fredag 30 augusti 2013

Utläst: Feberflickan av Elisabeth Östlund

Så här efteråt är jag inte säker på hur jag fått för mig att Feberflickan av Elisabeth Östlund skulle vara en spökhistoria. Kan det vara för att bloggarna som hyllat den är sådana som är förtjusta i spöken, skräck och övernaturligheter? Förmodligen det och att jag läst deras recensioner lite slarvigt och tolkat dem utifrån min första idé. För nej, Feberflickan är inte någon spökhistoria, utan en historia om ett brott, ett dubbelmord.

Det är sensommar, förhöst men med allt av rötmånaden och värre kvar. En ung kvinna, Luna, rör sig febrigt i sitt hem. Hon mår illa, svettas, menstruerar kraftigt, en kroppslig upplösning som ett svar på den själsliga. Rötan in i allt, överallt.

I sovrummet finns de onämnbara, otänkbara, som inkräktar på tankarna mer och mer. Fadern och en kvinna Luna bara kan förmå sig att kalla hon. Döda. Synnerligen döda. Hur och varför? Hon blöder, svettas, byter kläder, polerar trä och låter tankarna fara i väntan på det som måste komma och som också kommer - misstankarna, polisen, häktningen.

Det är långsamt och lågmält men samtidigt intensivt och uppslukande. Det är dofter (kanske mer stank än doft, när allt kommer omkring), smaker, färger, ljus. Det är en intensiv närvaro i en annan tid, ett annat liv, en annan själ. Varför, varför, varför och hur pockar det, räcker det som hittills serverats som förklaring? Naturligtvis inte, naturligtvis finns det mer under ytan, bakåt i tiden, bortåt. Att rötan, upplösningen tog sin början för länge sedan står tidigt klart men inte förrän på slutet kan man se hela bilden.

När jag läser tänker jag på Christine Falkenland, kanske mest Min skugga, för trots att det finns ett dramatiskt yttre skeende, eller kanske snarare ett dramatiskt yttre faktum, för det mord som begås är redan begått, är det i det inre allt pågår och det är en tydlig gräns mellan tankar och yttre skeende, en distans och en skillnad i tempo.

Jag tycker mycket om stämningen Elisabeth Östlund skapar och uppskattar de små, små detaljerna som ger en exakthet och precision, samtidigt som det finns ett dis och en seghet över det hela

tisdag 27 augusti 2013

Utläst: När duvorna försvann av Sofi Oksanen

Jag har läst samtliga Sofi Oksanens romaner och tycker att Stalins kossor och Utrensning är mycket, mycket bra. När jag läste lite om När duvorna försvann kände jag mig inte omedelbart lockad av beskrivningen men i och med att jag litar på Sofi Oksanen som författare var det en ganska kort tvekan. 

Andra världskrigets Estland, en rävsax, tyskarna från ena sidan, bolsjevikerna från den andra. En tid av umbäranden och val mellan pest och kolera. En tid av död och sorg och hat. En tid också av överlevnad och svek.

Två män och en kvinna under dessa år, och dess efterdyningar tjugo år senare. Medlöpare och motståndsmän, vänner och fiender. Den ena mannen söker svar på vad som hände hans fästmö - från full av liv och lycka, trots ondskan, trots tiden, till tyst och nedtystad död - och jagar hennes mördare. Den andre lyckas hela tiden manövrera sig rätt mellan blindskären, än den ena sidan, än den andra. Och kvinnan, den andres fru, förd bakom ljuset men också med sin beskärda del av hemligheter, hemligheter som så småningom kommer fram. 

Det är inte spännande som en deckare men ändå finns de där, frågorna som inte har några svar, och när det plötsligt ges ett svar – ja, då är jag oförberedd och imponeras av hur Sofi Oksanen snärjt mig i tron att jag vet hur något förhåller sig, tron att jag vet vad det är jag läser. Tiden och tillvaron blir så levande för mig och trots att jag har svårt att känna någon direkt sympati för någon engagerar jag mig. Just det sista ser jag som ett bevis på Sofi Oksanens skicklighet, att jag trots att jag  huvudsakligen hyser ganska negativa känslor för huvudpersonerna ändå känner med (ett par av) dem och med de perifera offren för kriget, för tiden.

Vid några tillfällen blir jag förvirrad av hoppen mellan perspektiv och tid - och namnbyten men för det mesta är det inte några problem, även om jag kan tänka mig att många skulle finna oklarheten frustrerande. Också på det sättet är det här en mer krävande roman än Sofi Oksanens tidigare men väl värd ansträngningen.

Den som står i centrum och får mest utrymme är den ”onde”, den som tagit sig fram genom lögner och svek och som fortfarande offrar såväl närstående som okända för sin egen framgångs skull. Han lider inte av några samvetskval, bara rädslan för att själv bli påkommen finns där som något störande i tillvaron, jämte den labila hustrun.

Det är långt ifrån något lyckligt slut men det finns något mycket symmetriskt i det. Och många historier saknar just lyckliga slut. Det är inte de goda som vinner, om det nu finns några goda, det är de mest lämpade. 

onsdag 21 augusti 2013

Omläst: Evelyn Spöke av Maria Hede

Det finns böcker och så finns det böcker. Böcker man läser i en viss ålder sätter sig fast på ett annat sätt och åtminstone jag har väldigt svårt att förhålla mig objektivt till litteratur jag älskat som 10-15-åring. I vissa fall undviker jag omläsningar för att inte förstöra mina minnen, i andra fall läser jag om och skapar lager-på-lager av minnesbilder, läsningar som går i varandra.

Evelyn Spöke läste jag första gången som tolvåring och jag vet inte längre hur många gånger jag läst om den, kanske fem-sex? Sedan den gången har jag läst mängder av ätstörningsskildringar, för att inte tala om böcker om "olyckliga flickor", den subgenre jag var närmast besatt av under de där åren. Den var också en av de första som gavs ut i Sverige och för mig är den alltjämt den bästa. Och en av de absolut farligaste, som jag ser det.

Evelyn är 18 år gammal och går på gymnasiet, en konstlinje, Södra Latin(?). Hon har haft problem med maten väldigt länge och är inneboende hos en fem år äldre tjej, som jobbar på posten och festar en del - alltså har hon ingen som "ser efter" henne. Nu börjar höstterminen och Evelyn har duktigt gått upp i vikt under sommaren, så duktigt att hon måste gå ned i alla fall några kilo för att stå ut. Och Evelyn är duktig, alltid duktig, så hon går ned de där kilona, och några till, och ytterligare några.

Evelyn Spöke är skriven i dagboksform och alltså totalt subjektiv. Det är ganska lite av självreflektion, mer akuta beskrivningar av känslor och händelseförlopp. Det är eufori när vågens siffror är lägre och fruktansvärd ångest när dagens kaloriintag överstiger det önskade flera gånger om. Det är svält och hetsätning, det är joggingturer och desperata sit-ups, det är siffror, siffror, siffror. För mig är det i högsta grad trovärdigt; Evelyns tankar är totalt dominerade av bantningen och allt hon gör styrs av hennes önskan att bli smal. Hon avstår sig nedåt och inåt men egentligen är hon fruktansvärt arg. Hon skriver dikter där hon liknar sig vid en varginna men det är ett bleknat spöke hon framstår som för andra. Hon hatar allt och alla men mest sig själv. Däremot är det kanske inte helt trovärdigt som dagbok betraktat, en del av anteckningarna är lite för långa och känns mer som bakgrundshistoria för läsare, men det är också det som ter sig tillrättalagt, liksom kanske slutet en anings aning.

Det farliga då? Ja, det är siffrorna det. Det är vikten och kalorierna, de små sammanställningarna över dagens matintag, den ständiga rörelsen nedåt. Det är triggerpunkt på triggerpunkt för den som är i riskzonen och jag undrar om något förlag skulle våga ge ut en sådan här bok nu - för den kräver att läsaren själv ifrågasätter, om man nu har det kravet på litteratur. Evelyn ser i glimtar hur märkligt hennes beteende kan te sig men samtidigt är det så självklart att hon fortsätter som hon gör. Den enda som bryter igenom något är lillasystern Lollo som får vara sanningssägaren som inte ens Evelyn kan blunda för:
- Var det där din syster? frågade en expedit Lollo när jag gått.
- Ja, sa Lollo.
- Ni är lika, är ni tvillingar?
- Nej, det är faktiskt fyra år mellan oss.
- Jaså, är hon bara elva år, sa expediten.
Jag vet inte. Jag vet inte alls. Det snurrar bara runt i skallen. Lollo fnissade inte när hon berättade.
Det är inte stor litteratur om man vill ha ett avancerat språk eller en synnerligen komplex skildring av något. Om man däremot vill befinna sig i huvudet på en anorektiker en stund är det i mina ögon lysande.

tisdag 20 augusti 2013

Utläst: Jag är den som skall komma av Johanna Nilsson

Jag har läst alla Johanna Nilssons böcker sedan debuten och för det mesta tyckt om dem, även om just debuten Hon går genom tavlan, ut ur bilden och den näst senaste, Gå din väg men stanna, är i en klass för sig. Jag är den som skall komma lånade jag som e-bok, efter att läsningen av Marionetternas döttrar fungerat så bra på telefonen.

Bernice befinner sig på en sluten psykiatrisk avdelning. Hon är psykotisk och tror att hon är Jesus syster och arvtagerska. Hennes händer och panna blöder och hon får uppenbarelser av den dotter hon förlorat i ett missfall nyligen. Hennes familj önskar henne frisk igen och den enda som tycks förstå henne är vårdaren Sami, som är hennes första lärjunge. Han filmar henne och lägger ut klippen på Youtube och hjälper henne fly från vårdavdelningen - men hans uppsåt är inte fullt så ädla som man skulle önska.

Johanna Nilsson är mycket skicklig när det gäller att skildra psykologiska gränsland och undantagstillstånd så att det framstår som trovärdigt. Bernices logik är synnerligen rimlig och helt fel, hennes tankemönster oantastliga och totalt förkastliga, just så som man föreställer sig en psykos, och så länge det är i hennes tankar jag befinner mig tycker jag att det är en mycket bra bok. Men sedan kommer handlingens rörelse framåt, ut från vårdavdelningen och där kan jag inte följa med längre. Det blir för osannolikt på för många sätt utan att det riktigt bottnar.

Samma invändning har jag ofta haft när det gäller Johanna Nilsson; i det yttre skeendet, händelseförloppet, blir det lätt för mycket, för karikerat, för "enkelt". Klichéerna är många och det är mycket som ter sig närmast, för att inte säga helt, orimligt. Det blir en märklig diskrepans när hon samtidigt är så kapabel när det kommer till att skapa komplexa inre liv och förmedla dem på ett trovärdigt sätt med ett njutbart språk.

måndag 19 augusti 2013

Tematrio - sommarens läsning

Den här veckan vill Lyran att vi ska berätta om tre bra böcker vi läst i sommar och jag börjar genast våndas. Den här sommaren har inte alls blivit som jag ville på läsfronten och det som blev fel överskuggar det bra jag faktiskt läst. Det är kanske tråkigt att dra till med sina gamla favoriter när man läst om dem men så gör jag.

Evelyn Spöke av Maria Hede är den i mitt tycke bästa skildringen av anorexi. En dagbok där man får följa eufori och ångest, räkna kalorier och se hur mycket som faller så fort. Bra men farligt, om man befinner sig i riskzonen. Det här var nog min sjätte omläsning, kanske.

Min syster Sophie av Guy Burt är en psykologisk thriller där en dysfunktionell barndom och en märklig syskonrelation återges. När jag läste den för första gången för bortåt tjugo år sedan tyckte jag att den var så bra att jag omedelbart läste om den. Som lite vanare läsare av den sortens litteratur blir jag inte riktigt lika imponerad, men nästan.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen läste jag alldeles nyligen och det tog lite tid att komma in i den och även sedan höll den sig på distans men åh, vad skickligt hon förde mig bakom ljuset både en och två gånger, just för att jag trodde att jag visste vad jag läste. Men jag sätter både Stalins kossor och Utrensning högre ändå.

Ensidigt bokbyte



Jag tycker om att byta saker och på Facebook är jag med i en gigantisk bytesgrupp. Jag har bytt till mig kläder, saker till barnen, en pall, en lampa och så några böcker. Senast bytte jag bort en jacka mot två delar av Bilderboksretro, 50-tal och 70-tal.

Ursprungligen var planen att ge bort 50-talsboken till någon i generationen över min men efter att ha bläddrat i dem lutar det nog åt att jag gör tvärtom och ger bort 70-talsboken till någon jämnårig. 50-talsboken innehåller nämligen massor av favoriter, medan de är ganska få i 70-talsboken.

Eller också behåller jag båda. Det är nog det mest sannolika, tyvärr.

söndag 18 augusti 2013

Snabbaste bokbordet

Under många år var det givet att man fann mig promenerandes längs med världens längsta bokbord en söndag i slutet av augusti. Sedan kom jag av mig och senast var det en ren slump att jag hamnade där. Så ock idag, då jag förvånat konstaterade att det var väldigt mycket folk på Drottninggatan kvart över tio en söndagmorgon. Förvåningen varade dock bara några sekunder innan jag begrep vad det var frågan om. En vagn fullastad med trötta barn och diverse kassar fick mig att ömsom svära tyst för mig själv, ömsom mumla mantrat "jag ska inte köpa några böcker" men hälsa på författare kunde jag ju göra så jag hann med att växla några ord om Gå sönder, gå hel med Sofia Nordin och berätta för Anna-Karin Palm att jag länge var inne på Agnes Cecilia i stället för Tintomara i Snöängel.

Jag vände och vred på Kati i Paris av Astrid Lindgren men lät den ligga (för visst har jag den, visst är det väl Kati på Kaptensgatan jag saknar?) men var ståndaktig - tills jag fick syn på en originalutgåva av Maria Langs Farligt att förtära för 35 kr. Så en bok blev det och medan jag köpte den hann barnen krångla sig ur vagnen...


fredag 16 augusti 2013

Kort uppdatering

Bloggen fortsätter föra en tynande tillvaro, trots att semestern är slut och vardagen återkommit. Jag skyller på efterdyningar och en fest som ska planeras men egentligen är det nog bara bristande motivation. När högarna blivit för stora är det svårt att ta itu med dem, att sätta en prioriteringslista och sålla i tankarna, åtminstone är det så för mig.

Därtill går själva läsningen ganska dåligt. Nu, när Wolf Hall av Hilary Mantel precis givits ut på svenska och superlativerna åter haglar, undrar jag om det är samma bok jag försöker läsa. Jag ska ta itu med den igen nästa vecka, tror jag, men jag drar mig verkligen för det. Liksom jag drar mig för att fortsätta läsa Boyebiografin Drabbad av renhet av Margit Abenius.

Halva augusti har gått och jag har läst ut en enda bok, det är ganska talande för att något inte alls står rätt till. Sofi Oksanens När duvorna försvann bjöd dock på såväl förnyelse i hennes författarskap som överraskningar i själva boken. Just nu tampas jag med en omläsning av Karin Boyes Kris, som jag bitvis tycker mycket om, bitvis tycker rejält illa om. En lisa för själen interfolierad med taggtråd.

Egentligen skulle jag nog behöva något som läser sig självt just nu, strunta i mina läsborden och måsten och gå på ren och skär lust, men det känns inte som om det heller skulle fungera. Something is very rotten.

tisdag 13 augusti 2013

Tematrio - Yrkestitel


Eftersom Lyran började på ett nytt jobb igår tyckte hon att det kunde vara lämpligt att reprisera en tidigare Tematrio, då benämnd Titelyrken. Det handlar alltså om litterära verk vars titel innehåller ett yrke. Det verkar som om jag har ett överflöd av sådana böcker i mina hyllor - de tre jag valde förra gången finns här och den här gången funderade jag på om jag kunde åstadkomma en clowntrio men den tredje titeln lät sig inte finnas så lätt efter Hjalmar Bergmans Clownen Jac och Heinrich Bölls Ansichten eines Clowns.

Die Klavierspielerin (Pianolärarinnan) av Elfriede Jelinek är ett dåligt samvete jag har - den roman som fick mig att inse att min tyska changerat till en skrämmande låg nivå. Alltså har jag faktiskt inte läst boken om pianolärarinnan som förtrycks av sin mor och i sin tur tar ut detta på sina elever.

Au Pair av Boel Gerell har jag läst en gång för länge sedan och betvivlar att jag kommer att läsa om men den motstår mina försök till utrensning i hyllorna med bravur. En ganska obehaglig historia om en au pair som lämnar sin egen dysfunktionella familj och hamnar i en annan.

The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse) av Margaret Atwood skrevs i början av 1980-talet och utspelar sig i en inte alls avlägsen framtid där kristna fundamentalister tagit makten och där den av olika orsaker krympande befolkningen är ett mycket stort problem. En lösning är att samla ihop unga därtill lämpade kvinnor som avelsdjur som ska förse de högt uppsatta med den avkomma de saknar.

lördag 3 augusti 2013

Bokslut juli 2013

Juli var en splittrad läsmånad, som det lätt kan bli när jag har semester. Jag läser snarare mer när jag arbetar än när jag är ledig och framför allt blir lästiden uppstyckad på ett annat sätt. Två böcker  var jag faktiskt tvungen att ta paus ifrån. Och bloggandet ska vi inte tala om... Den backlogg jag nu har på oomskrivna böcker börjar kännas oöverstiglig. Jag läste trots allt ut sju böcker och av dessa var

två skrivna av män
två på engelska
en översatt till svenska
tre omläsningar
två lånade på biblioteket
två e-böcker

Eftersom jag läste om två gamla favoriter (Evelyn Spöke och Min syster Sophie) är det lite svårt att skriva vilka jag tyckte bäst om; somliga titlar vinner alltid, men utöver dem tyckte jag mycket om The Secret Keeper av Kate Morton och Feberflickan av Elisabeth Östnäs.

fredag 2 augusti 2013

Skvallra inte


Idag var vi på biblioteket igen och nu hade de sänkt priset på utrangerade böcker till två kr per bok - och fyllt på.

Jag lade tillbaka Mara Lees Salome och ett par böcker om självdestruktiva flickor men Maria Gripes andra och tredje bok kunde jag inte låta bli. Dubblettdrottning är och förblir jag.