lördag 7 september 2013

Utläst: Kattbarnen av Emma Nordlander


Det var omslaget som fångade mig. Det röda och det svarta, silhuettklippskänslan, det suggestiva. Lotta Kühlhorn har skapat något smått magiskt för Emma Nordlanders debutroman Kattbarnen och nu är jag besviken över att innehållet inte lever upp till ytan.

Drygt tjugoårige Amos hämtar hem sin några år yngre syster Dalia från sjukhuset efter ett självmordsförsök. Tillsammans tar de hand om sin drygt ettåriga lillasyster Ella - modern avled i cancer för ett år sedan och fadern är försvunnen. En avfolkad fabriksort i kris, en vag kamp att dölja faderns frånvaro för att inte socialen ska rycka in.

Jag förstår faktiskt inte vitsen med den här boken. Det finns förutsättningar, det ges möjligheter, men allt rinner ut i sanden. Jag känner inget för, inget med människorna i den. Bara ett enda jaså. Och så vill jag inte känna när det finns en avliden mor, ett självmordsförsök, en gymnastiklärare som tar de chanser han får, ett förlorat jobb och flera förlorade fotfästen. Jag väntar på en vändpunkt, på att något ska bränna till men det händer inte. Saker händer, saker som inte borde hända, men de hänger ändå i luften.

Det handlar kanske om det undantagstillstånd som sorg kan leda till, det avtrubbade, distanserade, meningslösa, men jag som läsare vill ha något annat. Jag vill släppas in i det som sker, inte bara stå utanför i skogsbrynet och spana på husets invånare.

Det är antagligen den där distansen som får mig att irritera mig på små, små detaljer - som hur vällingpulvret blandas ut i mjölk, hur butiken som bara har ett märke av varje vara tycks ha betydligt mer att välja mellan när det kommer till blöjor, hur tidsdata inte stämmer och går ihop vare sig inom texten eller med yttre verkliga händelser som har betydelse i den.

Inga kommentarer: