fredag 19 april 2013

Utläst: Kod 400 av Sophie Divry

Det är något visst med böcker om böcker och Kod 400 av Sophie Divry är ännu en fransk bok där (synen på) Den Goda Litteraturen och bildning som sådan står i centrum, naturligtvis utgiven av [Sekwa].

En bibliotekarie finner en morgon en biblioteksbesökare som av misstag blivit kvar efter stängning och plötsligt, äntligen, har hon någon att tala med, någon som, vad det verkar, inte lyckas värja sig för denna uppdämda flod av åsikter om biblioteket, kollegorna, klassificeringssystemet och en viss biblioteksbesökare, tyvärr inte den som nås av svadan.

Kod 400 är en knappt hundra sidor lång monolog och sedan Marcus väckte tanken kan jag inte läsa den som något annat än en pjäs. Jag ser inte bibliotekarien, jag ser någon som gestaltar henne, liksom jag inte ser biblioteket utan en scenografisk tolkning av det. Ett extra lager utanpå texten men något som för mig faktiskt gör den bättre. Jag behöver det teatrala utanpåverket för att kunna ta denna kvinna på allvar, även om slutet fortfarande inte riktigt vill falla på plats. Jag behöver tonfallen och pauserna, blickarna, tillrättandet - och vältandet - av böcker för att det ska bli riktigt levande och intressant.

Bibliotekarien är en släkting till portvakterskan i Muriel Barberys Igelkottens elegans och kanhända en kandidat till en plats som expedit i Drömbokhandeln. Hon älskar sina böcker och sitt klassificeringssystem (bortsett från att man rationaliserat bort kod 400, som nu gapar tom, och bortsett från den anglosaxiska dominansen) men är samtidigt ganska missnöjd med hur tillvaron ter sig. Hon drömde om att bli lärare men så blev det inte, mannen hon älskade fann en annan och det som finns kvar är att sträva efter att nå en annan avdelning, den för historia och att fantisera om ett samtal med en yngre forskarstuderande, ett samtal som ännu inte ägt rum.

Marcus vill se Stina Ekblad som bibliotekarien men redan innan jag läst boken funderade jag på Ann Petrén och det står jag nog fast vid, även om jag inte är riktigt nöjd.

lördag 13 april 2013

Att undvika att läsa Jane Austen

Just nu känns det som om jag gör allt för att slippa läsa Emma, trots att jag väl egentligen borde tycka om den, borde vilja läsa vidare. Trots att jag fått den rekommenderad både en och två och flera gånger. Men något är det, något som funnits där för mig hela tiden. Jag borde ha läst Jane Austen för en massa år sedan men jag hade aldrig lust, kände mig aldrig lockad. Jag läste allt Brontësystrarna skrev men Jane Austen - nej, det gick inte.

Och det är som om det inte går nu heller, trots mina goda föresatser påbörjar jag bok efter bok för att slippa fortsätta. Först två Maria Lang, sedan Tell the Wolves I'm Home och nu ytterligare två böcker, parallellt, för att göra avståndet om möjligt ännu större. Eller för att det inte ska bli som med Pride and Prejudice som gjorde att jag knappt läste alls. Det är bara det, att det är så svårt när jag nästan somnar av den och när jag inte gillar Emma. Hon tar ju ganska stor plats, om man säger så.

Men när jag läst Kod 400 och Elsa Billgrens vintage ska jag ta itu med Emma igen. Hoppas jag.

fredag 12 april 2013

Fort framåt

Och ett dygn senare har vi läst tre fjärdedelar av Lillebror och Karlsson på Taket - hade det inte varit för att tvååringen är a) för liten för att uppskatta den, b) sjuk och skör och uppmärksamhetskrävande hade vi läst hela. Naturligtvis har jag läst nästan lika mycket som min man - hur kunde jag tro att det skulle kunna bli annorlunda?

Nu borde han vara skapligt väl förberedd inför morgondagens föreställning - blir det en väldigt tidig morgon kanske vi hinner med det näst sista kapitlet också.

torsdag 11 april 2013

Utläst: The Vanishing Act of Esme Lennox av Magge O'Farrell

För några år sedan såg jag boken Du visste aldrig att jag fanns av Maggie O'Farrell på Medborgarplatsens bibliotek och läste baksidestexten. Jag ville läsa den men var striktare då med att inte läsa böcker ursprungligen skrivna på engelska i svensk översättning så jag lät bli att låna den. Någonstans i bakhuvudet behöll jag dock fragment av originaltiteln för när jag förra veckan sprang på The Vanishing Act of Esme Lennox på ett annat bibliotek var jag nästan omedelbart säker på att det var den.

