torsdag 12 september 2013

Utläst: Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson

För ett bra tag sedan gick jag med i Booked men trots att jag tillbringar en så stor del av min tid vid datorn har jag alltid varit för sen med att läsa mailutskicken om nya böcker att läsa. Räddningen var när de tog hjälp av en slumpgenerator och hade tekniska problem så att de delade ut fler böcker och alltså landade Peo Bengtssons Kärleken passerade här en gång i min brevlåda här om dagen. Jag hade inte läst något alls om den och hade således inga förväntningar åt något håll.

Samuels fru Johanna kommer hem och berättar att hon vill skiljas, hon har träffat en annan och hon måste följa sitt hjärta. Samuel kan inte, vill inte tro det, samtidigt som han ju sett tecknen, anat något men skjutit undan det. Låtit det vara en nödfas i äktenskapet, väntat och bidat sin tid - eller låtit det fallera precis som hon. Vardagen och tröttheten, självklarheten i den andras närhet, tristessen, ointresset. Men aldrig blir något så värdefullt som när man håller på att förlora det och förgäves klamrar han sig fast ett litet tag. Men Johanna flyttar och döttrarna blir hans varannan vecka och lägenheten måste säljas och jobbet, ja dit måste han också. En tröst i ensamheten är vännen Teodor, som finns där när han behövs som mest.

Kärleken passerade här en gång har underrubriken "En modern kärleksroman" och det är väl det som är det moderna - kärleken har en början och ett slut och det är vid slutet man ser tillbaka. Inte som gamla tiders kärleksromaner som slutade ungefär när de älskande fått varandra. I helgen läste jag en krönika om Karl Ove Knausgård där den förändrade mansrollen står i fokus - hur såväl Knausgård som Lars Norén tar in familjen på ett annat sätt i sina texter än vad som tidigare varit fallet i självbiografiska texter av män, självklarheten i att inte bara kvinnor hämtar på förskolan och vyssar spädbarn. Samuel har tagit det steget längre, eftersom det är han som umgåtts mest med barnen i vardagen, medan Johanna i högre grad gått upp i sitt arbete, och det är också han som åtminstone på ytan bryr sig mest om dem när separationen är ett faktum. Samtidigt är det ett krampaktigt grepp han håller i det, i dem.

Det är svårt att äska mest, hårt att älska mest - eller att tro sig göra det. För det är inte bara kärleken till Johanna som får Samuel att vilja ha det som det varit. Det är tryggheten, det är barnen, det är bilden av hur det är och ska vara i evighet, amen. Och kanske också som en motvikt till Teodors sorg och förlust.

Jag tycker om skildringen av vardagen, meningslösheten på jobbet, eftermiddagarna med barnen, som både sårar och fyller tillvaron med kärlek, så som barn gör innan de förlorar sin rättframhet. Jag tycker även om dået med relationens framväxt men jag värjer mig mot en del av vänskapen med Teodor. Det är något som blir för mycket där, som att det måste in lite action i berättelsen, det kan inte vara bara småtrist, småtrevligt, småeländigt, småputtrigt om det är en man som står i centrum i en relationshistoria. Det är kanske helt fel tolkning av mig men det är så jag känner när jag läser den här romanen där rollerna för övrigt är omvända mot de vanliga skilsmässoskildringarna, både att utgångspunkten är mannens och att det är han som är övergiven och omvårdande.