Utläst: Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg

Jag har inte läst någon av Ester Roxbergs romaner utan rivstartade med hennes självbiografiska skildring Min pappa Ann-Christine. Och vilken rivstart! Nu måste jag verkligen läsa de tidigare Antiloper och Fågelhuset.

Ester föds i Afrika och har en lycklig barndom med föräldrarna och systrarna. Hon växer upp, skriver, blir författare, bygger sig ett liv på en stadig grund men plötsligt skakas allt i sina grundvalar: hennes pappa prästen har hela sitt liv känt sig fången och fel i sitt kön, har alltid velat vara kvinna. Ester tvingas brottas med att allt hon minns får en annan färg och hur hon, som är den som står närmast sin pappa, får förtroenden hon inte vill ha. Hon älskar honom och hatar kvinnan som tagit honom i besittning. Hon vill vara fördomsfull och trångsynt och slippa gå i bräschen för något, samtidigt som hon inte kan göra något annat.

Det är modigt av både Ester och Åke/Ann-Christine att berätta den här historien och att låta så många tankar och känslor komma fram. Ester väjer sällan för det svåra, för att gå emot det politiskt korrekta - och hon har all rätt att göra det, hon befinner sig ju mitt i det. Medan hennes far blir allt mer kvinnlig klipper hon själv av sig håret och tonar ned allt feminint. När hon blir gravid blir det kommande barnets kön överdrivet viktigt. Allt skälver och balansen är svår att finna när det man trodde var sanning bara visar sig vara en av flera sanningar, eller kanske rentav en lögn.

Men det får finnas jobbiga historier med lyckliga slut, med kärleken som binder och förenar, med minnen som på andra sidan ändå är så vackra som de var från början. Eller slut, egentligen är det en början på något annat och det kommer säkert inte att vara lätt men det är ändå hopp och tillförsikt jag känner som läsare.