En internatskola i England, i mitten av Ingenstans. En skara utvalda barn, skyddade från världen, med framtiden utstakad för sig. Femton år senare - ett av dessa barn, som nu blivit vuxet, skriver ned sina minnen.
Det är något märkligt med den här boken. Trots att det mesta av intrigen står klart mycket tidigt och att något av det som mot slutet dyker upp som en "överraskning" för mig har tett sig självklart mycket länge går jag in i det barnen vet, det de förundras över. Och accepterar diskrepansen mellan vad de vet om sin framtid och vad de förstår av den, accepterar den i så hög grad att det inte ens ter sig skrämmande att dessa barn finns till endast och allenast för att donera sina organ till behövande "vanliga" människor.
Det är den lågmälda och vackra berättelsen om vänskap och kärlek som stannar kvar, och jag funderar på vilken skillnad det gjort om det varit en "vanlig" skola, "vanliga" skäl till att relationer rinner ut i sanden, "vanliga" sätt att mötas igen. På ett plan tror jag att det hade kunnat bli lika bra men samtidigt hade det kunnat få en anstrykning av banalitet; det är som om de yttre förutsättningarna gör allt mer intensivt, samtidigt som det hela tiden finns en distans till händelseförloppet.
Det finns en del likheter mellan den här boken och Ninni Holmqvists Enhet och jag vet inte vilken jag tycker hanterar sitt tema bäst. I Enhet finns dock ett mått av protest och ifrågasättande vilket en del av mig uppfattar som mycket sundare än Never Let Me Go:s fatalistiska upplägg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar