Mina förväntningar var skyhöga när jag började läsa The Year of Magical Thinking. Jag hade hört och läst så mycket positivt om den, varit på vippen att köpa den men till sist sprungit på den på biblioteket. Jag har inte läst någonting av vare sig Didion eller hennes framlidne make tidigare och det var nog ett misstag; det känns som om citaten och hänvisningarna till deras böcker ger mycket mer om man läst dem, som det är nu förstår jag halvvägs men inte ända fram. Och halvvägs är dit jag når mest hela tiden. Jag blir inte snärjd och fångad, jag blir faktiskt bara måttligt berörd och det i sig känns nästan sorgligare än handlingen, för jag vill verkligen bli indragen i böcker jag läser. Faktum är, att jag befinner mig såpass mycket utanför historien att jag fastnar i frågor kring detaljer. De tar hem Quintana från sjukhuset när hon är tre dagar gammal och när hon är sju månader adopteras hon. Hur fungerar en sådan sak? Vems barn är hon under den tiden? Och om det är så att Quintana inte är deras biologiska barn, hur kommer det sig att i detta känslotrassel av kärlek, äktenskap, familj, barn och ordningen som allt ska ske i inte några övriga funderingar kring detta dyker upp, när slutet är så närvarande är början så frånvarande, medan jag förväntar mig cirklar där dessa punkter möts.
Ni som har läst boken och tyckt mycket om den får gärna berätta vad det är som gripit tag i er och hur, för jag vill inte lämna den så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar