söndag 9 november 2014

Utläst: Bellman & Black av Diane Setterfield


För några år sedan hittade jag Diane Setterfields The Thirteenth Tale i någon välgörenhetsbutik och föll först för omslaget med böcker, sedan för baksidestexten och till sist för romanen i sig när jag läste den. För ett par år sedan skulle så hennes andra bok, Bellman & Black, komma och jag var väldigt entusiastisk men köpte den ändå inte, av oklar anledning, inte förrän nu, och då besviket konstaterande att omslaget var mycket snyggare på den inbudna boken än på pocketversionen.

Bellman & Black inleds med att en pojke avfyrar ett orimligt lyckat skott med sin slangbella och fäller en råka (ja, alla ordlistor säger att det är råka men i Sverige är det ju inget speciellt alls med råkor så det känns lite trist) långt utom hans räckvidd. Det är mycket obehagligt men på något sätt lyckas han glömma incidenten och varje gång han påminns om den arbetar han ännu lite hårdare och lyckas på så sätt hålla något i schack. Till sist har han blivit en mycket framgångsrik man men inför en farsot står han sig slätt, tills han träffar ett avtal med någon på en kyrkogård en sen natt när han befinner sig på självmordets rand. Men är det verkligen ett avtal, vad innebär det - och vem är det egentligen som är den andra parten? Och överallt flyger råkorna, nära och långt borta. De iakttar och betraktar, de väntar och minns, minns, minns.

Det är mycket som är väldigt bra med Bellman & Black men den lyckas ändå inte gripa tag i mig på riktigt samma sätt som The Thirteenth Tale gjorde. Å andra sidan lyckas den ge mig en väldigt intensiv krypande obehagskänsla under väntan på katastrofen som måste komma, frågan är bara när - och hur. Och när den väl inträffat och man kan vila i eländet dröjer det inte så länge innan en ny nedräkning börjar ticka. Att lyckas få till den intensiteten två gånger är inte illa. Dessutom är faktiskt idén med ett varuhus helt tillägnat sorg lysande och beskrivningen av varorna, av tygernas svärta och papperens textur, kistornas beslag och det polerade träets glans otroligt målande på det där sättet som får en att både se och känna.

Min inre ekonom uppskattar också att läsa om hur Bellman utvecklar och förfinar sin farbrors textilfabrik, om affärsidéer och satsningar, om beräkningar och tillvägagångssätt i själva textiltillverkningen. Han må vara en schablon där men en mycket lyckad schablon.Och egentligen en väldigt bra människa, bortsett från den där incidenten med slangbellan då.

Inga kommentarer: