jag växte upp vid. Jag är hemma men ändå utanför och jag får inte riktigt grepp om Orfeusmyten i detta, eftersom Rilkes version av den inte är "min". Å andra sidan räcker det bra även utan medvetenhet om intertextualiteten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar