Utläst: Vi kom över havet av Julie Otsuka

Jag har länge velat läsa Vi kom över havet av Julie Otsuka - jag har läst så många positiva recensioner och sedan mer än trettio år är jag väldigt fascinerad av Japan och det japanska, trots (eller kanske just därför) att jag aldrig varit där.

I början av 1920-talet färdas en grupp japanska kvinnor över havet till U.S.A. där deras blivande män väntar. Män de aldrig träffat, utan bara sett på fotografier, och om båtresan är full av prövningar är den ett intet mot vad dessa kvinnor kommer att få utstå i sitt nya hemland, från chocken över vilka som möter dem, över tillvaron som gifta och som invandrare till dagen i december 1941 då de också är Fienden som måste förflyttas.

Det är en märklig roman, på 170 sidor skildras tjugo år för en mängd kvinnor. Det är korta utsnitt ur tiden men ändå tydligt att åren passerar, främst genom det som handlar om barnen. Det är en kollektivroman där det återkommande greppet är långa uppräkningar av enskilda erfarenheter men hela tiden i första person pluralis; allt "vi" gör och råkar ut för. Det närmar sig lyrik och det liknar en religiös litania, eftersom det ytterst sällan är något positivt som beskrivs.

På något sätt hade just det gått förbi mig, jag hade trott att de skulle ha det svårt men inte fullt så svårt och inte med så överväldigande många röster som i denna kör av lurade kvinnor. Männen är tjugo år äldre än på fotografierna - eller också visar bilden någon helt annan - och har ljugit om det mesta vad gäller sitt yrke och status i samhället så det liv som väntar är ännu hårdare än det kvinnorna lämnat. Därtill kontrasten mellan de omsorgsfullt packade sidenkimonor för bröllopsnatten och hur dessa bröllopsnätter i själva verket ter sig och upprepas. Hemska förlossningar, barn som måste göras av med, män som måste flys ifrån - och slutligen då, att tvingas göra sig av med allt, att bränna brev, bilder och arvegods för att kanske, kanske betraktas som ett mindre hot men ändå stå där och vänta på tåget som ska föra en någon annanstans.

Ja, det är tungt men upprepandet och mängden som skapar tyngd skapar också en sorts barmhärtigt avstånd. Det är identifikation med ett kvinnokollektiv, ännu ett av många tysta, nedtystade, gömda, glömda, som får liv och gestalt. Som träder fram och visar något vi inte sett just där, just här.