Utläst: Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Tredje delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp påbörjade jag nästan direkt efter att ha avslutat den andra - trots att jag har en massa invändningar vill jag läsa vidare.

Den här gången är det åter till barndomen, femhundra sidor som domineras av relationen till fadern, det som första delen pekade mot slår ut i full blom här. Det är rädsla, hat och avsky men samtidigt det snabbt uppflammande hoppet om något annat gång på gång. Och om önskan i nuet att bli en helt annan sorts far, att lyckas lämna arvet därhän.

Det är precis som vanligt - jag vill inte riktigt sälla mig till den något överdrivna hyllningskören men samtidigt kan jag ju inte sluta läsa, kan inte sluta fascineras av hur han lyckas göra det mest alldagliga läsvärt. Är det detaljrikedomen som gör så mycket så levande? Är det spänningen mellan då och nu som finns där hela tiden, strukturen som jag läst om och analyserat hos Proust? För det är något mer än att vilja läsa vad alla har läst; vore det bara det hade jag nöjt mig med första delen.

Det är också som vanligt så att jag har svårt att känna någon direkt sympati för såväl huvud- som bipersoner även den här gången, trots att faderns behandling av Karl Ove borde göra mig öppnare för dennes brister och tillkortakommanden, trots att jag annars när jag läser skildringar där barn far illa så gott som alltid blir rejält drabbad, läser jag på med en egen... kyla, som annars skulle förvåna mig men som jag nu har kommit att förknippa med de här böckerna.

Jag har oerhört svårt att förklara, både för andra och för mig själv, varför jag inte kan låta bli att läsa Knausgård men så är det.