onsdag 21 augusti 2013

Omläst: Evelyn Spöke av Maria Hede

Det finns böcker och så finns det böcker. Böcker man läser i en viss ålder sätter sig fast på ett annat sätt och åtminstone jag har väldigt svårt att förhålla mig objektivt till litteratur jag älskat som 10-15-åring. I vissa fall undviker jag omläsningar för att inte förstöra mina minnen, i andra fall läser jag om och skapar lager-på-lager av minnesbilder, läsningar som går i varandra.

Evelyn Spöke läste jag första gången som tolvåring och jag vet inte längre hur många gånger jag läst om den, kanske fem-sex? Sedan den gången har jag läst mängder av ätstörningsskildringar, för att inte tala om böcker om "olyckliga flickor", den subgenre jag var närmast besatt av under de där åren. Den var också en av de första som gavs ut i Sverige och för mig är den alltjämt den bästa. Och en av de absolut farligaste, som jag ser det.

Evelyn är 18 år gammal och går på gymnasiet, en konstlinje, Södra Latin(?). Hon har haft problem med maten väldigt länge och är inneboende hos en fem år äldre tjej, som jobbar på posten och festar en del - alltså har hon ingen som "ser efter" henne. Nu börjar höstterminen och Evelyn har duktigt gått upp i vikt under sommaren, så duktigt att hon måste gå ned i alla fall några kilo för att stå ut. Och Evelyn är duktig, alltid duktig, så hon går ned de där kilona, och några till, och ytterligare några.

Evelyn Spöke är skriven i dagboksform och alltså totalt subjektiv. Det är ganska lite av självreflektion, mer akuta beskrivningar av känslor och händelseförlopp. Det är eufori när vågens siffror är lägre och fruktansvärd ångest när dagens kaloriintag överstiger det önskade flera gånger om. Det är svält och hetsätning, det är joggingturer och desperata sit-ups, det är siffror, siffror, siffror. För mig är det i högsta grad trovärdigt; Evelyns tankar är totalt dominerade av bantningen och allt hon gör styrs av hennes önskan att bli smal. Hon avstår sig nedåt och inåt men egentligen är hon fruktansvärt arg. Hon skriver dikter där hon liknar sig vid en varginna men det är ett bleknat spöke hon framstår som för andra. Hon hatar allt och alla men mest sig själv. Däremot är det kanske inte helt trovärdigt som dagbok betraktat, en del av anteckningarna är lite för långa och känns mer som bakgrundshistoria för läsare, men det är också det som ter sig tillrättalagt, liksom kanske slutet en anings aning.

Det farliga då? Ja, det är siffrorna det. Det är vikten och kalorierna, de små sammanställningarna över dagens matintag, den ständiga rörelsen nedåt. Det är triggerpunkt på triggerpunkt för den som är i riskzonen och jag undrar om något förlag skulle våga ge ut en sådan här bok nu - för den kräver att läsaren själv ifrågasätter, om man nu har det kravet på litteratur. Evelyn ser i glimtar hur märkligt hennes beteende kan te sig men samtidigt är det så självklart att hon fortsätter som hon gör. Den enda som bryter igenom något är lillasystern Lollo som får vara sanningssägaren som inte ens Evelyn kan blunda för:
- Var det där din syster? frågade en expedit Lollo när jag gått.
- Ja, sa Lollo.
- Ni är lika, är ni tvillingar?
- Nej, det är faktiskt fyra år mellan oss.
- Jaså, är hon bara elva år, sa expediten.
Jag vet inte. Jag vet inte alls. Det snurrar bara runt i skallen. Lollo fnissade inte när hon berättade.
Det är inte stor litteratur om man vill ha ett avancerat språk eller en synnerligen komplex skildring av något. Om man däremot vill befinna sig i huvudet på en anorektiker en stund är det i mina ögon lysande.

Inga kommentarer: