lördag 4 maj 2013

Utläst: Tell the Wolves I'm Home av Carol Rifka Brunt

Efter alla lyriska bloggrecensioner av Carol Rifka Brunts Tell the Wolves I'm Home var mina förväntningar höga men samtidigt var det med en viss oro jag började läsa, en vag känsla av att jag inte skulle bli lika begeistrad. Den känslan visade sig stämma, även om min åsikt om boken hann åka berg-och-dalbana under läsningen.

Det är 1980-tal och fjortonåriga Junes älskade morbror Finn avlider i AIDS, en sjukdom som man bara inte talar om. Något man än mindre talar om är mannen som inte är välkommen på begravningen, Toby som snart tar kontakt med June och med vilken hon inleder en skör vänskap, en vänskap som tar henne igenom en vår av frånvarande föräldrar och en mycket trasig relation med storasystern som en gång var den hon stod närmast.

Naturligtvis dras en sorts paralleller mellan den här boken och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar men samtidigt är det ju bara sjukdomen som sådan som håller dem samman. Tell the Wolves I'm Home är så mycket mer tillrättalagd, även om jag hinner både förvånas och bli tacksam över avsteg från det av mig förväntade händelseförloppet. Vid ett tillfälle hinner jag tänka att om hon låter det gå si så kommer jag inte att kunna förstå varför alla tycker att det här är så fantastiskt men sedan svänger det lite, tack och lov.

Det jag har svårt för är dramaturgin och vissa typer större konflikter/problem som tillsammans med sina lösningar känns så schematiska och förutsägbara och dessutom som sagt tillrättalagda. Som om det så fort det verkligen bränner till måste mildras, som om läsaren inte får lämnas i de där obehagliga känslorna ett ögonblick för länge. Ibland kan jag tycka att det är en sympatiskt behandling av läsaren och att det är många som just gör tvärtom - invaggar en i en falsk trygghet, ett "nu kommer det att ordna sig" för att sedan drämma till med något helt onödigt elände, gärna som avslutning men här tycker jag inte om det.

Däremot tycker jag om skildringen av relationerna i sig, när de befinner sig i närbild, på detaljnivå. Kärleken till Finn är det som håller June och Toby samman men som också gör det svårt för June, eftersom hon inte riktigt kan hantera insikten att hon inte var fullt så ensam om sin Finn som hon trodde och jag gillar stegen fram och tillbaka i den känslan, önskan om att vara nummer ett och känslan av att man är den mest berättigade att sörja. Jag tycker också om hennes gradvisa insikter om att den Finn hon kände inte var bara den Finn hon såg där och då, utan påverkad av händelser i sitt liv och de människor han stått nära, då främst Junes mor och Toby.

Jag grät redan i slutet av första kapitlet men det var ändå inte tårarna som präglade resten av min läsning och det låter väl hemskt att säga det men jag tycker att det var lite synd.

Inga kommentarer: