Nu har jag läst Drömbokhandeln av Laurence Cossé, långt efter "alla andra". Det känns som en bok jag borde älska, jag menar böcker om böcker, bibliotek, boklådor... men jag känner mig märkligt kall.
Två udda personer förenas i skapandet av en drömbokhandel, en bokhandel som enbart säljer riktigt, riktigt bra romaner, utvalda av en hemlig kommitté bestående av personer ytterst kompetenta på området. Tyvärr visar det sig att den inte är fullt så hemlig ändå - några av ledamöterna drabbas av synnerligen obehagliga och livsfarliga överraskningar. Vem är det som vill skada bokhandeln och är det verkligen möjligt att synen på god litteratur kan väcka sådana känslor?
Det mesta berättas i ett långt informellt förhör inför en eventuell utredning av det som håller på att hända och den här gången har jag svårt att ta mig igenom den distans som skapats på det sättet. Jag har svårt att hitta in i nuet, svårt att befinna mig där och inte själv fladdra i väg.
Och hela tiden är min känsla att det här inte är en bok som skulle lyckas ta sig in i Au Bon Romans sortiment, även om den så gärna vill det. Det är långa resonemang om hur man ska dela in och sortera böcker och den exkluderande litteratursynen som jag är en aning ambivalent till men tycker om i teorin men så är det de olyckliga huvudpersonerna som känns lite för stereotypa för mig, bortsett då från deras enorma litteraturintresse. Jag har svårt att tro på dem, och än mer så när jag får förklaringar till deras beteenden. Det är lite för enkelt. Det finns ett par birollsinnehavare jag tycker riktigt bra om men det räcker inte. Och då deckarhistorien planar ut efter ett tag... nja, jag har trevligt, intentionen känns mycket sympatisk men mer än så? Nej, jag tror inte det.
Eller också är jag bara fel sorts läsare. Jomenvisst. Jag är ju inte primärt en bokköpare - jag är en biblioteksbesökare. Dags för Kod 400.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar