Utläst: Pianostämmaren av Daniel Mason

Jag har för mig att jag köpte Daniel Masons Pianostämmaren i någon välgörenhetsbutik där de sålde tre böcker för tio kronor. Det musikaliska inslaget var det som fångade mitt intresse och eftersom jag läst en del sådant i år blev det en naturlig fortsättning i mitt avbetande av böcker jag äger men inte har läst.

Titelns pianostämmare är den medelålders Edgar Drake som av militären får uppdraget att 1886 resa till en avlägsen del av Burma för att stämma en flygel som till högt pris och kostnad transporterats dit på begäran av en läkare som befinner sig där i brittisk tjänst. Det blir en omvälvande och strapatsrik resa till ett land på gränsen till krig, där allt pulserar och snart kan brisera.

Det är något förföriskt över en del av Daniel Masons sätt att skapa en känsla av en annan tid - en vandring i ett dimmigt London en sen kväll är ett sådant exempel - men samtidigt är det lite knepigt. Drake förfaller inte till riktigt samma syn på invånarna i Burma som en del av de andra personerna men det är något med kolonialismens tidevarv som blir lite extra klibbigt och kliigt. Det exotiska blir så väldigt exotiskt och de andra så väldigt mycket de andra.

I yngre tonåren såg jag filmen Pianot och även om jag inte minns så mycket av den känns det som om den har en hel del gemensamt med den här boken. Kanske räcker det med ett så malplacerat stort instrument i slutet av 1800-talet för att jag ska känna så, kanske är det något mer.

Ibland blir det för långa sjok av beskrivningar av Burmas historia, som visserligen är nästan nödvändig för att man ska förstå en del av skeendet men som samtidigt blir lite väl långrandig. Å andra sidan ger den en motvikt eller en förklaring till de åsikter och tankar som annars styr personerna. Ytterligare en invändning är inledningens avslöjande av slutet, som egentligen inte tillför något annat än irritation för mig.