Utläst: Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

För det mesta får jag mina boktips i skriftlig form - via bloggar, recensioner, förlagens kataloger - men för ett tag sedan var det faktiskt en kollega som rekommenderade Helena Thorfinns Innan floden tar oss. Hon berättade egentligen väldigt lite om den, mer än var den utspelar sig, att författaren själv arbetat med bistånd och att den var väldigt bra. Ytterst sällan läser jag en bok jag vet så lite om innan men när den bok jag höll på att läsa tog slut var det väldigt lätt att titta på bibliotekets hemsida om den här fanns som e-bok och när den gjorde det - ja, då var läsningen bara några klick bort.

Sofia, Janne och deras två barn lämnar lägenheten på Södermalm för en gigantisk villa i Dhaka, Bangladeshs huvudstad, när Sofia fått jobbet som Sveriges biståndsansvariga där. Janne blir en medföljande som förväntas sköta hus och hem, om än med tjänstefolk, för så är det där, medan Sofia tvingas brottas med såväl en motsträvig överordnad som en synnerligen egen administratör som lägger sig i det mesta.

Medan Janne väntar på flyget får Nazrin bud om att hennes älskade storasyster Mukta är död, mördad av sin make och svärmor. Skammen kommer att tvinga familjen till att handla snabbt och Nazrin måste vara snabbare - alltså väcker hon den tredje systern Mina och så ger de sig av till Dhaka för att slippa bli bortgifta och för att förhoppningsvis kunna tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att få lite frihet - och kanske upprättelse.

Men som för att gestalta det myllrande Dhaka är det många fler perspektiv man får ta del av, många historier och mycket att bli beklämd över. Helena Thorfinn har mycket att säga om biståndets komplexitet, om hur svårt det är och hur fel det kan bli när man formulerar lösningar i västerländska tjänsterum, långt, långt ifrån platserna där behoven finns. Hur stora, genomgripande planer premieras framför det småskaliga, trots att svinnet i korruption kan vara enormt då, hur man silar mygg och sväljer kameler. Samtidigt är det aldrig så enkelt heller. Det vrids och vänds på argument och hjärtat går före hjärnan både vid rätt och fel tillfällen.

En del av personerna är enerverande i sin tvådimensionalitet och ibland blir det alldeles för mycket av upprepade förklaringar kring olika organisationer och aktörer i "branschen" men historien och huvudpersonerna räcker för att jag ska överse med det och bli engagerad och berörd. Det vilar en känsla av annalkande katastrof över texten, inte bara för att titeln ger den associationen. Men vem ska drabbas, och hur? Helena Thorfinn lyckas i alla fall väja för det förutsägbara både en och två och flera gånger i händelseförloppet, även om det så klart finns händelser som ter sig "oundvikliga".