Att misslyckas som läsare

Ibland känner jag mig otroligt misslyckad som läsare, kanske ännu mer sedan jag började läsa bokbloggar och insåg att jag inte läste vare sig snabbt eller mycket längre. Jag blir dagligen påmind om böcker jag skulle vilja men inte hinner läsa och, om än inte lika ofta, läser jag hyllningar av böcker jag själv funnit på sin höjd OK. I morse började jag fundera över olika sorters misslyckanden och kom fram till dessa:

Att inte läsa ut en bok. Ja, jag är den där sortens läsare som ser det som ett misslyckande att ge upp när jag väl börjat läsa. Om jag redan på någon av de första sidorna inser att det inte kommer att gå kan jag låtsas att det inte har hänt men ganska snart är det kört. Och det är ett misslyckande även om det är en bok jag läst tidigare och alltså skulle kunna påstå att jag bara ville läsa några rader i, om nu intentionen var att läsa den från pärm till pärm. Kännetecknen är de samma: läsningen tar oerhört mycket tid och jag hittar ständigt andra saker att göra än att just läsa. I stället för att vara något lustbetonat blir läsningen plikt och plåga och själva beslutet att ge upp innebär också en lättnad, samtidigt som det då är ett gravt misslyckande. Ibland försöker jag mildra det hela med att jag ska ta tag i boken vid ett annat tillfälle. Egna exempel: Wolf Hall av Hilary Mantel, På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust (jag har läst de första delarna men kommer inte längre).

Att harva på i evigheter med en bok som inte är rätt just nu. Men hur ska du ha det, Saga? Är det ett misslyckande både att ge upp och att fortsätta? Ja, det är märkligt och dessa första misslyckandekategorier borde vara ömsesidigt uteslutande men i min förvirrade läslogik fungerar det. När läsningen av en bok tar veckor och kanske månader är det egentligen inte att jag fortsätter som är misslyckandet, utan att jag inte fokuserar lite mer och snabbar på min läsning. Det handlar om att jag förlorar lästid på fel sätt. Kännetecknen är som i det första fallet men alltså utan att jag slutar läsa. Ibland ordnar det sig och det var en (hög) tröskel jag skulle över, ibland blir det slutligen ett konstaterande att det är roligare att ha läst boken än att läsa den. Egna exempel: Tornet av Uwe Tellkamp, Sophie's Choice av William Styron.

Att läsa en bok som verkligen inte är bra. I det här fallet borde jag inte ha påbörjat den, eller ha haft vett att avsluta läsningen, eftersom den inneburit ett slöseri med lästid som jag inte har utrymme för. Egna exempel: jag har fortsatt läsa Katerina Janouchs böcker om barnmorskan Cecilia Lund, trots att jag är trött på dem och mest blir irriterad över deras brister.

Att inte uppskatta en bok så som andra tycks uppskatta den. I det här fallet borde det inte behöva vara ett misslyckande; det borde gå att konstatera att man har olika smak och även om "alla andra" tycks älska vad det nu kan vara så betyder det inte att "alla andra" har rätt och att min egen reaktion är fel, men oftast ser jag det ändå som att jag har misslyckats med att se det andra ser. Det här är nog den sortens misslyckande jag knappt upplevde före bokbloggarnas tid - då läste jag ett par recensioner och fick kanske en rekommendation av en vän så det fanns aldrig den där stora massan av hyllningar att relatera till. Egna exempel: Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt, Främlingsleguanen av Martina Montelius.

Att läsa en bok men misslyckas med att ta till sig den ens på en ganska grundläggande nivå. Det här är inte något vanligt misslyckande men jag måste ändå ha med det, eftersom det finns ett par sådana som gnager i mig sedan länge. När jag var ungefär tolv år gammal läste jag min första vuxenbok på engelska. Det var Dead Man's Folly av Agatha Christie och jag förstod inte vem som var mördaren. Det kan ju inte bli värre, egentligen. Jag bekände detta för en professor i engelsk litteratur som tröstande svarade att den är ganska rörig men när jag senare läste om den tyckte jag fortfarande att mitt misslyckande var förfärligt. Ett annat liknande, fast ändå helt annorlunda, exempel är från när vi läste Dostojevskis Brott och straff på gymnasiet. Jag läste den och uppskattade den måttligt men på diskussionslektionen visade det sig att jag, som var den mest läsvana i klassen och som kunde svara på det mesta ändå hade missat det mest grundläggande i hela denna flera hundra sidor tjocka roman. Meningen "Det låg en bok på byrån" var det som stod i centrum, det var där vändpunkten kom, det var där och då Brott och straff fick sitt existensberättigande ungefär och jag hade läst förbi de där sex orden utan att lägga märke till dem.

Jag kanske kan komma på fler exempel vad det lider men nu måste jag fortsätta läsa The Golden Notebook av Doris Lessing, som i princip redan är att kategorisera som ett misslyckande av typ 2 - jag har inte kommit längre än 150 sidor på en vecka.