Jag har läst otaliga böcker om och av flickor och kvinnor med ätstörningar; jag funderar på att göra ett omläsningsprojekt av dem men hittar inte riktigt tiden till det, och det här är ännu en. I Stalins kossor är den drabbade dock insatt i ett sammanhang där sjukdomen kan ses som ett symptom på vad de två föregående generationernas kvinnor också utsatts för: förneka sitt land, förneka sitt ursprung, förneka sin kropp - några olika sätt att förneka sitt jag.
Det finns tre tidsplan, tre historier, även om de två senare går ihop, som samtliga rör sig över ganska många år och det är ett stycke svidande nutidshistoria man får sig serverat. Det som skedde under 1940-talet ter sig dock mindre främmande än 1970-80-90-talet på andra sidan Östersjön; det ligger så nära i tiden, under min egen livstid och är ändå så annorlunda. Byråkratin, köandet, valutan, de svarta affärerna, tvånget att aldrig avslöja sin nationalitet i Finland och spela på det finska vid lämpliga tillfällen i Estland. Det gör att det är Annas egen och hennes mors Katariinas historier som ger mig mest, medan mormodern Sofias mer går in bland andra berättelser från den tiden.
Det är dock skildringen av ätstörningarna som fascinerar mig mest. Där är språket som säkrast och liknelserna och bildspråket så precisa. Kopplingen till sexualiteten görs extremt stark där den första framkallade kräkningen beskrivs som en förlorad oskuld och senare kräkningar liknas vid illegala aborter. Det må vara äckligt men mig tilltalar det. Och mot slutet finns det fem sidor som tar andan ur mig; huvudpersonen beskriver för sin pojkvän hur deras gemensamma liv kan komma att te sig och logiken är oantastlig och ändå totalt fel.
En skillnad mot tidigare ätstörningsskildringar är också vägran att vara ett offer, den närmast pro-ana-mässiga hållningen. Den skrämmer mig en aning, det är den där balansen mellan att skildra något och att skapa en manual för flickor som mår dåligt. Förr slutade dessa skildringar alltid med någon sorts insikt om att man måste bli frisk men det tycks inte vara fallet längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
t avgör saken. Jag läser den inte. Gillar inte bruksanvisningar. Tråkigt, eftersom jag bespetsat mig på att läsa kossboken just som samtidshistorisk skildring och därtill stor språkligt-litterär upplevelse.
Bruksanvisning är överdrivet, men det finns en del "tips" och så är det nog själva hållningen som stör mig en aning (men jag är inte någon objektiv läsare). Men jag tycker inte att du ska gå för mycket på mig; vänta på vad Helena tycker.
Jag har låtit "Stalins kossor" ligga till förmån för Maria Gripe och lyrik, men nu är jag back on track igen. Håller med om att förhållningssättet till ätstörningsskildringen är klart pro-mia; huvudpersonens bulimi blir på något skevt sätt en slags självmedicinering. Otäckt, och man kan -f'låt, jag skulle ju sluta med självbiografiska läsningar! - inte låta bli att undra om det är självupplevt.
Eftersom jag själv inte haft erfarenhet av ätstörningar - mer än den obligatoriska, socialt nedärvda "åh gud, jag är för tjock", nypandet i midjan-lightvarianten som tycks drabba ALLA - har jag egentligen inga större problem med skildringen. (Även om jag förstår problematiken.) Tycker som du, Saga, att ätstörningsskildringen är starkast, stilistiskt sett mest självklar. Men visst är det mer än tänkbart att den uppmuntrar till bulimi. Usch, det är så svårt det där, ett veritabelt minfält.
Skicka en kommentar