Utläst: Brinnande livet av Alice Munro

Med telefonens hjälp var det enkelt att låna en novellsamling av Alice Munro ett par dagar efter att det tillkännagivits att hon tilldelats årets Nobelpris i litteratur och snart hade jag läst Brinnande livet. Jag har ju sett hennes böcker men de har aldrig tilltalat mig, aldrig lockat och efter att ha läst den här är känslan ungefär densamma - nu har jag provat och det är inte så pjåkigt men det är inte någonting för mig.

Det kan nog handla om att jag läser för fort - och vill läsa för fort, att det här är texter för långsamt läsande och eftertanke, men om det långsamma läsandet inte är mitt, i alla fall just nu, blir ju resultatet detsamma.

Nej, jag är inte någon bra läsare av noveller - till en början har jag inte svårt att hålla isär novellerna, däremot svårt att koppla ihop dem med deras respektive titel, eftersom mina associationer går åt andra håll, men ett par veckor efter läsningen har de flutit ihop till en vag massa med vissa glimtar. Tematiskt känns det som om det är religion och otrohet men det är ytterst ytliga reflektioner. Någon skrev att det är jobbigt att läsa Alice Munro - man kan läsa ett helt liv på en kvart, tjugo minuter, och det stämmer, en novell kan omfatta en väldigt lång tidsrymd, ibland just nästan ett helt liv. Det är bara det, att jag inte kan uppamma något särskilt intresse för det där livet, de där liven, trots att jag tycker att jag borde göra det.

Det är kanske så att det är en klar och förklarad prosa men på mig fungerar den tvärtom. Jag tycker att det är ganska tråkigt skrivet och dras aldrig in i det skildrade genom språket. Det är ord staplade på ord och själva orden i sig är bara... ord. Men jag kommer nog att göra ytterligare något försök, i alla fall om jag får någon av hennes böcker i julklapp.