Slutomdömet blir nog som det jag skrev halvvägs - det är så mycket kärlek i den här boken, och det är historien som är i centrum, inte formen eller språket, och det är så skönt. Det är för det mesta rakt upp och ned, även om barnet Åsas tillvaro minst av allt är det - eller kanske just upp och ned, jämfört med vad vi andra förväntar oss.
Det är i alla fall barndomen jag tycker mest om att läsa om, den vuxna Åsa blir knepigare, även om jag kan förstå hennes växlande mellan avstånd och närhet, längtan efter att dra streck över men svårighet i att göra det.
Det är en tillvaro så nära men ändå så fjärran, en tid så avlägsen men ändå inte och någon gång undrar jag "kan det verkligen ha varit så?" - borde inte någon ha märkt avsaknaden av rena kläder, tandbortstning, mer än rudimentär tvätt? Å andra sidan spelar det inte så stor roll, det är en kärleksförklaring och äreräddning och det räcker mer än väl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar