Jag hade sett fram emot att läsa Den andra kvinnan, trots att jag inte var enormt förtjust i Den drunknade. Det känns som om jag tycker bättre om Therese Bohman i teorin än i praktiken; jag uppskattar det hon skriver men i grunden är vår smak och vårt sätt att tänka väsensskilt, vilket gör att jag står kvar på andra sidan monterglaset och betraktar. Närmast kommer jag nog när hon bloggar på Skönhetskabinettet - den analyserade ytligheten slår an en särskild sträng hos mig.
En ung kvinna arbetar som vikarie i kantinen på Norrköpings lasarett i väntan på något annat, något bättre. Hon har studerat litteraturvetenskap men inte heller det var något för henne. Hon vill bli författare men har en känsla av att hon behöver uppleva mer för att ha något att skriva om och som tur är uppenbarar sig en överläkare och en sejour in i en annan sorts liv - livet som den gifta mannens älskarinna. Ungefär samtidigt får hon en ny väninna, någon som sprider en fläkt av något annat omkring sig.
Det är en tråkig och enformig tillvaro och Therese Bohman fångar den där tristessen väldigt bra, liksom tillståndet av väntan på något, oklart vad. Små detaljer som blir betydelsefulla, ordinära situationer som skärskådade blir något annat, något mer.
Den andra kvinnan förlorar i mitt fall på att jag läste den så tätt inpå Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant - de ungefär jämngamla kvinnorna, aspirerande författare, deras väninnor och så den destruktiva kärleksrelationen. Hos Bohman är allt väl avvägt, hos Svensson är allt för mycket men för mycket blir rätt för mig och efterverkningarna tar sig in under huden, medan den solkighet som jag tycker att Bohmans huvudperson borde känna över att medverka i en sexuell fantasi hon inte delar så lätt spolas bort i diskrummet. Eller också är jag bara en gammal moralist. Ja, det är nog så det är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar