Jag skrev ju nyss att jag tycker om Inger Edelfeldts böcker och trots detta visade det sig att hon har hunnit skriva fyra stycken som jag inte har läst.
Svarta lådan handlar om RoseMarie, f. d. gestaltterapeut som nu broderar kuddar och försöker läka ihop efter den älskade Yannis död. Fördomsfullt kan jag säga att det är en speciell sorts kvinnor jag förväntar mig att finna i Edelfeldts böcker och här är en sådan. Hon är lite lagom flummig, med stora drömmar och stor sorg och med orden som kryckor och livlinor; hon har idéer om att skriva en bok om psykologi för att förmå mäniskor att våga gå i terapi. Tre år post Yannis står det mesta fortafrande stilla men när hon möter tonårstrotsiga Ninja på Centralen börjar något nytt. Det är en vinglande färd mot försoning och framtidstro där mödrar, systrar och gamla älskare står i vägen men så småningom klarnar det. Med Ninja som katalysator löser sig saker och ting, även om annat blir mer komplicerat, åtminstone för ett tag.
Insprängt finns texter ur RoseMaries "svarta låda", texter om barndomen, texter som hon tänkt ska ingå i boken. Det är både pretentiöst och inte och medan jag läser är jag fullständigt där i historien men så fort jag lagt ifrån mig boken bleknar det mesta. Det är bara en aning mer än förströelselitteratur men det är gott nog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar