onsdag 19 november 2014

Utläst: 40 - constant reader av Linda Skugge

Linda Skugge eller "Linda Skugge", kvinnan som så många älskar att hata, eller är det så längre, är det inte älskade att hata? Har hon inte fått någon sorts upprättelse eller vad man nu ska kalla det, blivit inte bara accepterad utan respekterad? Uppenbarligen inte, om man får tro hennes senaste bok 40 - constant reader, som bitvis är oväntat sorglig.

Nästan 40-åriga Linda arbetar livet ur sig på sitt eventföretag, skriver två böcker parallellt och läser flera timmar per dag. Hon känner sig ständigt utnyttjad och missförstådd och ser tillbaka på sitt liv hittills - som ständigt utnyttjad och missförstådd. Hon kastar sig mellan att sparka på sig själv och att räkna upp vad hon faktiskt åstadkommit - men utan att egentligen kunna finna något värde i det. Hon har hatats och hon har assimilerat hatet men ändå behållit någon sorts ilska. Därtill har hon konstanta magproblem och uppsöker läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Världen vs Linda: 10-0.

Det är svårt för mig att inte ta den här boken personligt på flera olika sätt - jag får nästan dåligt samvete över att jag skrev en ganska negativ recension av hennes (och systerns) förra bok 1989: Leva eller överleva, även om jag inte tycker att jag ägnade mig åt några excesser. Men mer personlig är ju den där känslan av utanförskap, att inte passa in, att aldrig leva upp till sina egna krav på sig själv. Vi är så många som går där sida vid sida i vår ensamhet, somliga av oss lyckas bättre än andra att spela den roll som vi tilldelats eller själva valt i vår aningslöshet. Och så många som gärna skulle byta bort halva bekantskapskretsen eller kanske hela, om valet stod mellan dem och böckerna.

Samtidigt är det svårt att ta identifikationen särskilt långt, med tanke på att Linda Skugge, trots egna tvivel och en hel del kritik, ändå har lyckats på ett yttre plan; hon har sitt bolag med skaplig omsättning, hon har skrivit sina böcker, hon har sitt producentskap på en teater som absolut tillhör finkulturen. Naturligtvis kan det vara en enorm diskrepans mellan det yttre och det inre, man kan vara hur olycklig som helst oavsett hur framgångsrik man är, men när det som här ändå är just det yrkesmässiga som i så hög grad tycks vara en källa till de negativa känslorna blir det lite luddigt. Hon sliter som ett djur för ett par tusen kronor och bolaget omsätter miljoner - hur går det ihop?

Men medan jag läser tycker jag mest synd om henne och önskar att hon ska få känna sig hel och om inte fantastiskt lycklig och lyckad (jag är ändå realist) så i alla fall att hon ska kunna vara mer nöjd än missnöjd.

Inga kommentarer: