Jag fastnade för omslaget och lite för titeln när Alice Hoffmans The Museum of Extraordinary Things stod exponerad på bibliotekets nyhetshylla. Den där banderollen som påminde om omslaget till Philips Teirs Vinterkriget men med något mörkare, mer lockande. Och sedan baksidestexten - 1920-tal, New York, en nästan sjöjungfru och en fotograf. Det lät precis som vad jag behövde när årsbokslutet stod för dörren och den litterära eskapismen var en av de få utvägarna.
Än en gång simmar en ung kvinna simmar i den iskalla Hudsonfloden, som flykt och som övning för det som är hennes pålagda livsuppgift: att spela sjöjungfru i sin fars märkliga museum. Det är ett hårt liv, hårdare än man skulle kunna tro, och kringgärdat med allt möjligt hemlighetsmakeri men en natt efter en simtur får Coralie syn på en ung man och blir förälskad och plötsligt har hennes hela värld blivit ett fängelse. Den unge mannen i sin tur är fotograf och hans liv är också hårt men på ett annat sätt. Som flyktingar kom han och hans far till New York och han har lämnat allt han trodde på för något annat och är nu vilse men så får han ett uppdrag, en uppgift, en riktning och en mening med sin tillvaro.
Ett tag känns det lite snårigt, jag vill hellre stanna hos Coralie än läsa om Eddies umbäranden, men naturligtvis flätas historierna ihop, även om det dröjer längre och samtidigt går snabbare än jag väntat mig. Det är bitvis vackert, bitvis ganska hemskt och bitvis sorgligt men jag tycker mycket om den lätt förtrollade stämningen som finns där. Det är ingenting övernaturligt alls på det extraordinära museet men nog finns det ett skimmer av magi i luften.
Tyvärr fastnar jag inte riktigt för huvudpersonerna, det är som om de, trots allt de går och har gått igenom, är ganska platta, mer som ett antal egenskaper än som hela människor och då finns det birollsinnehavare som på sitt lilla utrymme är nästan mer intressanta. Det är nog det som gör att jag någon månad efter läsningen inte känner att särskilt mycket stannat kvar, samtidigt so det var utmärkt verklighetsflykt för stunden.
Den har något lite gemensamt med Erin Morgensterns The Night Circus men bleknar tyvärr vid jämförelsen och några av de mer morbida delarna fick mig också att tänka på Sheri Holmans The Dress Lodger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar