onsdag 12 februari 2014

Utläst: The Goldfinch av Donna Tartt

Nästan en månads lästid tog den, Donna Tartts The Goldfinch, och den var väl värd det. Det är märkligt med böcker som en halv värld av läsare ser fram emot och sedan läser och hyllar - det är svårt att inte dras med av förväntningarna och skapa ett veritabelt monster av potentiell besvikelse, men den här gången lyckades jag. Jag ville verkligen läsa den men hade ändå inte byggt upp något som kunde rasa ihop som ett korthus (och om jag hade det hade jag ändå inte behövt se det där fallet, känna besvikelsen så den här gången var det ganska överflödigt).

Theo blir tillsammans med sin mor kallad till rektorn för en förseelse som egentligen inte är en förseelse - bara att befinna sig i sällskap med en som brutit mot reglerna. Hans far har övergivit dem för en tid sedan och nu är det han och hans mor - men nu är han i onåd. Mötet ska äga rum sent på förmiddagen och på vägen dit går de in på Metropolitan och det spontana besöket blir en mardröm då en bomb exploderar och Theos mor dör. Theo lyckas lämna museet obemärkt och med sig har han en ovärderlig tavla föreställande en steglitsa. Han hamnar hos en klasskamrat en tid medan de sociala myndigheterna ägnar sig åt att spåra upp fadern och Theo tvingas flytta dit. Under den tiden hinner han dock finna den person som på sätt och vis kommer att vara hans räddning och hans förbannelse.

Egentligen går det att skriva hur mycket som helst om handlingen, men samtidigt känns det inte så viktigt. Det är uppväxtskildring och thriller och det eviga sökandet efter tillhörighet men när man dyker in bland dessa 770 sidor bleknar resten av världen. Det spelar ingen roll vad det handlar om (jo, det spelar en sjusärdeles roll men inte på det vanliga sättet). Det kunde vara vanligt men är det ändå inte. Vid vägskälen väljs den andra vägen, när olyckorna inte kan få bli fler drabbar ytterligare en. Det skulle vara nattsvart om det inte vore för Hobart & Blackwell, den lyckliga slump eller det öde som måste dit för att det ska bli något mer och det är där jag trivs bäst. Bland möbler och polityr, gamla vaser och brevpressar, träbitar, lack och ordlös samhörighet.

Jag har läst att varje ord ska vara vägt på guldvåg, att Donna Tartts målsättning varit att varje mening i sig ska vara ytterst genomtänkt och meningsfull. Just det har jag inte suttit och ahat och ohat över men tillsammans blir de där meningarna något som det är svårt att göra någon språklig rättvisa, något som det egentligen inte behöver sägas så mycket annat om än: läs!

Inga kommentarer: