Utläst: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Efter allt som skrivits om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande kände jag mig nästan tvungen att läsa den. Tvungen? Ja, på det där sättet att jag vill läsa sådant som andra läst och uppskattat för att inte missa det, även om jag har en vag känsla av att jag inte kommer att bli riktigt nöjd. Och så rätt jag hade. För även om mina invändningar mest har att göra med min personliga smak finns de ändå där.

Ester är satt på undantag, i sitt eget liv och andras. Ett förhållande som bara finns där, en karriär som knappast finns där. En frilansande skribent med halvdåligt med jobb som plötsligt får i uppdrag att skriva om en konstnär och som drabbas hårt - av blind och vettvillig kärlek. Hon skriver sin artikel som i blindo, gör slut med pojkvännen, gör slut med allt annat i sitt liv för en relation som är urtypen för en ojämlik sådan. Ester är den som behöver och offrar, som väntar och vakar och önskar och längtar. Som gör alla fel men inte kan göra något annat för sådan är kärleken, Esters kärlek, så mångas kärlek.

Att läsa, att leva, att lida. Ester, Ester, Ester, så lätt att känna med men samtidigt så lätt att fjärmas ifrån av Lena Anderssons språk, som lägger ett extra skikt mellan mig och den drabbade. Ordval och vändningar, konstruktioner och diskussioner - nej, det är inte dåligt, nej, det är inte fel, men det är ändå inte mitt att känna mig hemma i (som om jag skulle kunna ställa sådana krav). Är det för krävande? Ja och nej - det är inte så svårt, egentligen, men det är svårt för mig att ta mig in till Ester genom det, in till hennes känslor genom resonemangen och just en del av orden, som om det är så det är meningen att det ska vara: jag ska betrakta Ester, hennes kärleks uppgång och fall, men jag ska själv stå fri där bredvid.