Boktorn

Häromdagen var jag inne i en välgörenhetsbutik där de roat sig med att bygga ett torn - a la de som ibland dyker upp i klädbutiker. Usch, vad frestande det är att ta tag i en bok långt, långt ned... Faktum är, att jag inte ens tittade närmare på titlarna för att slippa besvikelsen över att vara så nära men ändå inte kunna köpa något jag letat efter.

Lite lutar det ju, även om det rätar upp sig en aning på höjden. En kvinna som arbetade där sade att hon inte varit med och byggt det, Hon tyckte inte att det var någon bra idé och dessutom ganska fult.

En salig blandning av gammalt och nytt. Deckaren med spindelväven är en sådan som kunde ha blivit problem, för det skulle kunna vara en Stieg Trenter eller Agatha Christe jag inte har.

Tematrio - Höstrysligheter

Med Halloween i faggorna är det naturligtvis skrämmande böcker som är ämnet för veckans Tematrio från Lyran. Som jag skrivit tidigare är inte skräck min favoritgenre och då jag inte läser så mycket nytt har jag svårt att inte upprepa mig.

Bellman & Black av Diane Setterfield läste jag dock ut i morse. Någon gång för halvannat sekel sedan skjuter en pojke en råka med sin slangbella, och råkor glömmer inte. Den som däremot glömmer är pojken och minnet lyckas han hålla borta, långt borta, genom idogt arbete. När en feber härjar träffar han ett avtal - men med vem? Det obehagligaste är dock dramaturgin där man bara väntar på katastrofen.

Feberflickan av Elisabeth Östnäs är mer en psykologisk thriller men stämningen är synnerligen ryslig och rysarmässig. Det är varmt, hett, kvavt och lukten, stanken av de där som ligger i sovrummet medan den unga kvinnan rör sig i det annars tomma huset.

Affinity av Sarah Waters rör sig också i det där gränslandet - är det något övernaturligt eller är det bara skickligt skapade illusioner? Ett medium i ett fängelse och en ung kvinna som ägnar sig åt välgörenhetsarbete där. Stämningen och det engelska 1800-talet är lysande, intrigen lite tunnare än jag önskat.

Utläst: The Devil Within av Stephanie Merritt

The Devil Within av Stephanie Merritt är den näst sista av böckerna jag köpte i Oxford. Självbiografier om depression och anorexia är väl inte precis det nyttigaste att läsa men jag är ju alldeles för svag för sådana skildringar. Den här innebar dock en del överraskningar - baksidans anorexi var reducerad till ett par sidor och egentligen en bisak i författarens psykiatriska historia.

Stephanie Merritt är en skapligt framgångsrik författare och redaktör på en tidskrift och ensamstående mamma när mörkret än en gång sänker sig över henne. Hon är minuter från att hoppa av ett tåg i full fart men låter bli och inser att hon nog behöver hjälp, när allt kommer omkring. Någonstans där börjar en ny väg framåt och senare kommer behovet av att bena upp historien - hur började det, egentligen? En kärleksfull barndom, en församling som ett andra hem men en delvis plågsam skoltid. Tro och tvivel och så mörkret. Om och om igen men utan att vare sig hon själv eller någon annan ser att det faktiskt är något som hon skulle behöva få hjälp med, att hon inte bara är lite överkänslig utan faktiskt bipolär, om än i mild form.

Trots att jag vet att det är en självbiografi läser jag boken som en roman, jag kan inte låta bli. Kanske är det alla biografiska böcker som romanrubriceras, kanske är det något annat men här har verkligheten klara fiktionskvaliteter. Jag tycker mycket om skildringen av tiden i Cambridge, känslan av att hitta hem, även om det är in i en ny destruktivitet, och av vänskapen med och kärleken till en blivande präst - som dock inte berättar något om sina framtidplaner förrän det är på ett sätt för sent. Det är också intressant med religionens roll, både som hjälpare och stjälpare och skildringen av hur sjukdomen påverkar hennes föräldraskap känns ovanligt ärlig och faktiskt saklig samtidigt som den berör.

Det är alltså mycket som är bra, t.o.m. väldigt bra, men helheten blir onödigt splittrad. Det är lite för många faktaavsnitt med uttalanden av olika experter på psykisk ohälsa men samtidigt är ju det uttalade syftet att hjälpa andra som lider av samma problematik. Själv har jag ändå lite svårt att fullt ut tro på att man kan må så dåligt som hon gör utan att tro att det är "på riktigt", trots att hon haft såväl deprimerade som manodepressiva vänner och känt åtminstone ett par stycken som begått självmord, men förnekelse är en väldigt stark flyktmekanism.

Att till sist se mönstret

Idag såg jag Denise Rudbergs senaste elegant crime-bok Mellan fyra ögon i ett skyltfönster och till sist föll poletten ned: siffrorna i titlarna. Att jag inte tänkt på det tidigare!

Men än så länge har jag inte ens läst trean - den finns nedladdad på telefonen men först måste jag läsa ut Diane Setterfields Bellman & Black och dessutom har jag lånat Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant och Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam som snabblån så det dröjer nog lite till.

Utläst: Kvinnan på övervåningen av Claire Messud

Jag har bara läst positiva recensioner av Claire Messuds The Woman Upstairs/Kvinnan på övervåningen och verkligen velat läsa den, samtidigt som jag känt ett litet gnagande. Någonstans mellan raderna har jag läst mig till att det inte är helt säkert att jag skulle uppskatta den som andra och antingen läste jag rätt eller så var det en självuppfyllande profetia för ja, den var bra men inte så bra.

Kvinnan på övervåningen är Nora Marie Eldridge, ungefär fyrtio år gammal, en varken-eller-kvinna (varken gammal eller ung, varken tjock eller smal, varken snygg eller ful o.s.v.) som satt sitt konstnärsskap på undantag och i stället blivit lärare. I klassen börjar Reza Shahid,vars far är gästforskare vid universitetet, och genom ett par olyckliga händelser lär Nora känna Rezas mor Sirena, som är en betydligt mer framgångsrik konstnär och en vänskap - och drömmar om ett nytt liv - tar sin början.

Att det inte kommer att gå väl står klart redan på första raden, frågan är väl mer exakt hur det inte kommer att gå väl och hur relationerna skildras och utvecklas. Vänskap som blir något mer, gränser som omärkligt överträds, ojämlikhet i såväl det faktiska förhållandet som i tankarna kring det, ja, det kan gå hur illa som helst och osäkerheten skapar en spänning, även om en del i sveket är uppenbar mycket tidigt.

Tyvärr räcker inte riktigt detta hur till för mig, det är för många föruttagningar av vad som kommer att ske, för många halvkvädna visor på vägen för att det ska vara så där riktigt fantastiskt. Jag blir inte så intresserad av Nora, trots allt, även om jag tycker synd om henne, denna duktiga flicka som, precis som det så ofta blir för duktiga flickor, inte får någon belöning för sina uppoffringar.

På olika sätt får den mig att tänka på Christine Falkenlands Vinterträdgården och Zoë Hellers Notes on a Scandal. Faktum är, att beröringspunkterna med den förra blir fler och fler ju mer jag tänker på det - först var det den ojämlika vänskapen som tangerar något annat (och blommar ut helt i Vinterträdgården) och det orientaliska men till det kommer att även Laura arbetar med barn och har en avliden mor att förhålla sig till. Vad gäller Notes on a Scandal är det återigen skolmiljö men här är det det krypande, svekfulla som känns som den gemensamma nämnaren, även om det är mycket mer medvetet i Notes on a Scandal.

Utläst: Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss

När det var tre månader kvar till julen läste jag ut den sista av förra årets julklappsböcker: Minnets spelplats av Gunilla Palmstierna-Weiss. Den har fått vänta dels för att den handlar om en person jag inte har någon som helst relation till sedan tidigare, även om den verkat fascinerande, dels för att den är så stor och tung.

Minnets spelplats är Gunilla Palmstierna-Weiss självbiografi och man får leta efter mer spännande liv. Född högadlig i Sverige av labila föräldrar hann hon överges om och om igen, vara bosatt i Holland under andra världskrigets bombningar, bli av med sitt arv p.g.a. märkliga lagar, befinna sig i de vänsterintellektuellas centrum under många år och skapa en mängd scenografier till föreställningar av bl.a. Ingmar Bergman.

Det är en ganska traditionell biografi som kronologiskt berättar om förfäder och förmödrar och sedan det egna livet. Den mängd kända författare, konstnärer, regissörer, formgivare etc. som passerar revy är enorm, och det är inte bara bekanta utan nära vänner. Avsnitten har ganska torra men samtidigt lockande rubriker och även de små faktarutorna som dyker upp här och där för att förklara sådant som för en yngre läsare kan te sig främmande är ganska givande.

Sammantaget blir det en väldigt rik bild av konstnärs- och kulturliv i Sverige men även andra länder under andra halvan av 1900-talet - och hur det var att som kvinna kombinera konstnärskap och familjeliv. Ständigt hamnar hon i skymundan av männen, hennes namn finns inte med i föreställningsprogram eller som medförfattare i böcker, hon måste förhandla sig blå för att få betalt för sitt arbete, som om det var en hobbyverksamhet. Men också hur hon lämnar bort sin son, precis som hon själv blev bortlämnad, för att det inte går att få både karriär och barn - om man är kvinna.

Eftersom Gunilla Palmstierna-Weiss bara varit ett namn för mig tidigare saknar jag förkunskaper jag önskar att jag hade haft - att jag sett några av föreställningarna eller åtminstone en del av de offentliga utsmyckningarna - men till sist, efter bortåt 300 sidor, är det något som pingar till: dottern Nadja är ju skådespelaren Nadja Weiss som jag sett och uppskattat i ett antal föreställningar på Dramaten. Där fanns den, kopplingen som gav det hela mer liv.

Det negativa är att den mestadels är så visuellt tråkig. Med en konsthantverkare och scenograf som författare och en grafisk formgivare till son som medarbetare borde det inte vara möjligt men resultatet är något som intill förväxling liknar mina skolböcker från 1980-talet. Det är typsnitten, de dubbla spalterna, de små bilderna och faktarutorna. Allting. Inklusive omslagsbilden och titeln som också leder tanken till lärobok i nutidshistoria. Eller också är det kongenialt - det är en lärobok i nutidshistoria men det är så trist. Men det finns ett uppslag som bryter av totalt och jag önskar att det hade varit lite mer av det över hela boken.

Skolbok?

Också skolbok, om än med lite bättre balans.

Äntligen! Men kunde man inte ha satt texten lite snyggare?

Utläst: Pianostämmaren av Daniel Mason

Jag har för mig att jag köpte Daniel Masons Pianostämmaren i någon välgörenhetsbutik där de sålde tre böcker för tio kronor. Det musikaliska inslaget var det som fångade mitt intresse och eftersom jag läst en del sådant i år blev det en naturlig fortsättning i mitt avbetande av böcker jag äger men inte har läst.

Titelns pianostämmare är den medelålders Edgar Drake som av militären får uppdraget att 1886 resa till en avlägsen del av Burma för att stämma en flygel som till högt pris och kostnad transporterats dit på begäran av en läkare som befinner sig där i brittisk tjänst. Det blir en omvälvande och strapatsrik resa till ett land på gränsen till krig, där allt pulserar och snart kan brisera.

Det är något förföriskt över en del av Daniel Masons sätt att skapa en känsla av en annan tid - en vandring i ett dimmigt London en sen kväll är ett sådant exempel - men samtidigt är det lite knepigt. Drake förfaller inte till riktigt samma syn på invånarna i Burma som en del av de andra personerna men det är något med kolonialismens tidevarv som blir lite extra klibbigt och kliigt. Det exotiska blir så väldigt exotiskt och de andra så väldigt mycket de andra.

I yngre tonåren såg jag filmen Pianot och även om jag inte minns så mycket av den känns det som om den har en hel del gemensamt med den här boken. Kanske räcker det med ett så malplacerat stort instrument i slutet av 1800-talet för att jag ska känna så, kanske är det något mer.

Ibland blir det för långa sjok av beskrivningar av Burmas historia, som visserligen är nästan nödvändig för att man ska förstå en del av skeendet men som samtidigt blir lite väl långrandig. Å andra sidan ger den en motvikt eller en förklaring till de åsikter och tankar som annars styr personerna. Ytterligare en invändning är inledningens avslöjande av slutet, som egentligen inte tillför något annat än irritation för mig.

Utläst: A Gentleman of Fortune av Miss Anna Dean

När jag var i Oxford förra året köpte jag ju en trave böcker i diverse välgörenhetsbutiker. Det har tagit sin tid att läsa dem men nu är det bara två kvar, efter att jag den här veckan läst A Gentleman of Fortune av Miss Anna Dean.

En förmögen äldre dam avlider oväntat en kväll och ryktet gör gällande att hon mördats - hon tycks nämligen ha fått i sig en rejäl dos opiumhaltig medicin. Den som tjänar mest på hennes död är brorsonen och damen i huset mittemot bedriver en veritabel kampanj mot honom. Vilken tur då, att Dido Kent är på besök hos sin kusin och inte kan låta bli att titta lite närmare på omständigheterna kring dödsfallet.

Det låter som en klassisk engelsk deckare och det är det också, med undantaget att den utspelar sig i början av 1800-talet.Det är alltså en kombination av Agatha Christie och Jane Austen och även om det är småtrevligt har jag lite svårt att riktigt förstå poängen med det. Pastischen och de historiska markörerna blir för mig bara till kulisser och jag längtar till de riktiga 1800-talsromanerna i stället - eller till vanliga Agatha Christie. Det blir lite för mycket av hur olämpligt det är att en dam ägnar sig åt att försöka lösa ett sådant mysterium och hon tvingas i stort sett välja mellan sin  nyfikenhet och mannen hon trånar efter (trots att hon är lastgammal och han ännu äldre, de har så mycket emot sig ändå, gubevars).

Samtidigt är det ju sympatiskt med en bok där det mesta är synnerligen oblodigt, bortsett från det grymma ödet den avlidnas hund har mött, och där biblioteket spelar en inte oväsentlig roll. För att inte tala om samtalet med bibliotekarien:

'Mrs Midgeley,' she said, 'no longer has a soul.'
'Has she not? How very... unusual. And how do you deduce it?'
'I deduce it from the fact, the palpable fact, that she no longer reads any books at all,' whispered Miss Merryweather.

Sådant förlåter det mesta och upplösningen är faktiskt ganska oväntad, även om den är såpass utdragen att överraskningsmomentet blir en aning lidande.

Tematrio - Titelfråga

Från ordklasser till skiljetecken... Den här veckan frågar Lyran efter bra böcker med frågetecken i titeln och jag tycker att det är svårt. Jättesvårt. I alla fall bortsett från en mängd barnböcker som jag inte läst. Ett bra ställe att börja leta brukar vara deckarhyllan där hemma och visst fick jag napp - i alla fall två titlar, även om den ena kanske inte är så bra. Dessutom ett litet tips till Lyrans ämnesbank för Tematrion: allitteration.

N eller M? av Agatha Christie är en av de böcker där varken Hercule Poirot eller Miss Marple ägnar sig åt mysterielösande, utan i stället är det paret Tommy och Tuppence som innehar den rollen. Tyvärr minns jag inte särskilt mycket av just den här historien.

Vem väntar på värdshuset? är en måttligt minnesvärd bok av Maria Lang men samtidigt tycker jag ju om pusseldeckare med en liten skara misstänkta på ett begränsat område. 

Något helt annat är Vem kan trösta Knyttet? av Tove Jansson, historien om hur det lilla ängsliga Knyttet måste bli modigt för att kunna rädda ett Skrutt. En kärlekshistoria på vers som både jag och barnen älskar.

Ordningen återställd

I år fyller jag år på en torsdag, närmare bestämt i övermorgon. Dagen då det tillkännages vem som tilldelats årets Nobelpris i litteraur. Förra gången jag fyllde år på en torsdag var de så lömska att de tillkännagav Nobelpristagaren torsdagen innan, om jag minns rätt, men nu är alltså ordningen återställd.

Och som vanligt kommer det att bli någon vars namn jag har hört men som jag inte läst någonting av. Precis som vanligt. Och det är också i sin ordning.

Post-Bokmässan-post 2

Och så får jag ännu en gåtfull försändelse, ett ganska tjockt kuvert utan avsändare den här gången. Innehållet visar sig vara Linda Skugges fanzine Constant Reader, som tryckts (kopierats) i ännu en upplaga inför Bokmässan och som man kunde önska sig ett exemplar av. Jag trodde dock inte att det skulle finnas något kvar till mig, med tanke på hur sent jag svarade, men tydligen.

Det är väldigt mycket 1989 och 40 - Constant Reader men också lite Martina Montelius, Unni Drougge m.fl. Det som handlar mest om författare, skrivande, böcker som böcker, böcker i böcker, och böcker av böcker uppskattar jag, medan jag däremot famlar delvis i mörkret när det gäller musiken. Min tid men inte min musik.

Tematrio - Prepositioner

Till skillnad från Lyran tyckte jag snarast att det var för enkelt att hitta adverb - varenda titel med adjektiv jag tänkte på visade sig ju innehålla adverb i stället. Men prepositioner skulle det alltså vara den här veckan och jag tar helt enkelt min läsning just nu.

Styckerskan från Lilla Burma av Håkan Nesser var den näst senaste boken jag läste. Jag är inget fan av Nesser men min man tycker att han är bra och övertalade mig att ge den här sorgliga deckaren en chans och det var den värd, även om jag inte vet om det blir så mycket mer Nesser i fortsättningen.

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud läser jag just nu. Om vänskapen som blir till kärlek som sviks och blir till något helt annat. Om att aldrig vara den som är nummer ett för någon utan alltid befinna sig på efterkälken. Och om konsten.

Beckomberga - Ode till min familj av Sara Stridsberg är nästa bok jag kommer att läsa. Jag har läst en del av Sara Stridsberg men aldrig uppskattat henne som andra - mitt bläddrande i den här ger mig dock en aning om att det kan bli annorlunda nu. Dessutom är jag ju ohälsosamt svag för skildringar av människor som mår psykiskt dåligt.

Post-bokmässan-post

Jag har gnällt en hel del, om än inte här, över att jag inte kom iväg till Bokmässan i år heller. Den börjar anta mytiska dimensioner och jag följer bokbloggare och boktwittrare frenetiskt under de där dagarna, liksom jag ställer fler frågor än vad som är rimligt när jag träffar någon som varit där.

Igår fick jag ett rejält paket hem i brevlådan. Stort och kantigt men ändå mjukt. "Det måste vara en bok" tänkte jag naturligtvis men vilken, från vem? Sådana paket skickar inte förlagen, och recensionsexemplar har jag bara fått när någon annan beställt dem åt mig. Det krävdes faktiskt att jag tog mig igenom bubbelplasten för att både se vad det var - och förstå vem som var avsändaren.

Sara Stridsbergs Beckomberga - Ode till min familj, som jag verkligen vill läsa, trots att jag inte riktigt uppskattat Stridsbergs tidigare böcker på samma sätt som alla andra. Och signerad, dessutom - till en Saga från en Sara. Därtill Granne med döden av Alex Marwood, vars Onda flickor jag inte läst men väl läst en hel del om. Och så lite drömmar om onödig lyx och flärd i form av till modemagasin förklädd reklam, vilket jag är väldigt svag för.

Så tack, Marcusbiblioteket.

Månadsbokslut september 2014

September försvann i flygande fläng utan att jag förstår vare sig vart tiden tog vägen eller vad jag lade den på. Några böcker läste jag men bloggandet blev det inte mycket bevänt med, knappt något alls, faktiskt. De där travarna av oomskrivna böcker blev mig övermäktiga och så fort jag ahde tillfälle kände jag att jag bara inte ville, inte kunde. En annan gång kanske.

Jag läste ut fem böcker och av dem var

fyra skrivna på svenska
en översatt till svenska
två skriva av män
en självbiografi
en fackbok
en deckare
två lånade på biblioteket
två e-böcker