fredag 29 mars 2013

Utläst: The House at Riverton av Kate Morton

Länge, länge har Kate Mortons The House at Riverton stått i min bokhylla men utan att jag funnit ett bra tillfälle att läsa den. Efter The Distant Hours ville jag dock ha mer av hemligheter från det förflutna så då kom den väl till pass.

Den börjar nästan som Rebecca, tänker jag när jag läser de första meningarna: "Last November I had a nightmare. It was 1924 and I was at Riverton again." att jämföra med: "Last night I dreamt I went to Manderley again." Nåja, sämre associationer kan man ju definitivt få.

En nästan hundraårig kvinna tänker tillbaka på sitt liv, framförallt åren kring 1920, vilka spelat en på alla sätt avgörande roll för henne. Att minnas och återuppleva blir alltmer akut, sedan en kvinna tagit kontakt med henne, en kvinna som gör en film om det som hände där på Riverton för nästan åttio år sedan - och sedan hennes sonson författaren försvunnit. Alltså minns hon och berättar för honom i hans frånvaro, spelar in kassettband med en diktafon.

Som mycket ung kommer Grace till Riverton som piga, Riverton där hennes mor haft samma sysslor före henne, Riverton där hemligheter ruvar redan då men fler kommer det att bli, många fler. På avstånd följer hon de tre barnen, en pojke och två flickor, som tillbringar loven där, deras lekar och spel och vad som händer när den perfekta triangeln rubbas av att pojkens vän kommer dit - en vän som kommer att bli föremål för båda systrarnas kärlek och som också kommer att dö på Riverton under oklara omständigheter, sent under en sommarfest 1924.

Här, liksom i The Distant Hours, handlar det mycket om skuld och dåligt samvete, om att fatta fel beslut eller om att inte säga det man kanske borde ha sagt. Så många tillfällen där något hade kunnat ändra ett sorgligt slut. Naturligtvis hade det inte blivit mycket till historia om inte just de sakerna inträffat men det gnager ändå i mig, och det är väl det som är meningen, att det ska gnaga lite.

När jag läser befinner jag mig verkligen där och då, såväl på 1910-20-talets Riverton som 1990-talets ålderdomshem, men en månad senare har det mesta bleknat. Samtidigt finns det scener som är väldigt levande och som jag ser framför mig - en del av ramhistorien är ju att det görs en film och själva berättandet är mycket filmiskt med gott om visuella beskrivningar. Det är interiörer på Riverron och annorstädes, virvlande fester såväl inom- som utomhus, det är första världskriget till en början i bakgrunden, sedan faller dess skugga alltmer direkt över Graces tillvaro.

Något Kate Morton också lyckats med är att levandegöra sina bifigurer. Visst, i ett fall är det ganska dramatiskt och kanske inte så konstigt att man känner så stor sympati men samtidigt skulle det kunna bli för mycket. Själv gråter jag nästan av lättnad å Jemimas vägnar, så på mig fungerar det verkligen.

Några saker får stå klara för läsaren långt innan berättaren själv drar samma slutsatser men jag tycker att "huvudmysteriet" är gäckande i stort sett hela tiden och även om det är väntat finns det en ganska snygg vridning av kniven i läsarens hjärta när alla kort slutligen lagts på bordet, när Grace tvingat sig att återberätta det som skedde den där ödesdigra natten. Det som sker efter festen blir dock en aning för mycket för min smak men större delen av tiden har jag väldigt trevligt i den här bokens sällskap.

Inga kommentarer: