Häromdagen lånade jag ett par saker på biblioteket - när jag plockat till mig Viviane Élisabeth Fauville av Julia Deck fick jag syn på Katarina Hallbergs skiva med tonsättningar av Karin Boyes dikter. Jag tyckte att de kändes en aning lika med sina isiga pastellblå och hudtoner och så det där ögat som tittar tillbaka på betraktaren men samtidigt ger de ett väldigt olika intryck. Min man tyckte att skivomslaget såg ut som hudkrämsreklam, och även om jag inte vill gå så långt (hyn som syns är dock perfekt, antingen av naturen eller med hjälp av smink och/eller retusch, är det ju en väldigt mycket mer ordinär och insmickrande bild än ansiktsutsnittet i den trasiga spegeln på bokomslaget. I det andra fallet finns en historia, även om jag tycker att den trasiga spegeln är ganska knepig (men jag har inte läst boken än, den kanske är mer än bara en småsliten symbol).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar