Utläst: Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder

Tidigt i våras läste jag att det skulle komma en bok om Sylvia Plaths månad på tidskriften Mademoiselle 1953 och tänkte att den skulle jag vilja läsa. Det har visserligen gått ganska många år sedan jag var besatt av Sylvia Plath och det finns numera många böcker om henne som jag inte har läst men den här kändes ändå väldigt lockande. Kanske för att jag lyckades missförstå vad det var för bok det var frågan om.

På något sätt hade jag fått för mig att Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 av Elizabeth Winder skulle vara ganska lik Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn d.v.s. en skönlitterär bok baserad på fakta om en autentisk person. Så är inte fallet, vilket för mig var en besvikelse.

Elizabeth Winder har använt sig av Sylvia Plaths dagböcker men har också intervjuat de andra kvinnorna som var gästredaktörer på Mademoiselle sommaren 1953. Därtill har hon läst in sig på Mademoiselle och andra tidskrifter för att visa på bilden av kvinnan som förmedlades och reproducerades under 1950-talet. En del förhistoria tas med, liksom något av Sylvia Plaths senare liv. Det hon säger sig vilja visa är att Sylvia Plath inte bara var den personifierade ångesten, att hon var "ytlig" på ett sätt hon inte "tillåtits" vara av sina biografer. Tyvärr tycker jag inte att hon lyckas så bra med att förändra den gängse bilden med sina upprepningar om hur tärd Syvlia Plath blev under tiden på Mademoiselle och citat om att ett handstilsprov sänt till en grafolog visat att hon var på gränsen till ett nervsammanbrott. Och hela tiden finns ju vetskapen om hur det kommer att sluta, det där som inte går att komma ifrån. Men frågan är ju om det alltid måste vara ett antingen eller, kan det inte få vara både och? Både glittrig yta och gränslöst mörker?

Små faktarutor om än det ena än det andra, från männen Sylvia Plath var attraherad av och vad olika företeelser "betydde" för henne till frisyrerna som var populärast och olika läppstiftsnyanser, är säkert till för att efterlikna en tidskrift och för mig ger det inte något positivt intryck, utan ser snarare ut som ett sätt att få in sådant som inte riktigt passat in i texten någon annanstans. Dessa rutor, tillsammans med korta avsnitt/kapitel som lämnar väldigt många halva - och hela - sidor tomma får det också att kännas som om materialet faktiskt inte räcker till för en hel bok, desperata försök att skyla över hur magert det faktiskt är.

Det är en bok som försöker vara lite för mycket men inte blir så mycket alls i mina ögon, som väjer undan så fort det bränner till. Den har berömts för språket och visst finns det ett bubbel av champagne och frasande av sidentaft, liksom en del sensuella beskrivningar av måltider, men det räcker inte riktigt till, eftersom det så ofta går tillbaka till ett redovisande av dagar och stunder, av "hon sa" och "jag trodde". Det stannar vid det ytliga, som visserligen var det som skulle återerövras men kanske inte på det här sättet.

Men då och då, när Elizabeth Winder tar sig lite större friheter i gestaltningen finns där ändå något. När hon låter sig gå in i Sylvia Plath utan källhänvisningar och när språket får blomma ut i något annat. Om hon ändå hade ägnat sig åt att skriva en litterär fantasi, som Jessica Kolterjahn!