Utläst: Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

Bland bokbloggarna jag läser har förväntningarna på Jessica Kolterjahns roman om Karin Boyes Berlinår, Den bästa dagen är en dag av törst, varit höga, vilket förstärkt mina egna förväntningar. Jag har ju min gamla Boyekärlek och jag tyckte bra om Jessica Kolterjahns debut Ut ur skuggan (lite sämre tyckte jag om Nattfjäril) så jag tyckte att det fanns skäl till det men samtidigt vet jag ju hur just mina förväntningar kan ställa till det för mig. Som tur var hittade jag en tävling där jag faktiskt vann ett exemplar med just den motiveringen, just när de positiva bloggrecensionerna dök upp. Sedan jag läste den har den sågats i DN men den recensionen har jag faktiskt inte läst.

1932 åker Karin Boye till Berlin, mitt i en skilsmässa, trött, tärd och förvirrad. Hon ska skriva och gå i psykoanalys för att övervinna homosexualitetens gift som sprider sig i hennes kropp. Men det är inte så lätt att skriva när hon måste försörja sig på översättningar och psykoanalysen leder inte dit hon vill, vilket leder till ett byte av analytiker och en närmast total omvändning i synen på vad hon bör göra. Det hon skulle övervinna ska hon kasta sig in i och det gör hon, men sällan utan ångest och förtvivlan, ständigt följd och förföljd av dödsmakterna som inte bara rispar lite lätt på själen utan mer än så. Allt blir än närmare av att Jessica Kolterjahn skildrar allt i första person. Som läsare befinner man sig i Karin Boyes huvud och ser allt genom hennes ögon.

Under analysen får vi historier från barndom och vuxenliv, fragment av förklaringar till hur det blivit som det blivit, hur hon blivit som hon blivit, med ångesten, självföraktet, självhatet - och de skamfyllda nattliga utsvävningarna, men annars är det mycket vardag, kalla hyresrum, torftiga måltider och en ständig oro för hur hon ska klara sig ekonomiskt. Och som fond det tidiga 1930-talets Berlin, där enskilda händelser bär förebud om det som komma skall, liksom ytterligare ett självmordsförsök från Karin Boyes sida gör det.

Det är svårt att skriva skönlitterärt om verkliga personer, än svårare när det är någon många redan har en väldigt fast uppfattning om, och kanske svårast när det handlar om en uppburen författare. Så många åsikter som finns där redan från början, alla förutfattade meningar när vi kommer till de där människorna som blivit myter och projektionsytor. Jag ser dem tydligast i de döda poetissorna Karin Boye och Sylvia Plath, där liv och dikt, eller kanske snarare död och dikt, flätats ihop till något annat, något som så många av oss blivit och blir lätt besatta av.

Vi tror alla att vi äger henne lite mer, att Karin Boye är vår egen och att hon talar mest till oss men så är det ju inte. Vår rätt till Karin Boye är lika stor eller lika liten, såvida vi inte faktiskt var sådana som stod henne nära i livet och med tanke på att hon varit död i över sjuttio år är det få kvar av den skaran. Men ändå värnar vi vår bild, den vi haft, den vi fått - av främst dikterna, kanske, och den alldeles för tidiga döden. Och den där bilden tål kanske inte så mycket nya fakta eller fantasier, för vi, som har snuddat vid den där besattheten, gjorde det för att vi behövde det. Vi läste in oss själva i henne - gör det kanske fortfarande - och den där bilden är också en spegelbild av något av oss själva, våra depressioner, vår dödslängtan, våra författardrömmar eller vår sexualitet - hur skulle vi då kunna vara beredda att släppa in någon annans bilder motståndslöst?

Mitt kyska sextonåriga jag skulle sparka bakut "det här är inte min Karin Boye" men mitt tjugo år äldre och något mindre kyska säger "varför inte?". Det här är Jessica Kolterjahns Karin Boye, inte den enda sanningen och om så vore - skulle det göra de befintliga verken sämre? Så trots att min Karin Boye är den deprimerade och suicidala och min gamla tolkning av titeln på Margit Abenius Boye-biografi Drabbad av renhet nästan den motsatta mot den bild som ges här älskar jag den här boken. Älskar den och lider för den där besattheten kan te sig rimlig när den först uppträdde, nu är den mer besvärande. Och lider för att jag med associationernas hjälp leds tillbaka till den tiden i mitt liv - en förfärlig tid som jag paradoxalt nog ändå kan sakna.

Med detta sagt har jag väl egentligen diskvalificerat mig för förment sakliga och objektiva omdömen om den men de recensioner jag faktiskt läst är också färgade av egna eller allmänna Boyebilder så vad gäller den här boken tror jag att det är svårt att nå dithän. Det är en intressant tid och en synnerligen intressant huvudperson men hade romanen varit lika bra om det varit en "helt fiktiv" huvudperson? Att den inte hade väckt samma tankar och känslor är uppenbart för mig men hur uppfattas den av någon som inte läst Karin Boye, som inte vet vem hon är? Än en gång liv och dikt, död och dikt men jag tycker att Jessica Kolterjahn gjort det mycket övertygande. Det är inte min Karin Boye men jag är beredd att rucka på bilden. I alla fall en aning.