torsdag 28 november 2013

Utläst: The Girls av Lori Lansens

Det är lika bra att jag tar det jag irriterar mig mest på med The Girls av Lori Lansens: på framsidan av min utgåva ser man två par bara fötter precis ovanför ett grunt vattendrag. Rena, välformade fötter, oskadda, onötta, identiska. Ah, tvillingarnas fötter, så klart - eller verkligen inte, eftersom det upprepas gång efter annan att Ruby har små klumpfötter längst ned på tunna, obrukbara ben. Så det är idén om tvillingfötter som avbildas och jag begriper faktiskt inte varför. Så, nu har jag skrivit det och kan gå över till väsentligheterna.

Ja, Rose och Ruby är tvillingar men de är inte bara det utan siamesiska tvillingar, sammanväxta eller snarare inte delade vid huvudenas sida. Omöjliga att separera vid en operation är de varandras ständiga följeslagare och på god väg att bli det tvillingpar i denna situation som levt längst - trettioårsdagen närmar sig och Rose påbörjar sina memoarer, samtidigt som hon känner att hon måste involvera Ruby i dem. En självbiografi med två berättare.

De är olika på så många sätt, Rose och Ruby, och de ser sitt liv - sina liv - på så olika sätt. När båda får komma till tals ger det väldiga möjligheter att skildra händelser utifrån vitt skilda utgångspunkter, trots att man föreställer sig att så inte skulle vara fallet. Rose skriver långt, noggrant, utförligt och medvetet, härmande andra självbiografier men också reflekterande en del kring formen. Ruby skriver för att hon är så illa tvungen men upptäcker till sin förvåning att hon faktiskt tycker om det, att hon också är en skrivande människa. Ruby har också en tendens att med en halv mening antingen vända upp och ned på Roses många sidor långa kapitel - eller att berätta det Rose helst av allt vill hålla tyst om, eller åtminstone fördröja. Smärtorna de delar - och de de inte delar. Och mer än en gång kan man undra vems sanning som är mest "sann" - vad var det egentligen som hände? Med dessa berättare blir det så tydligt att det kanske inte finns ett egentligen, att allt finns i betraktarens öga och uppfattningsförmåga.

Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva sammanväxt med någon men samtidigt tycker jag att Lori Lansens lyckas bra med att ge någon sorts känsla av det - och av hur det är det enda man egentligen vet och känner till, det är centralt men samtidigt märkligt underordnat, även om både Rose och Ruby kan vara ganska ordentliga med att förklara olika termer för ovetande läsare.

Det som får mig att rysa är genljudet av Roses första ord, romanens första ord, om hur hon skulle vara tvungen att leva tusen liv som någon annan för att bli lika älskad som hon blivit i sitt nuvarande:
I have never looked into my sister's eyes. I have never bathed alone. I have never stood in the grass at night and raised my arms to a beguiling moon. I've never used an airplae bathroom. Or worn a hat. Or been kissed like that. Never a private talk. Or solo walk. I've never climbed a tree. Or faded into a crowd. So many things I've never done, but oh, how I've been loved. And, if such things were to be, I'd live a thousand lives like me, to be loved so exponentially.
Någon annan tycker säkert att det är lättköpta poäng men på mig fungerar det.

Jag vill dock utfärda en varning för en mer än mardrömslik förlossning om man är känslig för sådant.

Inga kommentarer: