Utläst: Konsten att dö av Inger Edelfeldt

Jag har läst Inger Edelfeldts böcker i över ett kvarts sekel och fortsätter träget, trots att det är de tidiga som fortfarande framstår som de bästa för mig.

I Konsten att dö står en femtioårig fotograf i centrum. Hon är nöjd med sitt liv och sitt fria förhållande med den gifte Elias men så träffar hon Monia och får ett oemotståndligt behov av att fotografera henne. Trots att hon föredrar när Monia är tyst samtalar de och det uppstår någon sorts vänskap dem emellan. Eller, vänskap är inte riktigt rätt ord för relationen. Den är för ojämlik för det men samtidigt är det inte helt självklart vem som har övertaget. Dysfunktionellt? Absolut.

Det börjar bra men vartefter blir jag lite... rastlös. Jag tycker att Jacky är ganska enerverande i en del av sina resonemang och Monias vaghet stör mig en del. När sedan något väldigt förutsägbart inträffar, ja, då krävs det än mer för att jag ska behålla fokus på det jag läser.

Medan jag läser undrar jag ofta hur mycket Jacky har gemensamt med Inger Edelfeldt själv, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för det - kan inte folk få skriva om någon som på vissa sätt har likheter med dem själva utan att det måste bli en massa biografiska tolkningar? - men samtidigt känns det som om det finns en liten inbjudan till det och ett litet "här har ni några svar på era evinnerliga korkade frågor".

För övrigt har den ett ganska märkligt författarporträtt - snett bakifrån och i rörelse. Vaghet även där, kanske ytterligare en lek i gränslandet mellan författaren, som ju också är konstnär och även har fotograferat omslagsbilden, och huvudpersonen.