fredag 31 januari 2014

Utläst: Vårt gemensamma liv av Anna Schulze

Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Anna Schulzes förra roman, Att ringa Clara, var det självklart att jag ville läsa den nya, Vårt gemensamma liv, och jag hade turen att få den i julklapp utan att ha önskat mig den. Den här gången är det en kärleksrelation som står i centrum, inte vänskap, och det finns inte tillstymmelse till musiker, vilket ju var något som verkligen talade till mig i Att ringa Clara.

Cecilia arbetar med reklam och Ted är i restaurangbranchen. Hon är målmedveten och systematisk medan han mest halkar omkring men det visar sig snart att det är han som är den mest framgångsrika av dem. De flyttar ihop och får barn, hennes liv stannar av medan han öppnar nya restauranger, det är en historia berättad tusen gånger och den gör ändå ont. För det känns redan från början att det inte kommer att vara någon alltigenom lycklig resa det här. Frågan är bara, hur illa kommer det att bli?

Som sagt, det är en välbekant historia där det som avviker är att det är ur mannens perspektiv det hela skildras, som i Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson. Likheterna mellan böckerna är dock egentligen bara att det är relationshistorier ur mannens perspektiv; även grundförutsättningen, startpunkten är motsatser - en relations slut respektive början (fast ja, här börjar det också med en relations slut men det är inte den som är den primära, även om den fortsätter ta ett visst utrymme).

Jag vet inte om det är ett tecken på att det är bra att det gör lite ont nästan hela tiden, att jag vill säga åt Ted att inte göra så där när nu Cecilia bett honom låta bli, eller få Cecilia att ta itu med saker lite snabbare, men det är sympatiskt hur de får ha sina goda och dåliga sidor båda två och hur balansen mellan egenskaperna skiftar - hur han är en perfekt pappa, nästan för perfekt, men ändå är det hon som kan lirka på rätt sätt, trots att hon helt saknar självförtroende som mamma. Och hur den där perfekta pappan blir allt mer frånvarande, hur ideologi och praktik fjärmar sig från varandra.

Jag tycker fortfarande att Att ringa Clara är mycket bättre men om man inte har samma inre resonans för vänskap och musik som jag har, då är det kanske bättre att läsa den här. Men det är inte särskilt mycket feel good, om det är det man söker.

Inga kommentarer: