En luggsliten författare strandsatt bland minnena

Visst är det sagolikt vackert? Elisabeth Meyer som Giulietta och Jesper Taube som Hoffman. Fotograf: Mats Bäcker

En gång för väldigt länge sedan, kanske ett decennium, hade jag en operablogg. Den somnade in och jag har egentligen inte haft något direkt behov av att skriva om annat än böcker, då mina opera- och konsertbesök varit så förtvivlat få de senaste åren. För några veckor sedan skrev jag lite om operan Written on Skin och exakt två veckor efter det operabesöket var jag på Folkoperans premiär av Hoffmans äventyr. Då tog jag fasta på texten och den här gången tar jag den litterära förlagan som ursäkt för att skriva om opera i min bokblogg.

Hoffmans äventyr bygger på några av E.T.A. Hoffmans lätt skräckiga noveller som bundits samman och blivit till en historia, tonsatt av Jacques Offenbach. Han komponerade ända in i döden, varför det inte finns någon definitiv version. Den försupne poeten Hoffman sitter på en krog och minns de tre kvinnor som spelat huvudrollerna i hans liv, frammanade av verkets bad guy: Lindorf. I alla de tre historierna finns den onde med, men i olika skepnad, på samma sätt som kvinnorna är en och samma, även om de ofta sjungs av tre olika sångerskor, då de är av ganska olika vokal karaktär och sammantaget mycket krävande.

Bristen på en definitiv version är något som ofta utnyttjas vid olika iscensättningar och på Folkoperan gör man rejäla strykningar i såväl omfattning som orkestrering och därtill extra inslag av bland annat klezmer och tango i en mycket liten orkester. Samtidigt får orkestern utgöra extra aktörer på scenen, där rollistan annars är nedbantad till fyra sångare och en ungdoms(?)kör.

Hoffman gestaltas av Jesper Taube, som nyligen bytt röstfack från baryton till tenor och han är helt OK för det mesta och riktigt övertygande i sin ensamhet. Det massiva ointresset från körens sida går helt emot det som finns i bortstrukna delar men fungerar väldigt väl, liksom kören står för en hel del snygga sceniska lösningar. Johan Schinklers Lindoro är ganska obehaglig och Miriam Treichls Nicklausse sjunger med stor värme men som den sopran jag är, är det naturligtvis Elisabeth Meyers tre kvinnor som fångar mig mest.

De tre kvinnorna, av vilka jag sjungit två på föreställningar under min operautbildning. Den lungsjuka Antonia och kurtisanen Giulietta föll på min lott men jag drömde alltid om att kunna sjunga den mekaniska Olympias pärlande koloraturer. Alltså känner jag dessa partier väl, i alla fall i den version vi använde, med andra strykningar, andra tillägg.

Elisabeth Meyers Olympia är imponerande i sin docklikhet och förmåga att falla naturligt - i princip samtidigt som koloraturpärlorna träs upp på sina trådar, även om hon alldeles till en början speedar en aning. Och avslutningen! Hennes Antonia är som en mörk prerafaelitisk målning och jag vill nästan gråta med henne för det offer hon står beredd att göra - innan Doktor Mirakel ändrar på saker och ting. Jag saknar altrösten hos Antonias mor men altfiolen är en suggestiv ersättning. Giulietta, slutligen, står för det vackraste rent visuellt i hela operan, och den ena stämman i Barcarollen, ett stycke även icke operafrälsta ofta känner igen.

Överhuvudtaget är det väldigt välgjort rent visuellt med kören i kostymer som är lika men inte identiska och en välkostymerad orkester (men blir det inte väldigt varmt för dirigenten Marit Strindlund?) och en effektfull men ändå ofta sparsmakad scenografi vari huvudrollsinnehavarna rör sig, som sagt frammanade, som ur röken Nicklausse sprider över scenen.

Möjligen bryts stämningen lite för ofta av applåder för såväl sång och agerande som just effektfulla och vackra kostym- och scenografiillusioner, men slutbilden med den uppvaknande Hoffman är ändå gripande.