Iris bor i Edinburgh och har en second hand-affär och ett småknepigt förhållande med en gift man, liksom ett småknepigt förhållande till sin bror. En dag får hon reda på att hon står som kontaktperson för sin farmor Kittys syster Esme, som suttit inspärrad på ett mentalsjukhus sedan 1930-talet. Ingen har hört talas om denna syster och farmodern i sin tur lider av alzheimer och kan inte ge några svar på Iris frågor. Iris sökande blandas med Esmes och Kittys återblickar, den senares fragmentariska och avbrutna, som en illustration av hennes changerade minne.

Jag tror att det hade varit bättre om jag inte läst den här boken så tätt efter mitt Kate Mortonfrossande; jag hade egentligen redan tillfredsställt mitt behov av gamla familjehemligheter men också för att jag tycker att Kate Morton gör det bättre, även om det finns vissa inslag som fungerar väldigt bra här. På sätt och vis kan jag reta mig på de fragmentariska minnen som är Kittys, när man samtidigt kan serveras tydliga avsnitt från samma tid men visst gör de sitt till för att förlänga läsarens pusslande. Och de plötsliga glimtarna av klarhet kan bli hjärtskärande. Liksom när allt står klart, så fel, så fult, så bedrövligt.

Tyvärr finner jag historien om Iris, bortsett från hennes letande efter ledtrådar till Esmes förflutna, ganska ointressant, trots att den försetts med ett par extra komplikationer, hela tiden vill jag bort från nuet, tillbaka till  dået och minnena, lagren av dem, in till hemligheterna, även om de är plågsamma.

Och plötsligt dyker tanken upp för mig: Kate Morton är bättre på försoning.

Milstolpar

I kväll inledde min man högläsningen av den första riktiga kapitelboken för fyraåringen: Lillebror och Karlsson på taket av Astrid Lindgren. På lördag är det dags för hans första operabesök - just det, det är Karlsson på taket han ska se och alltså behöver han en liten introduktion till Karlsson, och kanske en motvikt mot operakarlsson, som av allt att döma inte är riktigt den Karlsson som huserar i böckerna.

Två kapitel blev det, och det hade blivit fler om fyraåringen fått bestämma, så det bådar ganska gott. Men det blir min man som får sköta Karlssonbiten - jag har aldrig förstått mig på Karlsson och tycker egentligen ganska illa om de böckerna. Jag väntar tills det är dags för Mio, min Mio.

tisdag 9 april 2013

Tematrio - Fortfarande oläst


Veckans Tematrio handlar om författare man inte läst något av men skulle vilja. Samma tema förekom förra året och av de tre jag listade där hann jag faktiskt läsa två under 2012. Just nu har jag väldigt svårt att hitta författare. Enskilda verk som skulle passa här har jag för mängder av listor men hela författarskap. Eller är det bara så att jag är rädd för att prova nya saker?

Från den förra listan har jag kvar Elfriede Jelinek och jag vill fortfarande läsa något av henne men det är ju det där med min tyska, eller min numera icke-tyska. De senaste åren har jag ju läst tyska böcker översatta till svenska så varför tar jag inte bara itu med henne?

I julklapp fick min man och jag två böcker av 2012 års nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Än så länge har jag skjutit upp läsandet men jag vill ju faktiskt läsa något av honom.

Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle och The Haunting of Hill House har jag läst en hel del bra om i olika bokbloggar så hon får plats nummer tre på den här listan.

Uppdatering: men hallå, Hilary Mantel glömde jag totalt bort!

måndag 8 april 2013

Sådant man lär sig när man har en tre-fyraåring

Det finns en sorts dinosaurie som heter atlascopcosaurus.

(Ja, det är sant, den heter så, eftersom Atlas Copco sponsrade en utgrävningsexpedition.)

torsdag 4 april 2013

Bokslut mars 2013

Sjukdomarna gick och kom tillbaka och läsningen gick ganska illa. Det blev till sist fem utlästa böcker i mars men det berodde enbart på att Maria Langs deckare går att läsa så snabbt. Och ja, det var det lättlästa som lockade till sist. Av de fem var:

två på engelska
samtliga skrivna av kvinnor
två lånade på biblioteket
tre omläsningar
bara en skriven på 2000-talet
två deckare

Bäst tyckte jag faktiskt om Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam, trots att jag borde tycka bäst om Pride and Prejudice men jag har någon sorts inre motstånd mot Jane Austen. Sämst tyckte jag om Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson.