onsdag 31 december 2008

Bokslut (del 1)

Så, då var 2008 slut. Jag har läst 108 böcker, fler än på många, många år, och jag har dessutom läst om ett stort antal böcker. Även om slutet av året innebar en lägre lästakt är jag smått förvånad över vad jag hunnit med - och glad, för det är något jag saknat.

Bortsett från de morgnar (och ibland kvällar) mina pendeltågsresor tillbringats i någon sorts läge mellan sömn och vaka har de varit lysande för läsning, så förortsboendet har faktiskt medfört något positivt på det här planet. Därtill har jag fått ett bibliotek, även om det fortfarande ser lika sorgligt rörigt ut (eller t.o.m. värre) som i somras. Ett pågående projekt, med andra ord.

tisdag 30 december 2008

Missförstådd entusiasm (eller: jag är nog för nördig)

Igår satt jag i soffan och läste Nattens bibliotek. Bredvid mig satt maken och tittade på utförsåkning. Vid en uppräkning av märkliga ämnen i katalogen i - vilket bibliotek var det nu - började jag gapskratta. Läste upp för maken som såg lagom road ut. En stund senare tittade jag entusiastiskt på honom för att han skulle förstå att jag ville säga något igen och han förstod och så läste jag några rader högt, denna gång om en mycket speciellt kodad boksamling. Han tyckte bara att det verkade opraktiskt, medan jag fann det på något sätt underbart.

Jag är nog för nördig.

lördag 27 december 2008

Snart slut

Jag hann läsa många böcker i år, bra mycket fler än på väldigt länge, men de sista två månaderna har varit närmast katastrofala. För mycket annat i livet och lite för hög ambitionsnivå när det väl kom till läsning - Proust + pendeltåg är inte lika med sant för mig, i alla fall inte när jag varit så trött som på sistone.

torsdag 25 december 2008

Julklappsböcker

I år kom jag hem med två böcker efter de dubbla julklappsutdelningarna, båda sådana jag önskat mig, den ena faktiskt redan förra året: Alberto Manguels Nattens bibliotek och Ann-Christin Grammings Köp inte den här boken. Bibliofilporr och förbättra-världen-i-det-lilla-inspiration.

Maken vann: P. O. Enquists Ett annat liv, en reseguide till Japan och Peter Robinsons Efter alla år av saknad.

Tllsammans fick vi Jonas Moströms Hjärtats mörker och en Svensk husmanskost av Tore Wretman.

måndag 8 december 2008

Goes gullighetsblogg

På biblioteket blev jag hämtad och försedd med ögonbindel och ledd till ett rum där jag fick byta om till en klänning med krinolinringar (fortfarande försedd med ögonbindel). Sedan blev det en kort tur, av med ögonbindeln, häpp, svartklädda Saga i rosa klänning med vitt förkläde och en fnissande filmare, på marken en flaska med röd saft och etiketten "drick mig" och så insåg jag: Alice i Underlandet.

De hade ordnat ett fantastiskt teparty med 20 sorters te, sandwiches, scones med clotted cream och fem sorters sylt, sagolikt glacerade cupcakes och kaniner, spelkort, schackrutor, dominobrickor och annat. Jag har inga bilder men åh, åh, ÅH! Sötsaker och barnlitteratur i ett!

Jag fick svara på frågor som "om han vore en sagofigur, vem skulle han vara då?" "och om du vore en sagofigur?" och så fick jag göra en sagobok om oss. Med tidspress och många nyfikna par ögon blev resultatet bedrövligt men i alla fall.

Ett svårt uppdrag

Igår blev jag möhippad (det förestående bröllopet är en i högsta grad bidragande orsak till stiltjen här) och mitt första uppdrag löd:

Gå till biblioteket på Medborgarplatsen occh låna:

1. En roman som jag aldrig i hela mitt liv skulle vilja läsa.

2. Av alla idiotiska fackböcker tar den här priset.

3. Sådana dikter borde inte få tryckas.


Jag tror aldrig att jag har hittat så månag böcker jag vill låna och läsa som när jag skulle hitta motsatsen. Det hade lätt kunnat bli en trave på en halvmeter. Och tankarna som far runt i huvudet: varför skulle jag inte vilja läsa den här boken? Om jag skulle ta och låna den? Till sist kom jag fram till att den för många år sedan mycket omtalade boken Äldreomsorgen i övre Kågedalen skulle platsa men jag kunde inte hitta den, så det fick bli en ARN-bok i ren desperation. Fackboken blev en bok om snus och lyriken blev Charlotta Cederlöfs Tusen år och två minuter - efter att ha slagit upp den på måfå och hittat bedrövliga formuleringar varje gång fick den duga ("han hade MYCKET med tatueringar").

söndag 23 november 2008

Enkät

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Just nu kommer jag inte på någon riktigt obehaglig läsupplevelse men en riktigt pinsam: Dead Man's Folly var den första bok av Agatha Christie jag läste på engelska, eventuellt var det den första riktiga boken jag läste på engelska, och jag förstod inte vem som var mördaren. Jag var helt förstörd och läste översättningar i många år till.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Evelyn Spöke av Maria Hede. Förklaring överflödig.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Det skulle nog vara Det av Stephen King. I min tonårshybris läste jag den och såg När lammen tystnar precis innan jag för första gången skulle tillbringa en helg ensam i familjevillan. Bad idea.

4. Vad använder du som bokmärke?
Oftast ingenting. Jag memorerar vilken sida jag befinner mig på.

5. När brukar du läsa?
Framför allt på pendeltåg och bussar på väg till och från jobbet men också vid tillfällen då jag måste vänta. Ibland i sängen om kvällarna. Total sett för lite.

6. Vad var den första bok du läste?
Jag minns inte. Inte alls.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Äga - inbundet. Läsa - pocket, med tanke på att jag mest läser när jag är på väg.

8. Vilken bok läser du nu?
Swanns värld av Marcel Proust (första delen i På spaning efter den tid som flytt, omläsning)

9. Och vilken sida är du på?
140. Den här boken tar lååååång tid.

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker?
Inte avsiktligt men nog blir det spår efter att jag tryckt ned dem i min kaotiska handväska.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
En spännande titel eller ett tilltalande omslag kan få mig att upptäcka en bok och ett fult omslag kan hindra mig från att köpa den, men inte från läsningen i sig.

12. Sidantalet, då?
Anything goes.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig. Inte sedan jag som sju-åttaåring läste första kapitlet i Törnfåglarna och sedan bläddrade till näst sista sidan och inte fattade någonting. Jag hade inte förstått att den handlade om flera generationer...

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många. Särskilt barnböcker. Under många år hann jag inte med omläsningar men 2008 har inneburit en efterlängtad renässans för detta i min läsvärld.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte vad jag kan påminna mig men med tanke på att jag läst såväl gående som cyklande så borde jag verkligen det.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag har bytt bort böcker på Bokhoras bokbyten och när jag flyttar brukar jag rensa ut några få titlar som hamnar hos Stadsmissionen men det är ytterst plågsamt. Jag samlar. På allt.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Aldrig. Dels är jag snabb, dels är det ohygieniskt.

18. Just det, läser du i badrummet?
Nej, dusch och bok är svårkombinerat.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag skriver upp allt jag läser. I bloggen skriver jag lite mer - tanken var ju att skriva en recension av varje bok men det har ju fallerat. Jag antecknar också böcker jag vill läsa i min almanacka och på lösa lappar som har en tendens att förkomma. När jag var yngre hade jag en bok för detta ändamål som jag nogsamt tog med till biblioteket och bockade av i.

Uppdaterat: enkäten fann jag bl.a. på Bokhora.

lördag 22 november 2008

Vinter + förkylning

Världen där ute är alldeles vit men efter lite snösopande och inplockande av pryttlar i förråd har jag återvänt in i värmen. Jag snörvlar och hostar, fast i en utdragen förkylning och tänker att detta vore en idealisk dag att krypa ned under täcket igen och läsa, läsa, läsa. Det är så lockande men samtidigt har jag alldeles för mycket som skulle behöva göras, för många ärenden att uträtta och för lite ro. Men en liten stund, kanske, en liten, liten stund?

fredag 21 november 2008

Högkulturell omläsning

Eftersom jag aldrig hittar det rätta tillfället att läsa om* På spaning efter den tid som flytt har jag påbörjat projektet den här veckan. Det är inte litteratur som lämpar sig för en morgontrött Saga på pendeltåget men samtidigt är det skönt att sjunka ned i den sortens text. Det är något lugnande över beskrivningarna av de små, små sakerna och nedgrottandet i detaljer och den flydda tiden får något softat rosaskimrande över sig. Men det går inte fort, inte fort alls.

* Jag läste de tre-fyra första delarna sommaren 1996 och sedan har det inte blivit mer så "läsa om" är en sanning med modifikation.

Dåligt samvete (igen)

Jag ber om ursäkta för att jag försummar denna blogg, som närmast försmäktar av brist på omsorg från sin ägarinna. Mitt liv har mer än kommit ikapp mig och vissa delar blir lidande. Så mycket kan jag säga som att jag är ifärd med att samla på mig en hel massa vuxenpoäng och hade inte riktigt räknat med den överbelastningen på min tid, kraft och engagemang för övriga saker. Det vore dock tråkigt att stänga ned bloggen - någon kanske hittar ett litet tips eller avrådande - men mycket action blir det ju inte.

fredag 17 oktober 2008

Påbörjad: Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Jag börjar läsa på bussen medan jag tuggar i mig frukostsmörgås. Smörgåsen innehar länge merparten av mitt intresse men när den är slut och jag fått en plats på pendeltåget sjunker jag ned och in i den första novellen ordentligt. Såpass att jag tittar upp vid Södra station och sedan förvirrat efter Karlberg. Jag skulle mycket väl ha kunnat åka förbi min destination och framme på kontoret funderar jag faktiskt på att läsa några sidor till (bara några sidor till). Jag är fast men utan att ens vara helt säker på att jag tycker att boken är bra.

lördag 11 oktober 2008

Födelsedagsböcker

Jag fick två böcker i födelsedagspresent: ett ABC för husägare och en drinkbok med alkoholfria drinkar. Ingen skönlitteratur. Ingen Nobelpristagare.

torsdag 9 oktober 2008

Jag skäms

Klockan en minut över ett försökte jag fortfarande memorera namnet - jag har aldrig hört talas om Jean Marie Gustave le Clézio. Han har tydligen varit nobelpristippad länge men jag undviker de där spekulationslistorna. Usch, vad jag avskyr när Svenska Akademien gör så här mot mig! Jag var en gång en beläst flicka men är det inte längre.

Å andra sidan, en ny författare med en synnerligen präktig "bör-läsa-stämpel" att upptäcka.

Inte ensam om sina intressen

Min chef: "innan vi går in på vårt möte, Saga, slår vi på TV:n, OK?". Vi har nämligen möte klockan 13.00. Eller 13.05 numera.

onsdag 8 oktober 2008

I morgon

Eftersom nobelpristagaren i litteratur brukar tillkännages i början av oktober funderar jag varje år på om det ska bli på min födelsedag och i år är det så: som en extra present, åtminstone om det är en författare jag tycker om, eller åtminstone har läst.

Jag spekulerar aldrig i vem det ska bli, sannolikheten att jag ska ha fel är överväldigande och jag tycker väldigt illa om att inte ha rätt. Men allra värst är det när priset tilldelas någon jag inte ens känner till namnet på. Åh, vad det känns förnedrande. Min läaridentitet får årets värsta törn och det tar ett tag att repa sig.

fredag 19 september 2008

Paus

Med cirka 50 sidor kvar i Catch 22 tog jag en paus och satte tänderna i Sara Mannheimers Reglerna. Snabbt indragen men också frustrerad; ibland blir jag inte klok på om hon använder vissa ord "fel" just för effekten eller för att hon faktiskt inte vet, just för att de smakar så gott och klingar så bra.

torsdag 18 september 2008

Snart

Jag fick ett meddelande om att vår telefon kommer att kopplas in nästa vecka, d.v.s. tre månader efter flytten. Och sedan kanske det går att koppla in bredbandet också. Förhoppningsvis blir jag bättre på att uppdatera när det går att göra det utanför arbetstid men stress gör mig bloggmässigt oinspirerad och just nu är mitt liv väldigt stressigt.

tisdag 16 september 2008

Segt

Nej, jag gav inte upp Catch 22 men läsningen framskrider i snigeltempo. Mitt engagemang är nästan på bottennivå men plötsligt, i morse, kom jag till ett avsnitt som faktiskt gjorde mig berörd. Plötsligt nådde Joseph Heller fram till mig.

Men jag har svårt för putslustigheten, för de tragikomiska personerna, för den hemska manssynen och den ännu värre kvinnosynen (jag antar att det ska vara ironiskt och på något sätt roligt men blir bara irriterad av de lyckliga hororna, villiga flickorna, nymfomaniska städerskorna och allt vad de nu är).

Inget bokbyte

Nix, det blir inte något bokbyte för min del - jag är bjuden på ettårskalas med samma starttid och alltför kort varaktighet för att det ska fungera och även om jag på sätt och vis hellre umgås med böcker än med människor så får det finnas gränser. Att ettåringen ska få en bok i present är dock självskrivet.

Men nästa gång hoppas jag kunna vara med.

fredag 5 september 2008

Bokbyte

Jag har anmält mig till Bokhoras nya bokbyte och hoppas nu att svägerskan väljer en tid för sonens ettårskalas så att jag kan klämma in tre begivenheter på en dag: bokbyte - ettårskalas - föreställning.

Jag har i alla fall en trave böcker jag tänkt ta med mig - inga titlar nämnes här, för överraskningseffektens skull - men det är lite knepigt, eftersom jag har någon sorts rykte att försvara. Förra gången hade jag fått med mig några synnerligen eftersuktade exemplar ur min dubblettsamling men det var ju mest en slump - kommer det jag väljer den här gången att vara rynka-på-näsan-böcker eller kanske-kan-vara-nåt eller just någons guldkorn? Men som då blir det dubbletter, böcker jag läst och inte känner ett behov av att ha kvar men tycker är OK och böcker jag finner totalt hopplösa.

torsdag 4 september 2008

Vådan av att byta väska

Dagens program (vanligt arbete, annat möte på stan och slutligen repetition) krävde en större väska än vanligt och ompackningen skedde klockan sju i morse. Tyvärr ledde detta till att bokens mellanlandning på köksbordet blev betydligt mer permanent än det var tänkt och morgonens fyrtio läsminuter fick ägnas åt Metro. Bu!

onsdag 3 september 2008

Fortsätta eller inte?

Catch 22, eller Moment 22, har länge funnits som en "borde-läsa-bok" i mina tankar men egentligen vet jag inte varför. Ännu mindre så efter femtiotalet sidor. Dåliga skämt på varannan rad, meningslösa anekdoter. Kommer det att bli bättre? Ska jag fortsätta läsa? Jag slutar väldigt sällan när jag väl har börjat läsa en bok men detta innebär också att jag har ångrat en hel del förspilld lästid. Och här rör det sig om knappt 500 sidor så det lär ta ett tag.

måndag 25 augusti 2008

Annat bokfynd


För kanske tio år sedan var Gösta Oswald väldigt i ropet (det är han kanske fortfarande) och jag minns att jag tyckte att omslaget till Rondo var så snyggt. Nu hittade jag ett exemplar på Emmaus och slog till direkt. Men bara för omslaget, än så länge.

Flickboksfynd


I juli var jag i Nykvarn och hade en stund över. In på biblioteket och det första som mötte var utförsäljningen. Jag bläddrade i gamla barn- och ungdomsboksminnen men det som jag till sist tog med till kassan var flickböcker från B. Wahlströms.

fredag 22 augusti 2008

Barnböcker och barnböcker igen

Hemma igen, på kontoret igen. Böcker i närheten och daglig internetuppkoppling men i gengäld ingen tid. Mitt liv är i otakt, så väl mitt litterära som mitt sångliga och mitt övriga dito.

Men i DN listar de oumbärliga barnböcker och intervjuar Stefan Mählqvist, Boktipset-mannen och jag drömmer mig bort för en stund, tillbaka till barndomen och slukaråldern.

söndag 10 augusti 2008

Mer sad i obygden

Jag tog inte med mig särskilt många böcker hit och nu visar det sig att jag inte har minsta lust att läsa mer än några få sidor i taget i dem jag har med mig, samtidigt som jag skulle vilja läsa. ICA:s sortiment är mer än uselt och det enda vettiga jag hittade i en låda i den lokala lågprisaffären var Imre Kertészs Kaddish för ett ofött barn som jag köpte till min Fästman men som jag inte klarar av att läsa ens en sida i. Så det blir ett evinnerligt surfande i stället.

Jag brukar alltid se till att ha med mig rejält med böcker men nu snålade jag och jag ångrar mig så.

Oh happy/sad day

Happy: jag har internettillgång och tid.

Sad: jag sitter ute i obygden och har inte med mig vare sig de böcker jag läst på sistone och borde skriva om (jag vill helst ha dem inom blädderräckhåll) eller usb-sladden till telefonen så att jag kan föra över bilderna av mina senaste fynd.

lördag 2 augusti 2008

Utläst: Disgrace av J. M. Coetzee

David, en frånskild, medelålders lärare i kommunikation och poesi på ett universitet i Kapstaden, inleder en affär med en av sina elever. Han förväntar sig en enkel uppiggande historia men följden blir en annan: han ställs inför universitetets disciplinnämnd men vägrar be om ursäkt och förklara sig på det förväntade sättet och tvingas lämna sin tjänst. Han tänker sig att han i stället ska skriva en opera och flyttar för en tid hem till sin dotter, som har en liten gård på landet.

Dottern är i 25-årsåldern och har nyligen blivit lämnad av sin flickvän. Hon försörjer sig på att sälja blommor och grönsaker på marknaden och på att ha hundpensionat. En enkel tillvaro där David småningom börjar hjälpa till på det lokala "djursjukhuset" men där allt vänds på ett ögonblick: en dag blir de attackerade av tre svarta män och David kan inte skydda sin dotter. Deras redan komplicerade relation blir ett minfält där skammen skär djupa sår och kommunikationsläraren ställs inför sitt livs största kommunikationsproblem.

Det är en obehaglig bok att läsa och jag värjer mig mot den: jag som tror på orden, de skrivna och de talade, ser här hur de bara fjärmar David och hans dotter från varandra. Och jag är så oskyddad när jag läser, efter att ha befunnit mig i ett humoristiskt och skröneartat 1700-tal slår denna obehagliga nutid hårt mot mig. Skammens tunga våta filt lägger sig över allt och alla: skammen över vad man utsatts för men också skammen i att vara dem som befinner sig i den historiska förtryckarpositionen i apartheids Sydafrika.

fredag 1 augusti 2008

Frånvaro

Vår bredbandsleverantör gör ännu inte det den ska, d.v.s. leverera, så det blir korta internetstunder på bibliotek och annat och ingen ro alls att uppdatera här. Men ordnar det sig inte tidigare så kommer jag i alla fall att vara tillbaka på mitt uppkopplade kontor vecka 34...

fredag 18 juli 2008

Önskas: läsutmaning

Bokhora skriver om läsutmaningar och Mattias vill bli utmanad av sina bloggläsare för att gå utanför sina vanliga upptrampade stigar på bokfronten.

Fräck som jag är stjäl jag hans utmaning: ge mig tips på böcker ni inte tror att jag skulle hitta till annars och som skulle vara en utmaning för mig på valfritt plan.

(Som om jag inte hade tillräckligt långa att-läsa-listor redan.)

(Och snart beger jag mig till internetlöst land, d.v.s. hem, eftersom vårt flyttande gått åt skogen vad gäller telefoni och internet, och kan inte läsa eventuella tips på ett tag.)

torsdag 17 juli 2008

Kannibalvarning (totalt orelaterat)

Det är väl bara jag som tycker att detta ter sig lite obehagligt men...

Hägrande semester

Imorgon är min sista dag inför semestern - fyra veckor! Så lång semester minns jag inte när jag hade senast, faktiskt. Jag läser ofta ungefär samma typ av böcker när jag är ledig men tyngdpunkten förskjuts något mot tjockare och tyngre (såväl bokstavligt som bildligt) böcker. Semester innebär (förhoppningsvis) längre lässessioner än min vardag och vissa böcker är inte lämpade för pendeltåg/buss/tunnelbana. En del av tiden kommer jag visserligen att vara hemma med krav på fixande i huset och en del av tiden är jag på sångkurs och då blir det inte så mycket läst men annars har jag en liten lista på sådant jag tänker läsa i år. Och På spaning efter den tid som flytt ingår inte i de planerna.

Tove Jansson - Ord, bild, liv av Boel Westin
Die unendliche Geschichte av Michael Ende
Jenny Lind-biografi
Market a la Mode av Erin Mackie
No Longer Human av Osamu Dazai
Singing - The First Art av Dan Marek
Agnes Cecilia - en sällsam historia av Maria Gripe

Och så någon/några deckare för ibland är det precis det jag orkar läsa.

onsdag 16 juli 2008

Utläst: Förbindelse av Åsa Ericsdotter

När jag läste Åsa Ericsdotters debut Oskyld blev jag både imponerad och djupt berörd - den var så BRA! Även hennes andra bok Kräklek gav mig samma känsla men de senare har mest fått mig att tycka att hon skriver samma sak om och om igen: kvinna, olycklig kärlek, försök att fly känslorna genom att rent fysiskt ta sig någon annanstans. Samtidigt har hon en språk- och stilkänsla som få så vad ska jag gnälla för? Det är alltså omisskännligt Åsa Ericsdotter i såväl tematik som språk, även om hon denna gång använder sig av "normal" interpunktion.

Jaget är den andra kvinnan som lider, längtar och våndas medan den förstas graviditet framskrider. Men som sagt, det är inte vad som skildras utan hur som är poängen.

Och så är jag väldigt svag för hur språket får ta plats också i skildringen, som i Kristina Lugns Nattorienterarna.

Utläst: Manon Lescaut av Abbé Prévost

Manon Lescaut är för mig en opera, eller faktiskt två: Manon Lescaut av Puccini och Manon av Massenet. Jag har sett båda och de är orskaken till att jag läste boken. Det är sällan jag ser dramatiseringen först och läser sedan, eftersom jag undviker filmatiseringar av böcker om jag inte läst boken men operorna ser jag ofta först. De skiljer sig en del från varandra och en hel del från romanen.

Romanen utger sig för att vara ett exakt återgivande av vad des Grieux berättar för den som nedtecknat det hela och denne ger sig bara in i berättelsen vid ett par tillfällen. des Grieux är en ung man av fin familj som på god väg att bli präst förälskar sig i den likaledes unga men sämre bemedlade Manon. Sämre bemedlad ja, men begiven på lyx och nöjen till den grad att hon inte kan leva utan dem. Alltså mer eller mindre säljer hon sig själv för att ha råd med det hon önskar och des Grieux drivs i fördärvet av sin kärlek och i sina försök att tillfredsställa henne. Samtidigt är Manon inte ond eller medvetet svekfull mot sin älskade för ja, hon älskar honom, bara naiv och totalt aningslös, nästan ända till slutet.

Den här sortens historier fungerar nog bättre för mig när de gestaltas i operans form, även om dessa två inte hör till mina favoriter; de stora känslorna gör sig bättre i sång och ackompanjerade av en stor orkester. I text kan jag inte låta bli att tänka "men sluta nu, du vet ju att det går åt skogen" för trots allt lyckas jag inte känna hur trollbunden han faktiskt är.

Utläst: Juno & Juliet av Julian Gough

Efter The sound and the Fury kände jag för något lättsmält och då passade Juno & Juliet riktigt bra, även om det finns lite substans bland fluffet.

Juno och Juliet är ett underskönt irländskt tvillingpar som flyttar hemifrån för att börja studera på universitetet i Galway. Juliet är den som berättar om deras öden och äventyr under det första året, med sarkasm och sentimentalitet. Kring dem rör sig en scenograf som båda är förtjusta i men som faller för Juno, en lärare i litteratur som Juliet förtvivlat försöker få intresserad, en småkriminell barndomsvän och diverse andra, däribland någon som skriver anonyma brev till Juno. Personerna är både ovanliga och vanliga på ett mycket realistiskt sätt och jag trivs bra i deras sällskap, även om delar av slutet inte alls är på samma nivå som resten av boken.

Jag tror inte att den här boken är klassificerad som ungdomsbok men för mig känns den väldigt mycket som just det; personernas ålder, mognad och författarens ganska lagoma hantering av saker och ting.*

* Här tänker jag inte ta den diskussionen men jag ser alltså inte ned på böcker för barn och ungdomar, finner dem ofta lika bra som eller bättre än "vuxenböcker" (se MOMO-inlägget från igår) men det finns vissa typer av förenklingar som är vanliga i dessa böcker och det är en del av dem jag känner igen här.

Omläst: The Sound and the Fury av William Faulkner

När jag läste grundkursen i litteraturvetenskap för en halv evighet sedan var det två läsupplevelser jag tog med mig: Ibsens Vildanden och William Faulkners The Sound and the Fury. Den förra har jag läst om och därtill sett på scen men den senare har bara guppat omkring i minnet och i tankarna som ett omläsningsobjekt. Så första morgonen i villan när allt var kaos visste jag inte vad jag skulle läsa på tåget, vad som kunde passa min euforiskt uttröttade själ dök den bara upp.

Det är en ganska krävande bok där historien berättas i fyra delar, vardera utspelar sig under en dag men med en mängd återblickar. Första delen berättas av Benji, en utvecklingsstörd man, i en stream-of-consciousness med glimtar från nu och då och däremellan. Man får små klipp och ledtrådar, man får föraningar men ingen visshet. Andra delen utspelar sig tio år tidigare, den sista dagen i livet för en av Benjis bröder. Tredje delen utspelar sig dagen före den första och nu klarnar det allt mer, liksom i fjärde delen, som utspelar sig dagen efter den första. I Benjis värld finns barndomen ständigt närvarande som något berikande, trots all osäkerhet och alla faror, i de mer objektivt skildrade senare delarna framstår såväl barndomen som nuet som något mycket hårdare, kallare, torftigare. Det finns så många osympatiska personer i denna familj, så lite kärlek och tid för varandra. Så många ord som inte uttalas eller uttalas till fel person. Och över historien svävar Caddie, systern som allt kretsar kring, i hennes närvaro och frånvaro.

Jag tyckte bättre om den förra gången, den här gången blir jag så trött på folk, på den gamla modern, på det svarta tjänstefolket (som behandlas ganska illa, det är 1920-tal, men som också beter sig illa), på den bror som styr och ställer. Fortfarande tycker jag dock bäst om den första delen - det är något med det sättet att berätta som går in i mig, även om de andra delarna behövs för förståelsens skull och för att de ger en väldigt bra bild av tiden.

tisdag 15 juli 2008

Omläst: MOMO - eller kampen om tiden av Michael Ende

När jag var liten var det här den bästa boken min likaledes bokslukande kompis hade läst. Själv försökte jag och tog mig till sist igenom den, utan att förstå det fantastiska, samtidigt som den lämnat ett minne av att vara riktigt bra.

Nu var det dags igen och jag kom inte många sidor innan jag var tvungen att pressa tillbaka tårarna. En sårbar, ömhudad dag, men det är en så vacker historia - och jag undrar om den inte är ännu bättre för vuxna som någonstans önskar att de fortfarande var barn än för barnen själva.

Momo är en liten flicka som dyker upp från ingenstans och bosätter sig i en amfiteater. Ingen i byn kan ta hand om henne men i stället tar alla hand om henne litegrann: de kommer med mat, de ger henne möbler. Momo är en fantastisk lyssnare och hjälper människor som får berätta saker för henne och hon är en underbar lekkamrat, i vars sällskap alla lekar blir så oändligt mycket bättre.

Men ondskan lurar bakom hörnet, i form av de små grå männen som stjäl tid. De lurar de vuxna människorna att spara tid och sätta in den på tidssparkassan men de kommer aldrig att få igen den så det handlar om stöld. Tyvärr minns inte de vuxna dessa avtal utan får bara oerhört bråttom, vilket går ut över barnen. Tidstjuvarna inser att Momo är deras värsta motståndare, eftersom hon har ett sådant inflytande över människor, samtidigt som hon är så svårpåverkad och så börjar en kamp: kampen om tiden.

Det är en saga och en allegori, en samhällskritisk roman och en hyllning till fantasin och tron på dess makt. Det är en underbar bok och till sist, efter mer än tjugo år, förstår jag vad min kompis menade.

Utläst: Orkestergraven av Unni Lindell

Jag var på väg att sluta läsa denna deckare ett antal gånger och i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde det. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den, inte ens vid total läskris. De som klagar på Camilla Läckberg borde ge sig på denna kvinna i stället. Bedrövligt.

En violinist hittas mördad en vinternatt. Hennes f.d. man har inget tillfredsställande alibi och i orkestern finns eventuellt en älskare. Och annars är det som vanligt. Polis med privat familjekaos inklusive bristande förståelse. Kursiverad (kanske inte kursiverad men motsvarande) mördare. Oengagerande mordoffer och familj. Dåligt språk och dialog (kanhända en effekt av översättning).

Utläst: Världens sista roman av Daniel Sjölin

Det är nog dags för ett litet uppsamlingsheat. Jag har tio (!) utlästa böcker som jag inte skrivit om och min semester börjar i helgen och då beger jag mig till internetfria/lösa platser. Men det blir nog lite kortare texter för mitt engagemang är lite lågt just nu.

Först ut: Världens sista roman av Daniel Sjölin. Huvudpersonen heter som författaren och är programledare för ett kulturprogram. Sedan är han alkoholiserad och har en senildement mor, för att förvirra den som tror att det är en självbiografi. Jag förstår inte riktigt vitsen med detta upplägg; jag läser boken som ren fiktion i alla fall, eller så ren som fiktion nu kan vara för de flesta författare hämtar ju ändå sitt stoff från det vi kallar verklighet.

Det är ordrikt, infallsrikt, utfallsrikt och ganska rörigt. Kanhända är jag för ofokuserad, kanhända söker jag mönster som inte finns där, kanhända letar jag förgäves efter sammanhang där just detta bryter samman men det fungerar inte för mig. När i tiden är bokens "nu"? När är egentligen huvudpersonen född? Och hur gammal är egentligen hans mamma? Tidsmarkörerna är för många och för få och alldeles för motsägelsefulla men det är kanske meningen. Den totalt opålitlige berättaren innebär romanens död. Det litterära gungflyt på väg att kapsejsa när fler tidsplan läggs in, fler "jag", fler generationer. Konstruktionen som är både synlig och osynlig. Lager på lager av upprepade små och stora övergrepp, personer som går in i och ut ut varandra.

Inte heller förmår jag engagera mig i de mestadels osympatiska personerna, utom i några små glimtar mellan sonen (Daniel) och modern, då jag plötsligt känner något. Och så när jag kommer till efterordet:

Till den
som med sitt ynka gurgel
befriat mig från orden
gjort alla romaner
meningslösa

S,
född att härmas och härma

Där satt den. Vad skulle han skriva en lång roman för?

lördag 12 juli 2008

Tvära kast

Jag läste ut Drottning Gåsfot lite för fort och kastade mig in i Disgrace och det är nästan jobbigt: från godmodigt 1700-tal till ett obehagligt sent 1900-tal. Det känns som om jag inte var riktigt beredd och jag hamnar så långt in i den här boken; tittar upp när bussen stannar och förundras över att jag inte befinner mig på landsbygden i Sydafrika.

fredag 11 juli 2008

Mer på plats

Nu står även lyrik och dramatik på rätt ställe. Det tar sig.

torsdag 10 juli 2008

Beställning

Nu har jag klickat iväg en bokbeställning:

WOOLF, VIRGINIA: MOMENTS OF LIBERTY
Häftad
129 kr

RYAN, ROB: THIS IS FOR YOU
Inbunden
144 kr

MAREK, DAN H.: SINGING - THE FIRST ART
Häftad
439 kr

Lite mer ordning

Igår kväll ägnade jag en stund åt mina bokhyllor - jag sorterade romanerna i alla fall. Det blev mycket flyttande fram och tillbaka, eftersom en del böcker stod väldigt konstigt. Till sist hittade jag No Longer Human i alla fall.

onsdag 9 juli 2008

Jag hittar inte

I morse insåg jag att jag behövde ta med mig en bok extra som reslektyr -- en diktsamling räcker liksom inte tor Tullinge-Solna. Briljant idé: Osamu Dazais No Longer Human. Ned i biblioteket och så - stopp. Jag kunde inte hitta den. Den är säkert på något smart ställe rent packningsmässigt men helt fel vad gäller ordningen. Och så fick jag det vanliga hjärnsläppet i det läget: jag kan inte ta någon annan bok, jag kan inte bestämma mig eller ens ta fram alternativen. Kris. Överdriv inte, Saga, så farligt är det inte. Jag kom på böcker jag inte orkar släpa runt eller är rädd om och klockan tickade på. Kris i alla fall. Men så kom jag på att jag ju har fyllt mitt skåp på kontoret med böcker så att jag skulle ha reserver när allt var nedpackat och nog skulle diktsamlingen räcka ena vägen så tack och lov.

Nu ligger Anatole Frances Drottning Gåsfot på skrivbordet, utvald för hemresan.

tisdag 8 juli 2008

Utläst: Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène

Nu har det hunnit gå fyra fem (?) veckor sedan jag läste Kiffe kiffe imorgon och jag inser att jag borde ha skrivit något direkt för nu har i ärlighetens namn det mesta av den lämnat mitt minne. Ung flicka i mångkulturell Parisförort. Pojke som ska hjälpa till med läxorna men i övrigt är tråkig på alla sätt och vis - eller kanske inte. Mamma som går på kurs för att lära sig franska och plötsligt får ett eget liv. Socialtanter som kommer och går, fattigdom som stannar och välgörenhetsinrättningar att rysa åt. Massor av beröm har den här boken fått och många tycks ha blivit charmerade av Doria men själv hade jag ganska tråkigt under läsningen.

Pinsamt

Det börjar se ut som om jag inte läser alls längre men jag fyller i alla fall på i min lästa-böcker-2008-lista. Att jag sedan har en idé om att jag ska skriva om det jag läser är en helt annan sak.

Mer akut än jag trodde

Uppackandet av böcker har nått ett totalstopp - det är fullt. Jag behöver de där extra bokhyllorna nu på direkten. På något sätt har jag lyckats förtränga det faktum att jag förlorade fem och en halv hyllmeter p.g.a. takhöjden och så var det ju böckerna som aldrig fick plats som det var. Därtill har jag blivit av med ett antal meter CD-förvaring, eftersom det passade så bra med sådana hyllor för att utnyttja utrymmet men nu finns det ingen CD-spelare ens på samma våning som biblioteket. Lyxproblem, lyxproblem, lyxproblem men likafullt problem...

måndag 30 juni 2008

Fyra hyllor till

I torsdags anlände de resterande fyra hyllorna och de står nu på sina platser och väntar på att jag ska sortera in böckerna i dem. "Det är det väl ingen brådska med" tycker folk i min omgivning men jag vill ha det gjort NU. Dessvärre ser det hemskt ut i resten av huset, och de delar som används av oss båda har högre prioritet, så det dröjer nog tills halvårsbokslutet är överståndet. Och så skulle jag behöva två hyllor till, för symmetrins och den närmaste framtidens skull.

(De andra två står bredvid de redan utplacerade och bilden av dem blev dålig.)

onsdag 25 juni 2008

Biblioteket - första titten

Än så länge finns det fem bokhyllor i vårt bibliotek. De resterande fyra flyttar in imorgon och sedan får vi se hur långt de räcker. Just nu är det en salig röra i hyllorna; barn- och ungdomsböckerna står ungefär där de ska men annars är det hullerombuller - och kassar och kartonger lite varstans.



Och ja, väggarna är lila och kommer att så förbli åtminstone en tid.

lördag 21 juni 2008

Livstecken

Jodå, jag lever, men jag har så lite tid. För närvarande är mitt liv en administrativ katastrof och då blir det inget bloggat. Och inte mycket läst heller, för den delen.

lördag 14 juni 2008

Påbörjad omläsning: MOMO - eller kampen om tiden

Ja, till sist valde jag Michael Endes MOMO som jag länge tänkt läsa om. När jag läste den för många herrans år sedan hade jag jättesvårt att komma in i den och kunde inte alls begripa att min komis tyckte att det var den bästa bok hon någonsin läst men nu dyker jag bara rakt in. Som om en emotionell dörr står vidöppen och mina ögon tåras för att strängar slås an och en fågel pickar mot mitt hjärta. Varför lät jag det dröja så läne?

Påbörjat: uppackning

Idag började jag packa upp böcker. Fem Billyhyllor på plats i det blivande biblioteket, varav tre fyllda ungefär som de kommer att se ut: barnbokshyllorna. Där finns mina guldkorn och dyrgripar, mina barndomsvänner och min bokhistoria. Där står de sida vid sida och när jag inser att jag glömt att ta med mig någon bok för hemfärden kan jag inte bestämma mig, inte välja, men till sist tar jag MOMO.

tisdag 10 juni 2008

Utläst: Hey Dolly av Amanda Svensson

Superlativerna har haglat över denna debutroman men jag är måttligt begeistrad*. Visserligen älskar jag meningen om att det är tur att människans hjärta sitter bakom galler och greppet att hantera vissa besvärligheter i tillvaron genom att gå till en gynekolog känns ju också nytt men annars. Dolly har ganska tråkigt och vill bryta sig ut, hennes vänner mår dåligt och sämre och jag känner mig mest gammal och trött. Det är för mycket av en vardag som känns ganska ointressant, en tillvaro i stiltje och de ibland halsbrytande formuleringarna räcker inte till för mig. Jag bryr mig inte om vare sig Dolly eller hennes vänner och när jag läst den sista sidan har de i stort sett lämnat mig. Nu, någon vecka efteråt är de bara vaga skuggor.

*Och om någon undrar, den här gången hade jag inte så högt ställda förväntningar, trots alla positiva recensioner, så det är inte diskrepanseffekten det rör sig om.

Påbörjad: Orkestergraven

Igår påbörjade jag Unni Lindells Orkestergraven, en av böckerna jag fick i min goodiebag på Bokkollot, och under de första 25 sidorna var jag på vippen att lägga ifrån mig den minst tre gånger. Jag kanske borde se det som ett tecken på att jag inte ska läsa den, att jag inte har tid att ta mig igenom något som inte lovar bättre än så.

lördag 7 juni 2008

Utvidgat läsbegrepp

Jag hinner inte läsa. Cykelturerna snuvar mig på mer än en timmes läsning varje vardag och flyttkaoset inkräktar på resten. Igår kväll satt jag och läste manualen till vår nya kombinerade kyl/frys och sedan finns det en trave till - aldrig har jag ägt så många saker jag inte förstår mig på; bortsett från att allt i köket är av det avancerade slaget finns det ju sådant som bergvärmepump, luftvärmepumpar, varmvattenberedare, larmsystem och diverse outredda reglage.

söndag 1 juni 2008

Utläst: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Denna långbetitlade bok har jag tänkt läsa ett bra tag nu men inväntat ett biblioteksexemplar på engelska - tills den låg där i tvättstugan och jag tänkte att det var meningen att jag skulle läsa den på svenska. Jag är inte helt säker längre, eftersom jag tyckte att det fanns en del språkliga underligheter som lättast skulle kunna förklaras med översättning.

Christopher är en femtonårig pojke som lider av någon form av autism, eventuellt Aspergers syndrom (det står lite olika på olika ställen och jag är inte så hemma på diagnoserna). I skolan får han i uppgift att skriva en bok och det är den boken vi får läsa. Eftersom Christopher gillar Sherlock Holmes blir det en deckare, en sann sådan, eftersom Christopher en natt hittar grannens hund död. Mördad. Han försöker lösa mysteriet och gräver upp hemligheter på helt andra områden och tvingas göra saker han tidigare aldrig skulle ha vågat.

Jag hade hört en massa positivt om den här boken innan jag började läsa och ville verkligen tycka om den, vilket jag också gör, men inte så mycket som jag skulle önska. Jag kan som sagt inte så mycket om autism/Asperger men för mig framstår Christopher som ganska trovärdig, både i vad han gör, hur han gör det och hur han skildrar det - med vissa undantag. Vid ett tillfälle beskrivs utförligt att han inte fantiserar, han föreställer sig inte saker som inte har hänt, och på nästa sida finns en lång fantasi om hur han sitter i en ubåt och far bort från allting. Då undrar jag hur författaren tänkt, när alla andra diskrepanser förklaras så tydligt: "det här är en liknelse, inte en metafor".

En tanke jag hade var också om det skulle kunna vara en bra bok för gymnasister med Asperger, då jag har en släkting som arbetar på en sådan skola men nu kan jag bara råda henne att läsa boken själv, den är inte tillräckligt bra för att jag ska kunna rekommendera den annars .

lördag 31 maj 2008

Presentvånda

Jag ska på ettårskalas idag och presenten ska naturligtvis vara en bok. Tidskris ledde till ett besök på Akademibokhandeln i Skrapan precis vid stängning igår. Bilderbok, bilderbok, bilderbok. För äldre barn, alldeles för fula bilder, för dyr, för si, för så. Till sist en enades vi om Första och andra mosboken av Johanna Westman (avocado som pekboksobjekt, ja! Bibelallusion, ja!) men sedan har jag börjat fundera; är en ettåring för gammal för den boken och för hela moskonceptet? Nåväl, jag tar med kvittot så att de kan byta.

fredag 30 maj 2008

Biblioteksdilemma

Idag ska vi åka och titta på villan och få lite instruktioner i hur saker och ting fungerar och det känns både spännande och skrämmande; tänk om huset inte alls ser ut som vi minns det, som vi målat upp det i vår fantasi. Tänk om rummet jag tänkt ska bli bibliotek (om bara för "a few books") inte alls passar för ändamålet när allt kommer omkring.

Det är ett stort hus, vi borde inte ha några problem att få plats, men samtidigt gar vi ju så mycket saker (och välmenande släktingar som tror att vi kommer att behöva en massa saker som de har i sina förråd) att jag är rädd för att det kommer att bli överbelamrat redan från början. Det får inte bli så, våra egon måste få plats... ;-)

torsdag 29 maj 2008

Något närmare flytt

Om en månad - förmodligen - går det stora flyttlasset ut till villan i Förorten. Dessförinnan ska allt packas ned och ihop och bävan är tillbaka. Det kändes som ofantliga mängder inför visningen men det är ju så mycket mer än så kvar. Och böckerna är ju det där ständiga orosmomentet - hur många kassar och kartonger kommer att gå åt? De närmaste veckorna kommer jag att ställa mig själv frågan varför jag äger så många böcker ett otal gånger. Likaså huruvida jag måste skaffa fler, eller måste behålla alla.

Hur gör ni som verkligen har många böcker (jag tror att vi har knappt tvåtusen volymer, vilket känns futtigt i alla sammanhang utom detta) när ni flyttar?

tisdag 27 maj 2008

Jobbmugg

På kontoret har jag en Penguinmugg att dricka te och varm choklad ur. Födelsedagspresent från Fästmannen för ett par år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans bild av mig (men kanske vara glad att han inte tyckte att The Body in the Library var mest passande?).


måndag 26 maj 2008

Utläst: Mörkrädd av Andreas Roman

Om en månad ungefär går flyttlasset till villan så jag var strategisk och läste Mörkrädd nu, i god tid. Jag är nämligen mörkrädd. Väldigt mörkrädd, om än inte som huvudpersonen, och ganska lättskrämd.

David är sedan barndomen närmast patologiskt mörkrädd och gör allt för att slippa vara ensam dygnets mörka timmar men inser till sist att det måste bli ett slut på detta. Alltså börjar han i terapi och examensmomentet innebär att tillbringa en tid ensam i en ödsligt belägen stuga i Norrland (blotta tanken på detta får mig att rysa). Nåväl, helt ensam är han inte, katten Trassel är med.

Jag är ingen skräckmänniska, vare sig vad gäller film eller litteratur. Jag hade en Stephen King-period i tonåren men det är ungefär allt och skräckfilm går i stort sett inte, eftersom jag blir så rädd men utan att få en kick av det, bara illamåendet. Detta är nog det första i "ren" skräckväg* (deckare/thrillers räknas inte) jag läst på mycket länge (förresten, lite vampyrer har slunkit ned) och effekten var stark: faktum är, att jag satt i soffan och läste, Fästmannen satt bredvid och plötsligt sade han något till mig och jag hoppade en decimeter upp i luften. Det kan ha att göra med att just då var det Trassel som var utsatt och jag har en tendens att identifiera mig med litterära katter.

Nutidshistorien i stugan är varvad med tillbakablickar från barndomen, bilder som både fördjupar och förenklar historien, för finns det något där ute i skogen, något som vill komma in, eller är David så svårt märkt av en händelse att han blivit galen? Svaret står inte i svart och vitt men minnesbilderna leder för tydligt och för tidigt i en riktning, tycker jag. Det är en ganska lång startsträcka, längre än den bit jag läste på lunchen, och det var nästan så att jag undrade om det skulle bli riktigt läskigt men det blev det. Slutet var dock ett minus.

* Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag läst sådant som kan kategoriseras som skräck men det här är en renare variant.

Utläst: SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson

Jag har dubbla känslor inför den här boken. Samtidigt som de många personerna i hög grad är schabloner, mer eller mindre typfall av sina problem, blir jag ibland berörd av dem och deras historier.

Det är en ganska vanlig uppbyggnad just nu; ett flertal personer vars vägar korsas på lite olika sätt, denna gång med en gigolo som nav och knutpunkt. Benjamin säljer sin kropp och sin kärlek för att göra bot, för att sona det brott han inte ens vet om han har begått. Hans kunder utgör en provkarta av dagens problem och diagnoser - bulimi, agorafobi, sömnproblem, prestationsångest, svartsjuka på bonusbarn, drogberoende...

Jag tycker bättre om Johanna Nilssons tidigare böcker, där framför allt en huvudperson får tid och utrymme att bli en hel människa. Det här blir för ytligt för mig. Det är snabba klipp och till en början har jag svårt att hålla isär personerna och jag kan inte riktigt engagera mig, trots de där glimtarna.

Ibland får jag också en känsla av att författarens allierande med de svaga mest blir till något kokett - hon sparkar ironiskt mot de som har makt, pengar och status, trots att hon själv, om än inte i lika hög grad, hör dit. Hon må ha sin psykiska svaghet men i övrigt känns det inte riktigt trovärdigt. Alliansen är också nära en alienation, i och med att personernas problem ofta skildras så schablonartat och ytligt. Dessutom är de "onda" så extremt onda. De är totalt onyanserade och även om det ges en ironisk ursäkt till något av det vidriga beteendet är det på ett ytterst föraktfullt sätt, något som rimmar ganska illa med författarens övriga försök till förståelse för de utsatta.

fredag 23 maj 2008

Kung Liljekonvalje

De senaste dagarna har en av de vackraste dikterna jag vet susat i mitt huvud:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

(Strövtåg i hembygden IV ur Stänk och flikar av Gustaf Fröding)

torsdag 22 maj 2008

Läslunch

Ingen annan hade med sig mat så jag fick äta lunch ensam - men med böcker som sällskap är man ju faktiskt inte riktigt ensam så jag tillbringade tiden tillsammans med Andreas Romans Mörkrädd. En ljus personalmatsal är väl inte precis den mest lämpliga miljön men eftersom det var början jag läste gjorde det inte så mycket. Jag har inte fått någon känsla för den än, mer än att det dök upp ett irriterande språkfel/klumpig formulering som jag hakade upp mig på.

Omläst: The secret History av Donna Tartt

Jag läste Den hemliga historien när den kom på svenska i början av 1990-talet, redan då en kultbok med ett oändligt antal superlativtyngda recensioner. Jag minns att jag tyckte att den var bra men att den inte var som jag tänkt mig och att jag fann piedestalupphöjandet en aning överdrivet.

Nu har jag läst om den på engelska, delvis för att den alltid dyker upp på diverse bokbloggar, främst i kommentarerna på Bokhora, delvis för att det var den Marsha Pessls Special Topics in Calamity Physics jämfördes med. Egentligen är väl en handlingspresentation överflödig men i korthet:

En ung man som redan hoppat av en utbildning kommer till ett nytt college långt hemifrån. Där hamnar han, efter viss möda, i den lilla exklusiva grupp som studerar gammalgrekiska för den karismatiske läraren Julian. Det är fem mycket speciella och till synes extremt välbärgade studenter och Richard har vissa svårigheter att dölja sin betydligt påvrare bakgrund. De har också hemligheter och efter ett tag visar det sig att det finns en som är betydligt värre än vad Richard från början kunnat ana, och vissa hemligheter måste man göra allt för att dölja.

Det är verkligen en fascinerande (och ganska förfärlig) historia, även om jag fortfarande inte blir så där trollbunden som andra lär ha blivit. Den snärjande magin kretsen utövar biter inte riktigt på mig och därmed blir det ibland svårt att känna hur fast Richard faktiskt är. Men kompositionen är mycket skickligt utförd; som läsare får man veta väldigt mycket på ett tidigt stadium medan vägen dit är det som utgör själva textmassan.

Jag mindes betydligt fler lärda citat än vad som faktiskt finns där men här är de betydligt bättre integrerade i handlingen än i S.T.I.C.P. - det känns inte som om de är till för att författaren ska få briljera, utan för att bidra till stämningen och utgöra en karakteristik över personerna. Och för att ytterligare peka på likheterna mellan denna historia och de grekiska tragedierna.

tisdag 20 maj 2008

Boktips anno '64


Jag halvsamlar på Evas kalender och blir glad varje gång jag råkar springa på någon sådan på Myrorna. Idag hade jag tur igen och hittade en från 1964.

Bland mycket annat fanns där tips på författare som ungdomar kunde tänkas gilla att läsa på engelska - något som denna pedagogiskt upplagda publikation tyckte var främjansvärt - idel (i stort sett) kända namn.

(Om det inte syns är det Lawrence Durrell, William Golding, Norman Mailer, Carson McCullers (who?), Georg Orwell, F. Scott Fitzgerald, John Steinbeck och John Updike. Är det inte typiskt att den enda kvinnan i församlingen är den jag aldrig har hört talas om.)

Utläst: Sex av Sara Villius

Sorry, jag förstår mig inte på den här boken. En liten söt volym med omslag som ett blombroderi och en fyrklöver som det första man ser när man öppnar den men sedan?

En alldeles för liten flicka på hemlig semester med en inte lastgammal men alldeles för gammal man. En frustrerad gift kvinna som försöker skriva sig ur någonting, till någonting med hjälp av denna historia. Hennes fantasier. Några chatsessioner på en kontaktsajt. Och så titeln då: Sex. Varför får jag bara känslan av att titeln finns där för att locka till sig (annars ovilliga) läsare? För mig ter den sig så malplacerad - den här boken är så osexig på alla möjliga plan, trots att sex tycks vara drivkraften bakom en hel del av det som sker. Det är som om det är en alldeles för pretentiös titel för innehållet, som ett löfte om något helt annat, eller åtminstone något mer. De möjliga mörka underströmmarna är snarare stillastående vatten och luften går ur det hela av att allt ändå bara är någon sorts fantasi,

Det är skrivarkursprosa och varken utveckling eller egentlig inveckling, bara spårväxling och något som utmynnar i ett "jaha" från min sida. Jag borde tillhöra målgruppen men tyvärr, för mig är detta en miss.

Utläst: Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Slutomdömet blir nog som det jag skrev halvvägs - det är så mycket kärlek i den här boken, och det är historien som är i centrum, inte formen eller språket, och det är så skönt. Det är för det mesta rakt upp och ned, även om barnet Åsas tillvaro minst av allt är det - eller kanske just upp och ned, jämfört med vad vi andra förväntar oss.

Det är i alla fall barndomen jag tycker mest om att läsa om, den vuxna Åsa blir knepigare, även om jag kan förstå hennes växlande mellan avstånd och närhet, längtan efter att dra streck över men svårighet i att göra det.

Det är en tillvaro så nära men ändå så fjärran, en tid så avlägsen men ändå inte och någon gång undrar jag "kan det verkligen ha varit så?" - borde inte någon ha märkt avsaknaden av rena kläder, tandbortstning, mer än rudimentär tvätt? Å andra sidan spelar det inte så stor roll, det är en kärleksförklaring och äreräddning och det räcker mer än väl.

Blogganalys

den här sidan kan man få en analys av sin personlighet utifrån sin blogg. Analysen grundar sig i tanken att hur man skriver speglar hur man är, vilket också innebär att resultatet beror på hur personligt man skriver och om man "spelar en roll" när man bloggar.

Själv blev jag klassificerad som Tänkare, vilket naturligtvis smickrar mig, intellektuell wanna-be som jag är. Några utdrag ur beskrivningen:

"[...] ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedöma idéer och möjligheter. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för Tänkare!"

"Tänkare är också ofta mycket intresserade av ord och språk [...]"

"Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer."

söndag 18 maj 2008

Påfyllning (2)

Det hade dykt upp lite nytt i tvättstugan igår: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon och Edward Finnigans upprättelse av Roslund & Hellström plockade jag med mig upp. Hur ska jag klara mig utan bokbytarhylla i tvättstugan?*

Och på Läsesalongen hittade jag Johanna Nilssons S.O.S. från mänskligheten som jag bävar lite för - recensionerna var ju minst sagt blandade.

* Troligen alldeles utmärkt, fördelarna med en egen överväger alla gånger.

lördag 17 maj 2008

Påfyllning

Jag missade Dramatens kostymutförsäljning (min vanliga otur; jag får reda på det försent och man måste vara på plats i god tid) och tröstshoppade böcker på Myrorna: Barbapapa och Barbapapas resa i en volym (har vi att göra med en nostalgisk 70-talist?), Medeltidens ABC (att ge bort), Den vita stenen (mer nostalgi, även om jag aldrig gillade TV-serien), Manon Lescaut (för att den blivit opera) och Casanovas memoarer (Don Giovanni är väl löst baserad på Casanova så operakoppling där också.



onsdag 14 maj 2008

Post visning

Lägenheten är visad och såld men flyttlassen har ännu inte gått utan vi är kvar i det där mellanrummet. Jag har anpassat mig bra till det bokurval som finns kvar; bara någon enstaka gång har jag saknat något som är nedpackat, men det ska bli skönt när allt finns på plats igen.

Och så drömmer jag, som ju inte är någon stor bokshoppare, om att köpa en hel drös nya. Jag skriver listor och funderar men skickar inte iväg någon beställning. Men något enstaka besök på Stadsmissionen kan det ju bli och det senaste resulterade i Joyce carol Oates Blonde och Julian Goughs Juno & Juliet. Den senare får jag för mig att jag läst något positivt omdöme om men jag kan absolut inte komma på var. En, för mig, ovanlig chansning.

Pocketoraklet har talat

Nyfiken som jag är skickade jag in skonummer, favoritmusiker och favoritland för att få mitt skräddarsydda boktips från Pocket & Bok och resultatet blev Kärlekens musik av Vikram Seth. Det är en bok jag då och då har funderat på att läsa men utan att det blivit av, delvis p.g.a. min önskan att läsa den på engelska och när den dykt upp framför mig har det varit den svenska utgåvan. Och så har jag någon vag förutfattad mening om att den kan vara lite väl sliskig.

tisdag 13 maj 2008

Utläst: Balen/Höstflugorna av Irène Némirovsky

Jag har aldrig förstått skillnaden mellan kort roman och lång novell, om någon sådan egentligen finns. Detta trots ett antal poäng i litteraturvetenskap. Balen och Höstflugorna går i alla fall under beteckningen romaner, även om särskilt den förra ger mig en synnerligen påtaglig novellkänsla och båda en bagatellkänsla.

Ett par har kommit upp sig här i världen och ska ge sin första stora bal. Deras dotter Antoinette fylls av förväntan, vilken byts i hämndlystnad när det visar sig att hon inte ska få vara med, utan förväntas gå och lägga sig innan gästerna kommer. Och nog hämnas hon.

Det är ett krypande obehag som följer berättelsen; vad ska ske när det hela uppdagas men samtidigt känner jag mig ganska oengagerad i huvudpersonen. Jag får också någon sorts idéer om att författarinnan personligen hatat och föraktat sin egen mor och skriver om det på det här sättet (jag har inte någon som helst grund för detta, eftersom jag inte läst på om Némirovsky) och det ger en ytterligare klibbighet.

Titeln Höstflugorna ger mer av stämning än faktisk innehållsbeskrivning. Det är en historia som spänner över en betydligt längre tidsrymd; en rysk adlig familj går i exil till Paris och en tid stannar den gamla amman och trotjänarinnan kvar, innan hon tvingas ge sig av hon också.

Det är något mycket Tjechovskt över den; godset på landsbygden, väntan, men det är något av än mer akut brytningstid och en känsla av att ingen går säker.

måndag 12 maj 2008

Utläst: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

Jag skrev att jag skulle ta något där språket inte var ett irritationsmoment och det första som hände när jag påbörjade Ut ur skuggan var att jag irriterade mig på de korta meningarna som hela tiden högg av saker och ting. Det dröjde dock inte många sidor innan jag insåg att de var perfekta för den här boken; de ger en dagbokskänsla, även om det inte står någonstans att det rör sig om en dagbok och de hjälper till att skapa en stämning som är just lite avstannande och oförlöst, i all sin inre dramatik.

Det är 1920-tal, en ung kvinna får en kamera av sin morfar och med den tar hon äntligen sina första steg mot att bli sig själv. Uppväxt i ett kärleksfattigt och intolerant hem har hon alltid känt sig utanför men sakta faller saker och ting på plats. På en fest möter hon kärleken, den förbjudna, som hennes tillvaro sedan kretsar kring. Det hinner gå fler år än man kan tro i denna inte alls så långa roman men det känns ändå inte summariskt och det har nog att göra med mina dagboksassociationer.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken och hela tiden får jag så fina bilder av Stockholm och skärgårdshuset i en avlägsen tid, i färg fastän de borde vara svartvita eller sepiatonade, men lite softat dimmiga.

En förtvinad själ i en sund kropp?

Nu är det slut på läsfriden, eller i alla fall den dagliga dryga timmen av resväg: cykelpremiär. Det kommer visserligen att bli kortvarigt, eftersom det inte går att cykla till kontoret när vi har flyttat men under någon månad blir det kroppen som får sitt (nåja, det är bra för den men den tycker inte om det) medan den läshungrande själen får ligga i halvträda.

fredag 9 maj 2008

Fyra

Jag har fyra böcker att skriva om men ingen inspiration alls. Jag vill sätta mig i ett hörn med The Secret History i stället. Alternativt strosa runt på stan och äta glass.

onsdag 7 maj 2008

Halvvägs: Mig äger ingen

Jag har kommit halvvägs i Åsa Linderborgs Mig äger ingen och låter mig marineras av kärleken sidorna tycks genomdränkta av. Svinalängorna känns avlägsna; språket är enkelt och självklart, inte konstruerat och arbetat. Här är historien i centrum. En kärlekshistoria.

tisdag 6 maj 2008

Undantagstillstånd

Det är bokslut och den vanliga därmed följande tidsbristen som råder. Därtill har jag två provsjungningar och en resa till Köpenhamn den här veckan. Och så är det en hel del som behöver planeras inför inflytt i hus och utflytt ur lägenhet. Lugn och ro blir det någon annan gång.

söndag 4 maj 2008

Sist av alla?

Nu har jag i alla fall lånat Mig äger ingen på biblioteket; sist av alla kommer jag att läsa denna bok. Jag försöker hålla mina förväntningar hanterliga och det går skapligt; jag tyckte ju faktiskt inte alls om Svinalängorna och en del likheter anar jag ju.

lördag 3 maj 2008

Utläst: Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

"Va, har du inte läst den förut?" var den stående kommentaren när folk fick syn på Mästaren och Margarita i min hand, min väska, på mitt skrivbord. Nej, det är en sådan där bok sóm det inte blivit av att läsa för mig, inte förrän nu.

Djävulen vandrar på Moskvas gator och allt vänds uppochned. Människor faller som käglor vid hans framfart men Margarita står kvar och står ganska stadigt. Det är svart humor en masse och mycket ryskt. Och så historien om Pontius Pilatus, ett helt annat evangelium, som löper genom texten.

Jag hade svårt att ta till mig den första delen, där djävulen mer eller mindre löper amok. Jag tyckte inte att det hela var det minsta roligt, utan mest segt och dessutom hade jag (som alltid när jag läser rysk litteraur) svårt att hålla isär personerna. Men andra delen, den som handlar främst om Margarita, var en ren njutning. Där förmådde jag också uppskatta Pontius Pilatus-berättelsen till fullo.

torsdag 1 maj 2008

Udda kommentar

Lägenheten är såld nu. Ingen återvändo längre.

Vi frågade köparna om de vill behålla garderoberna och svaret var "ja, och ni får gärna lämna bokhyllorna också". Nej, dem tar vi med oss.

onsdag 30 april 2008

Misstag

Jag är perfektionist och nu inser jag att jag missat att skriva om Mästaren och Margarita på rätt ställe i ordningen. Morr!

tisdag 29 april 2008

Utläst: I djävulens sällskap av Peter Robinson

Tyvärr, den här boken var en besvikelse, förstärkt av att den är slarvigt översatt och dessutom uselt korrekturläst. Det är så många språkfel och missar som slunkit genom att jag blir alldeles matt.

Därtill är jag trött på att deckare numera måste innehålla grova sexbrott; det är bara det allra värsta som tycks gångbart och jag är trött på dessa skildringar. Jag vet att världen vi lever i innehåller hemskheter värre än de deckarförfattarna lyckas knåpa ihop men tänk, vad trevligt det skulle vara om man trodde sig om att kunna åstadkomma spänning utan det mest bestialiska, dessutom explicit skildrat? Ja, jag är konservativ, men lite mer Agatha Christie, tack!

En nittonårig flicka hittas våldtagen och mördad i en lagerlokal och ungefär samtidigt mördas en handikappad kvinna vid kusten. Har morden någon gemensamt och i så fall vad? Flera poliser, lagom politisk korrekthet (och inkorrekthet), personliga problem och allt det vanliga men på ett pliktskyldigt, oengagerat sätt. För många byggklossar, för lite känsla.

måndag 28 april 2008

Irriterad

Peter Robinsons I djävulens sällskap gör mig irriterad - antingen är den dåligt skriven eller så är översättaren inkompetent alternativt alldeles på tok för stressad. Det är så många konstigheter som står där, och flytet i texten saknas. Jag brukar vara överseende när det gäller deckare men det här är för mycket för mig (eller är det så att boken inte är tillräckligt bra för att jag ska ha överseende?). Nåväl, jag läser vidare och sedan ska jag försöka ta något där jag inte har invändningar mot språket i alla fall.

söndag 27 april 2008

Förtroendelån

Jag var på Södersjukhuset idag (som besökare) och gick förbi sjukhusbiblioteket. Söndagsstängt men utanför stod en boksnurra med "akutlån" på förtroendebasis. Urvalet var väl si och så men jag tycker om tanken; ligger man på sjukhus kan man verkligen drabbas av akut bokbrist.

lördag 26 april 2008

Ösregn

Regnet öser ned och med tanke på hur vädret var tidigare är det lite sommaråskstämning i luften. Perfekt deckarväder, med andra ord. Jag vill sätta mig i ett hörn och läsa men lägenheten måste städas inför visningen så det får vänta.

fredag 25 april 2008

Utläst: Olycksfågeln av Camilla Läckberg

Ärligt talat har jag inte så mycket att skriva om den här boken. Fjällbacka. Mord. Familjeliv. Som det brukar vara i Camilla Läckbergs böcker (jag har tidigare läst Stenhuggaren och Predikanten). De är varken bättre eller sämre än andra i samma genre, utom när det faktiskt glimtar till av något lite extra, någon liten formulering som griper tag på ett annat sätt.

Problemet för mig är att jag inser vem som är mördaren mycket tidigt, vilket jag inte riktigt tror är meningen; när så är fallet brukar berättandet vara annorlunda. Däremot förblir motivet höljt i dunkel nästan fram till slutet även för mig. Samma sak har skett tidigare och nu känns det som om jag lärt mig Läckbergmodellen.

Skildringen av den unga kvinnan som skär sig tycker jag är bland det bästa i boken. Visserligen uppfyller hon alla förväntningar och alla schabloner men samtidigt framtonar hon på ett annat sätt än också huvudpersonerna som en verklig människa.

Dagens räddning

Deckarhyllan blev räddningen även idag när jag inte ville väcka Fästmannen. Det blev Peter Robinsons I djävulens sällskap och jag är inte helt nöjd, faktiskt.

torsdag 24 april 2008

Utläst: Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

Bergsprängardottern som exploderade är Lo Kauppis memoarer, en livshistoria som först blev en pjäs hon turnerade runt Sverige med och som serdermera gavs ut i bokform. Jag såg pjäsen och den var bitvis som en explosion med en fullkomligt elektrisk Lo i vita kläder på en vit scen. Nu har jag läst boken och eftersom pjäsen för mig framstår som originalet blir boken en inte helt tillfredsställande kopia, trots att det är en hel del som skiljer dem åt. Pjäsens tyngdpunkt låg i slutet, kollektivtiden, med mycket summariska bilder från barndomen, medan bokens tyngdpunkt ligger i Londontiden.

Lo (Lena, som hon hette som barn) är dotter till en alkoholiserad bergsprängare från Finland. Han lyckas dock såpass bra yrkesmässigt att familjen kan flytta till "fina" Nacka men hemma är det kaos. En fullständigt medberoende familj, barn som tjuvröker innan de börjar skolan och leker halvavancerade sexlekar med varandra, för att så snart de kan fly fältet och försöka skapa sig en tillvaro annorstädes. Och Lo lyckas inte. Hon vill bli smal, hon svälter och hetsäter och kräks och hittar amfetaminet och sedan de andra drogerna och flyr till London, flyr till ett annat kaos. Det skulle kunna sluta i elände och katastrof men det gör det inte. Visserligen är vägen lång och krokig och går via tvångsvård och behandling i norrlandskollektiv men sagan om Lo har ett (ganska) lyckligt slut.

Det är en samhällskritisk bok, åtminstone vård- och behandlingskritisk bok. De anhörigas moment 22 när de äntligen lyckas få iväg den svårt alkoholiserade fadern till en läkare, maktlösheten hos den som vårdas i en miljö och med en pedagogik som redan vid den tiden börjat ifrågasättas. Denna kritik var än mer svidande och direkt i pjäsen, där Lo också redogjorde för vad hon kostat samhället och vad hon hade kunnat kosta. För mig var det en extrem förenkling, eftersom jag sett flera som fått den behandling hon önskat men som inte alls blivit bra av den, men samtidigt gav det ett tydligare fokus. Å andra sidan, jag vet inte om man behöver ett fokus - det är bara att läsa och följa med.

Det är en fascinerande och engagerande historia men samtidigt håller den sig en bra bit ovanför botten. Det är möjligen på kollektivet Lo slutligen är längst ned men annars tycks hon ha en ovanlig styrka och klara sig oväntat bra. Hon har någonstans att bo, eller vänner att övernatta hos, hon får ihop pengar genom att arbeta, utom vid något enstaka tillfälle, då hon förfalskar namnteckningar och stjäl en större summa pengar. Jag vet inte varför jag så gärna vill ha de där rikitiga mörkret, som om det skulle bli verkligare då, mer autentiskt. Det känns som så städat när jag läser om det, på ett annat sätt än i pjäsen.

Språket är ganska talspråkligt och ordet "och" stavas i 99 % av fallen "å" men jag förstår inte varför det plötsligt stavas "normalt". Sådant är förvirrande när allt annat ter sig så medvetet.

onsdag 23 april 2008

Världsbokdagen

Världsbokdagen firar jag inte på något särskilt sätt. Sedvanligt buss- och pendeltågsläsande av Mästaren och Margarita, bara.

tisdag 22 april 2008

Trovärdigt eller ej...

...men lägenheten med Schiller i köket såldes för en hårresande summa pengar.

måndag 21 april 2008

Utläst: Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Det är något överväldigande med den här lilla boken. Så få sidor och så många noveller - och så många översättare. Jag undrar varför översättningsuppdraget delats på detta sätt, och hur det gått till; har översättarna fått välja, fått sig tilldelat, lottdragning? Har det att göra med att det skulle gå fort? Finns det något i de olika novellerna som lämpar sig för olika översättare? Boken avslutas också med en presentation av dessa, faktum är, att man får veta mer om dem än om författarinnan.

Överväldigande är också novellerna i sig. Så här, någon vecka efter utläsningen, märker jag att de flyter in i varandra, med några få som sticker ut. Det är tvåsamheter som behandlas, kärleksförhållanden eller vad som borde vara det - eller vad som inte borde vara det. Det är relationer mellan "lämpliga" parter som är mardrömslika och mellan "olämpliga" som visar upp de bättre dragen. Det genomgående är dock en obehaglig, oroande stämning: relationer är verkligen inte att leka med och olyckan är ständigt närvarande. Efter en stund infinner sig också en mättnad; trots variationerna vad gäller parterna är det i mångt och mycket samma effekter som återkommer och konstruktionen blir synlig. Samtidigt är det skickligt och bitvis ganska roligt och jag förstår att många uppskattar träffsäkerheten men själv blir jag lite trött.

Och novellen jag tycker att hon bäddar för hela tiden kommer inte: den om kvinnan/mannen som har ett förhållande med sin hund. Och först i sista meningen inser man att den älskade inte är en människa (omänskliga är däremot många av de befintliga kontrahenterna).

Icke trovärdigt

Jag var på en lägenhetsvisning igår. Hypermodern lägenhet. Vitt, vitt, vitt. Inte en bok i sikte. Jo, i köket, på en öppen hylla ovanför diskbänken: Schillers gesammelte Werke i tio skinnband. Why?

lördag 19 april 2008

Boklördag?

Jag läser inte. Jag städar.

fredag 18 april 2008

Ordkunskap

Det här är litteraturrelaterat på så sätt att vi som envisas med att läsa på engelska kan testa våra kunskaper, utöka vårt ordförråd och samtidigt göra lite nytta.

På sidan FreeRice svarar man på vad ord betyder och varje rätt svar ger 20 riskorn som doneras via FN till hungrande människor. De som de facto betalar är sponsorer, vilkas budskap dyker upp på sidan, men jag märkte det inte ens förrän jag läste FAQ-sidan, så fokuserad var jag på ORDEN.

torsdag 17 april 2008

Svära i bloggkyrkan (men bara lite)

Dagens reselektyr blev Camilla Läckberg. Nu rynkar somliga på näsan och jag får ett behov av att försvara mig, förklara mig. Jag ville inte väcka Fästmannen en gång till i morse utan snabbscannade deckarhyllan i hallen och Läckberg tedde sig mest lockande. Visserligen innehöll första stycket en grammatiskt tvivelaktig formulering men jag tycker inte att språket är sämre än i annan underhållningslitteratur. En större invändning är väl att när jag läste bok nummer två (för mig) av henne kändes det som om jag hade förstått hur hon konstruerar sina historier och så gick något av spänningen förlorad. Nåväl, hittills helt OK i sin genre.

Nästa svordom: jag är den i familjen som äger en bok av Coelho: Veronica decides to die. Som jag minns det var den inte så pjåkig, även om slutet var lite väl puttenuttigt. Den var dock inte alls som jag hade förväntat mig; jag är ohälsosamt förtjust i litterär självdestruktivitet. (Detta apropå en diskussion på Bokhora.)

onsdag 16 april 2008

Utläst: Affinity av Sarah Waters

London. 1870-tal. I ett fängelse sitter ett medium och avtjänar ett straff för något som inträffat under en av hennes seanser. Från ett av Londons överklasshem kommer dottern, på god väg att bli en gammal ungmö, som besökare till fängelset - för att bibringa de intagna lite gott sätt och för att bringa sig själv lite balans i tillvaron.

Affinity består av dagsboksanteckningar av den där typen som tycks förekomma enbart i böcker; tiotals sidor skrivna i stearinljusets/fotogenlampans sken när huset sover. Anteckningar som får med allt, också det som inte borde behöva skrivas ut, om det vore en faktisk dagbok det rörde sig om. Samtidigt ger den relativa aningslösheten gott om utrymme för läsaren att (eventuellt) vara lite smart och dra slutsatserna betydligt tidigare än huvudpersonen och det är nog det som för mig gör den här boken sämre än Tipping the Velvet och Fingersmith - jag tycker att jag förstår för mycket för tidigt. Jag blir inte så snärjd av historien som jag vill bli, borde bli, just för att jag tror mig förstå för mycket av hur den hänger ihop.

Men jag älskar engelskt 1800-tal och miljöbeskrivningarna och stämningsskapandet är det inget fel på.

Flyttblogg

Någon (Ka) hörde min (implicita) bön om förståelse (och förlåtelse) och bad om flyttrapport. Mycket enklare.

Igår blev lägenheten fotograferad inför försäljningen och Fästmannen och jag sprang som små yra höns och flyttade saker samt oss själva ur bild. Det är en mycket avskalad version av vår lägenhet som visas upp men en del underligheter finns kvar (de omatchade sängarna står högst på den listan).

Efter allt bokbortfraktande fick vi i alla fall inte en enda kommentar om att vi har mycket böcker för det har vi inte, inte just där och "mycket" är ett relativt begrepp. För säkerhets skull har jag fyllt mitt lilla skåp på kontoret med pocketböcker jag tror att jag kommer att behöva t.o.m. juni och redan första dagen insåg jag att jag inte hade någonting att läsa på bussen, d.v.s. något som inte vägde bly (mina armar och min rygg var inte fullt funktionella) alternativt var ömtåligt. Räddningen blev ett, som vi upptäckte, trasigt exemplar av Mästaren och Margarita så nu parallelläser jag tre böcker.

Nyhetens behag

Nyhetens behag har nog lagt sig en aning för min del. Jag hinner inte skriva så många inlägg som jag skulle vilja och framför allt inte så bra inlägg. Ni får stå ut med det och med mig och rätt som det är kanske jag får ur mig något briljant (jodå, det låter ju sannolikt).

Jag ursäktar mig mest för att jag ska slippa känna kraven som får mig att slå lovar runt bloggen.

söndag 13 april 2008

Ommöblering

Nu är sovrummet ommöblerat. Sängarna på andra ledden, fem Billybokhyllor med innehåll i ett hyrt förråd, de kvarvarande fyra ordentligt sorterade och fina. Det är prosan som är kvar men om det kommer några riktiga boknördar på visningen har jag förberett ett litet "finn fem fel" av böcker som inte alls hör hemma där de står...

Det hemska är, att det faktiskt ser riktigt bra ut. Det är ljust och luftigt på ett helt annat sätt. Men böckerna betyder mer än ljuset och luften så jag ångrar inte den tidigare möbleringen. Möjligen är det dåligt för oss att under en period ha det så här spatiöst i sovrummet, så kommer det ju inte att vara i huset.

torsdag 10 april 2008

Sorglig natt

I natt var det kallt i sovrummet: hyllrona på min sida av sängen gapade tomma och ensamheten blev fysiskt påtaglig. Och då fanns ändå böckerna på andra sidan kvar. Hur ska jag kunna vänja mig vid att sova i ett rum med bara en liten behändig boktrave på nattduksbordet? Jag har sovit med mina böcker inom bekvämt räckhåll de senaste tio åren och det här är början på en ny era, som jag inte är helt säker på att den passar mig.

Men det är ju de tomma hyllorna som är sorgliga, tänker jag mig, bokhyllor utan böcker är en oxymoron och om de inte stod där skulle kylan ge vika.

Men min svärfar in spe frågade igår hur det kommer att kännas tills vi flyttar in och svaret är ju att det känns som att bo någon annanstans, inte riktigt hos oss men inte heller hos någon annan.

onsdag 9 april 2008

Utläst: Alltid redo att dö för mitt barn av Joanna Rubin Dranger

Årets femtionde utlästa bok blev Alltid redo att dö för mitt barn, en svartvit betraktelse över moderskapet. Svartvit såväl bokstavligen som bildligen, eftersom serierna enligt Rubin Drangers vanliga metod ter sig lätt manodepressiva (i en väldigt ickeklinisk betydelse). Och som vanligt är jag lite ambivalent - ibland sätter hon huvudet på spiken, ibland slår hon in (vid)öppna dörrar och ibland avslutas något som är bra och tänkvärt med en korkad knorr som, i mina ögon, tar udden av det tidigare.

Det är som sagt moderskapet som avhandlas, från graviditet över förlossning och amning tills barnet är kanske tre-fyra år. Föräldraträning och "den allmänna vårdens" inställning till smärtlindring får sig en känga, liksom amningsprofeter, icke genusmedvetna dagis och föräldrar och en del andra. Och det är här jag finner de öppna dörrarna; humorn tillför inte så mycket som jag hade hoppats, perspektivet blir inte så annorlunda.

Däremot tycker jag mycket om "boken i boken" om hur det är att ha barn, en före/efter-skildring där "före" är svart och hopplöst och "efter" är ljust och hoppfullt. Också tvivlen på den egna förmågan, kursraset på föräldravärdet och en del av raljerandet med prestationsinriktade föräldrar är inslag som jag uppskattar.

tisdag 8 april 2008

Att stryka från önskelistan

Dagens mycket korta biblioteksbesök resulterade i Joanna Rubin Drangers Alltid redo att dö för mitt barn och Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.

Önskelista

Jag svär (nja) över mina böcker men önskar mig ändå fler. För det mesta tycker jag att det går utmärkt att bara låna böcker för att efter läsningen bestämma om jag vill äga dem, men Ted Hughes brev skulle jag vilja ha, och Virginia Woolfs dagböcker, liksom delarna jag saknar av På spaning efter den tid som flytt i Bonniers pocketutgåva. Rob Ryans This Is for You med de fantastiska siluettklippen, Joanna Rubin Drangers Alltid redo att dö för mitt barn, Alberto Manguels Nattens bibliotek... Och någonstans finns ju den där lusten att gå och köpa en ny roman medan den fortfarande är riktigt ny, trots att priset ter sig hutlöst för mitt inre studentjag.

Utläst: Två hus vid slutet av en väg av Conny Palmkvist

Jag tyckte mycket om Conny Palmkvists dokumentärroman Hej då, allihop, om hans mors döende i cancer, men är lite mer ambivalent till denna romanroman, som använder sig av klassiska förskjutningsgrepp vad gäller tidsplan och fantasi kontra verklighet.

Det är tidigt 1982 och den kallaste vintern i mannaminne i den lilla byn Sorgen i Skåne och en trettonårig pojke blir svårt misshandlad av sin far, medan hans mor, eventuellt galen, inte kan ingripa. Trösten finns i de historier en äldre man i byn berättar - och de historier han själv fantiserar ihop. Det är många år senare och pojken som blivit vuxen söks upp av en jämnårig kvinna som vill tala om det som hände.

Jag undrar om det som gör det så svårt för mig att ta till mig den här boken är att jag inte är så långt ifrån huvudpersonen i ålder och har växt upp i samma land men att allt det yttre för mig ter sig som en femtiotalsskildring. Min storstadsverklighet vill inte släppa in den här versionen av nutid. Jag ser en svartvit film och inte samma GB-glassar jag själv åt. Jag undrar vad det är som får mina associationer att gå snett, var jag läser mig in på fel spår.

För egentligen är det en ganska fin skildring av hur fantasin kan vara den enda utvägen när verkligheten är för plågsam, hur vänskap kan ta sig många olika uttryck och hur ensam och osedd man kan vara, trots att alla ser.

Utläst: Lucky av Alice Sebold

När Alice Sebold var 18 år gammal blev hon våldtagen när hon var på väg hem till sitt studentrum. På ett ögonblick kastades världen omkull och allt som varit självklart blev något helt annat. Lucky är hennes skildring av denna händelse, av vad som verkligen hände den natten och under den närmaste tiden, då hennes omgivning inte visste hur de skulle hantera henne, läsåret därpå, då hon fick syn på förövaren som greps och rättegången som därefter följde.

Jag blir smått omkullkastad själv av denna bok - jag blir gripen men uppfattar samtidigt det hela som väldigt osentimentalt skildrat. Jag påminns om The Year of Magical Thinking, men här fungerar sakligheten och något annat lyser igenom. Det har ju gått betydligt längre tid mellan händelserna som skildras och själva författandet, även om boken bygger på anteckningar hon gjorde när det hände, och det finns ett längre "efteråt" att sila det hela genom men det är ändå något akut över texten.

Alla aspekterna av hur våldtäktsoffers vandel skärskådas in i minsta detalj finns med, i upprepningar av hur hon var klädd och att hennes oskuld är till hennes fördel vid rättegången, och också i samvaron med andra - att de synliga skadorna gör hennes berättelse trovärdig. Och ändå finns det ett tvivel hos hennes far: hur kunde hon göra det hon gjorde utan att bokstavligen ha kniven mot strupen? Den sortens ifrågasättande måste vara värre än alla andra. Det är en märklig familj hon växt upp i och jag finner avståndet och kylan rejält besvärande, särskilt vad gäller modern, men så läser jag "författarens tack" i slutet och inser att det nog finns något mer, något som inte riktigt går fram i texten.

Och "lucky" - ja, hon hade tur, hon överlevde, men hon fortsatte att betala ett högt pris under en lång, lång tid av sitt liv. Men hon gjorde som en av lärarna rådde henne: kom ihåg allt och det resulterade i en mycket bra bok.

måndag 7 april 2008

Jag hinner inte skriva heller

... i alla fall inte något vettigt. Bara småplock. Någon annan gång ska jag skriva en recension, någon annan dag. (Och inte ens då hinner jag vara särskilt analyserande; jag lever ínte upp till mina krav på mig själv här heller.)

söndag 6 april 2008

...och snart hinner jag ändå inte läsa dem

Det börjar bli vår - det börjar bli dags att cykla till kontoret, den futtiga tid jag har kvar boende på ett avstånd som gör det möjligt. Och då blir inte många böcker lästa, med tanke på att det är de dagliga tunnelbane- och bussresorna som innebär mest lästid för mig. Nåja, det är nyttigt med motion också och innan fyra månader har gått av det här året kommer jag att ha läst lika många böcker som jag läste under hela 2007.

Jag ska sluta köpa böcker

Nej, det ska jag inte men jag känner att jag borde. Ryggen värker och då har jag ändå bara packat ned barnböcker och pärmar. Tur att jag är ensam hemma så att Fästmannen inte hör mitt suckande - för honom vill jag inte erkänna att jag har jobbigt mycket böcker när det är flyttdags.

lördag 5 april 2008

Litteraturskymning

Jag läser i DN att den sista bokhandeln i Härjedalen ska läggas ned och blir sorgsen i hela kroppen. Visst kan man köpa böcker på Internet och, handen på hjärtat, jag själv köper ju faktiskt väldigt sällan nya böcker, men det känns ändå så fel.

fredag 4 april 2008

Nu börjar packandet

Vi hade mäklare på besök igår och domen var att en av bokhylleväggarna i sovrummet måste bort inför fotografering och visning. Fem överfulla Billybokhyllor. Och så naturligtvis en massa andra saker men det är framför allt böcker som ska packas ned i kartonger under de närmaste dagarna. Sedan kommer vi att bo i vad som känns som ett mellanrum i minst två månader. Jag rivstartade igår med att placera min samling Barnbiblioteket Saga i papperskassar, sedan orkade jag inte mer.

Det är kanske fegt att göra som mäklarna säger men samtidigt håller jag ju med om att vårt sovrum/bibliotek är ganska udda och kanske inte optimalt för att visa lägenhetens potential. Förhoppningsvis kommer vi att få till helheten bättre i villan - om vi inte gör det så är det nog något fel på oss, med tanke på hur mycket vi kan sprida ut våra disparata föremål.

Utläst: Den andra himlen av Oline Stig

Jag borde ta till mig lärdomen att läsa novellsamlingar i portioner för att låta varje novell få landa men det är så svårt. Jag glupar i mig som en roman och ibalnd fungerar det, ibland inte. Vid läsningen av Den andra himlen fungerar det. Novellerna är tillräckligt olika för att lämna sina egna spår, samtidigt som de har såpass mycket gemensamt vad gäller stämningen att jag inte kastas runt.

Det är stora, omvälvande händelser på insidan som kanske inte syns lika mycket utåt och det är något lågmält och eftertänksamt över berättandet. Det är människor som inte vet vad de ska göra av sina liv och det är väldigt mycket ensamhet, också tillsammans med andra. Förhistorierna, som man får små, små ledtrådar till, kan sträcka sig generationer bakåt och ibland ter de sig intressantare än den tänkta framtiden. Ibland kan jag tycka att jag som läsare lämnas i sticket av novellförfattare, att utsnittet är så kort att jag knappt hinner förstå vad det handlar om innan det är över, eller att historien byggs upp mot något som aldrig realiseras. Här är sluten inte heller av det tydligaste slaget men jag har fått tillräckligt mycket för att kunna fundera vidare.

Titelnovellen är en litterär gestaltning av ett verkligt skeende - en gift kvinna i Sverige förälskar sig i en upptäcktsresande från Italien och nu är hon och hennes man på väg dit för att hon ska få träffa honom, vilket hon också får efter en tids planering. Det är en märklig berättelse som ger en känsla av att verkligheten överträffar dikten - skulle jag acceptera denna historia om det inte stod att den var sann?

Utläst: The Eyre Affair av Jasper Fforde

The Eyre Affair utspelar sig 1985 i ett England som skickar trupper till det fortfarande pågående Krimkriget, som troligen förlorade andra världskriget och där litteraturen har en helt annan plats i tillvaron; vem som skrev Shakespeares pjäser debattéras vilt och det utbrister kravaller bland surrealister. En särskild gren inom polisen har hand om litteraturrelaterade brott (piratkopierade förstaupplagor, förfalskade "nya" verk etc.) och där arbetar huvudpersonen Thursday Next. Boken inleds med att hon får ett nytt uppdrag, att hjälpa till med infångandet av en av världens mest eftersökta brottslingar: Acheron Hades, en man som inte drar sig för att mörda såväl vanliga människor som litterära gestalter.

Det är en ganska hisnande historia där det tog mig en stund att acceptera den värld som målas upp. Det finns något av den Harry Potterska parallellvärlden men här är de integrerade på ett annat sätt. Det är hela tiden en mängd anspelningar på historiska händelser som fått en annan utgång och de flesta av namnen är olika ordlekar. Idéerna om förflyttningarna mellan den vanliga världen och de litterära verken är roliga och genomförandet är bra, så jag skrattade en hel del (jag fick inte så hög poäng på litteraturnördstestet men jag är tillräckligt nördig för detta).

Men det är ändå något som fattas, eller som är för mycket: det tar lång tid innan det som är det intressanta i historien börjar och ibland känns det som om det hela går på tomgång men med en extra twist här och där. Och för lite Jane Eyre för att titeln ska kännas fullt motiverad och ja, jag erkänner, det var den biten som fick mig att låna och läsa boken.

torsdag 3 april 2008

Lördagspussel

Jag skulle verkligen vilja gå på Bokhorornas bokbrunch på lördag, särskilt med tanke på att jag bor så nära, men jag vet inte hur jag ska få ihop dagen: min mor fyller år, klockan tre är det Operahögskolans uppspel på Operan och eftersom jag känner några av de medverkande vill jag vara där. Och så skulle jag ju vilja hinna sjunga lite själv också.

tisdag 1 april 2008

Mer Maria Ernestam

I en kommentar angående läsbokslut hos Bokhora läser jag att Maria Ernestams kommande bok Alltid hos dig är hennes bästa hittills. Det låter lovande, tycker jag, som blev lite besviken på den senaste.

Comments Actual March 2008

När nu så många ägnar sig åt kvartalsbokslut borde väl jag om någon göra likadant; jag som gör dem på yrkesmässig basis. Dessvärre innebär de inkomstbringande boksluten mindre tid till förströelsediton men här är ett mycket kort.

Årets första kvartal lästes 46 böcker, vilket innebar en kraftig ökning gentemot samma period föregående år. Eftersom budgeten för året är oklar är sådana jämförelser inte möjliga men utfallet får ändå sägas vara över förväntan. Ökningen har orsakats av bl.a. en återgång till tidigare läsmönster men en viss effekt härrör sig också från en längre sjukdomsperiod i februari.

De 46 böckerna fördelar sig på följande vis:
Tre var omläsningar.
Fem varn barn- och/eller ungdomsböcker.
36 var på svenska och tio på engelska.
31 var skrivna av kvinnor och 15 av män.

De fem bästa nya läsupplevelserna, utan inbördes ordning:

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz
Bryta om av Åsa Anderberg Strollo
Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg
Fingersmith av Sarah Waters
Prep av Curtis Sittenfeld

måndag 31 mars 2008

Jag smet...

Jodå, jag gick till Stadsbiblioteket men jag ville inte ha någon tårta och kvinnan som stod på scenen och talade gav mig krypningar så jag smet ned till barnavdelningen en stund i stället.

Eftermiddagsplan

Jag ska försöka hinna förbi Stadsbiblioteket idag för att gratulera på födelsedagen. Jag tycker så mycket om Asplunds byggnad och är lite orolig för nybyggnationer och annat (ja, jag är en konservativ människa). Den må vara opraktisk i dagsläget men i vår sekulariserade värld kan vi behöva ett litteraturtempel.

Ocensurerade bilder av bokhyllor

Jag vet inte om jag har berättat att mitt sovrum i dagsläget också är mitt bibliotek. Visserligen finns det ett bokskåp i vardagsrummet och en bokhylla i hallen men större delen av böckerna finns runt mig när jag sover. Jag tycker om att ha det så, även om det blir hopplöst dammigt; det är en trygghet att alltid ha nära till böckerna, att kunna se efter precis när man kommer på något (vanligen nattetid). Detta kommer det dock att bli ändring på nu när vi flyttar: böckerna ska få ett eget rum och sovrummet ska bli lite mer avskalat (må dä).

Innan jag börjar packa har jag dock tagit några bilder så här är det helt ocensurerade dagsläget i Sagas bibliotek. Ja, det är rörigt men jag skrev ju ocensurerat och i och med flyttplanerna har jag inte tagit itu med visst fixande, eftersom allt ändå ska packas ned.


Litteraturvetenskap och författarbiografier överst, lyrik och dramatik till vänster, resten prosa, förutom en hylla med ekonomilitteratur. Och så CD-samlingen.


Här syns mer av travarna ovanpå böckerna. Nyförvärv och inbyten.

Barn- och ungdomssidan, samt pärmar, tidskrifter och blandhyllor.

fredag 28 mars 2008

Utläst: Innan jag dör av Jenny Downham

Tessa är sexton år och döende i leukemi. Hon har haft sjukdomen i fyra år men nu är hon såpass illa däran att hon inte längre går i skolan. Men sexton år är ingen bra ålder att dö - då har man börjat inse vad det ärman kommer att gå miste om och Tessa har påbörjat en lista över vad hon måste hinna med innan det är slut; överst på den står att bli av med oskulden men hon vill också köra bil, bryta mot lagen, testa droger och en hel del annat.

Detta må vara en tillrättalagd skildring av en resa mot döden men det finns en hel del som skaver ändå. Trots att Tessa lyckas genomföra många av punkterna hjälper de bara en bit på vägen. Det är ett helt liv hon vill hinna leva på några månader och hopplösheten ligger hela tiden på lur. Det är bara ett par saker jag tycker blir för mycket av det rosaskimrande slaget och de vägs delvis upp av att skildringen av familjerelationerna bitvis är så ickeromantiserade. Tessa kan göra lite som hon vill för att hon är döende och vet om det och utnyttjar det men hon får också skäll och förbud. Jag tycker om hennes pappa som älskar henne över allt och försöker hjälpa och skydda men som hon blir så trött på. För mig blir han mycket verklig, medan mamman är lika undanglidande för mig som hon varit för Tessa de senaste åren.

Och, ja, jag gråter. Det går inte att komma undan men jag känner mig inte på något sätt lurad - snarare hade jag känt så om jag inte gråtit. Skildringen av de sista minuterna skulle jag dock klara mig utan.

Utläst: Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop

Barnahandlerskan är en kort brevroman bestående av brev från en barnbordellägarinna i Paris till hennes nyblivna kollega i Bordeaux. Mestadels rör det sig om skildringar av hur hon får tag på barn till verksamheten, vad hon och kunderna gör med dem och hur man gör sig av med barnens lik. Därtill finns det i förbifarten små referenser till samtiden - giljotinen och avrättningarna, de politiska omvälvningarna, fattigdomen som är en förutsättning för hennes framgång samt även mordet på Gustav III.

Det blir en märklig kontrast mellan grymheterna som skildras och sättet de skildras på. Övergrepp som regelmässigt leder så långt som till döden besrivs närmast frejdigt och det är förmodligen detta som gör att även en känslig själ som jag kan läsa boken - allt ter sig så orealistiskt att det inte riktigt går in. Det utstuderade är just utstuderat och barnen som är objekten blir knappt ens objekt för mig som läsare.

Vad jag förstår, är det språket som gjort att denna bok givits ut; att språket skulle förläna det tabubelagda ämnet en status av litteratur. Själv undrar jag om inte ämnet är det enda skälet till utgivningen: nog finner många det tabubelagda kittlande just för att det är tabubelagt, även om det pornografiska värdet för dem är ringa; nog är det lite speciellt att vara konnässör inom dessa så nyligen föraktade områden. Men visst är språket bra (såvitt jag kan bedöma det utifrån en översättning från ett språk jag inte alls förstår), även om jag inte finner det så fantastiskt som andra och inte tror att det hade räckt som argument om boken behandlat något mer vardagligt ämne.

torsdag 27 mars 2008

Frågan man (kanske) inte vill ha

"Vad tycker du om min systers böcker?" frågade min chef och jag svarade alldeles ärligt - tack och lov heter min chefs syster Maria Ernestam.

Johanna Nilssons senaste

Nej, jag har inte läst SOS från mänskligheten men jag tänker göra det. Jag har ett synnerligen ambivalent förhållande till Johanna Nilssons böcker men jag läser allt hon skriver ändå. Dagens recensioner ger dock vid handen att det kan vara både en lysande upplevelse och en synnerligen fadd dito det rör sig om - Magnus Eriksson höjer till skyarna i SvD och Martina Lowden sågar i DN.

Kommande läsprojekt

Eftersom man aldrig kan stanna kvar i nuet funderar jag på vad jag ska ha för snå "läsprojekt" framöver. Först ska jag läsa ut mina lånade böcker men sedan? En månad ska jag nog ägna mig åt att läsa om böcker; det blir alldeles för lite sådant för mig. Och så ska jag ta och läsa böckerna jag bytte till mig i januari. På spaning efter den tid som flytt kan det vara dags att göra ett nytt försök med i sommar - jag läste de tre första böckerna för tolv år sedan men jag skulle vilja läsa samtliga och då måste jag nog börja om från början. Eftersom jag mest läser skönlitteratur kanske jag skulle knåpa ihop något kring facklitteratur och eftersatta biografier där hemma.

Men sedan kommer det att dyka upp böcker som jag bara måste läsa just då, just nu omedelbums och så faller de fina planerna.

Utläst: Norwegian Wood av Haruki Murakami

Den Proustska madeleinekakan är Beatles "Norwegian Wood"; när sången klingar ut förflyttas vi tjugo år tillbaka i tiden och stannar där, i sällskap med snart tjugoårige Toru som halvhjärtat läser teatervetenskap och först halvhjärtat men snart på fullt allvar navigerar mellan de kvinnliga skären Naoko och Midori. Naoko är flickvännen till Torus bäste vän som tog sitt liv vid sjutton års ålder. Hon är skör och undanglidande, bär på sorger och minnen och omges av och omger sig med ett mörker som det är svårt att tränga igenom. Kurskamraten Midori bär också på sorger och minnen och har haft döden i sin omedelbara närhet mycket länge men hennes sätt att bemästra sin tillvaro är mycket långt ifrån Naokos. Där den förra drar sig in i sig själv är Midori utåtriktad, där Naoko avvaktar tar Midori risker.

Det är kvinnorna man får lära känna, och det man får veta om Toru är mestadels genom hans förhållningssätt till dem. Ibland blir jag tokig på hans tillbakalutade coolhet som kombineras med pliktmedvetenhet. Han flyter omkring i sin ungdom, lealös efter bäste vännens död, lätt att leda - till en viss gräns. Det är så många samtal som aldrig når till kärnan, så många outtalade om bara inte. Det är som en egen liten värld som man måste lämna förr eller senare, en värld begränsad i tiden mer än i rummet. Det som förvånar mig är mängden explicit sex; den krockar för mig med andra delar av skildringen. Är det en kvarleva av den (eventuellt inkorrekt beskrivna) japanska öppenheten kring dessa ämnen historiskt sett?

Japan är ett land som fascinerat mig sedan jag var sex år gammal men utan att jag kommit dit. Jag har ändå inte läst så mycket japansk litteratur, även om jag tycker om att göra det. För mig är Norwegian Wood både väldigt och inte särskilt japansk. Vissa saker skulle kunna utspela sig var som helst men det är något med det rofyllt lågmälda som signalerar Japan för mig.

onsdag 26 mars 2008

Starstruck (sort of)

Vad som också hände på biblioteket var att jag fick syn på Martina Lowden som satt på en stol och läste. Jag gick förbi henne och så vände jag. Jag är inte en sån som går fram till främmande människor, särskilt inte om de är kända, särskilt inte om - men någon gång ska väl vara den första, någon gång gör man sådant som man inte gör och så stod jag där och stammade fram att jag tycker väldigt, väldigt mycket om hennes bok. Jag kände mig som en mycket liten flicka men jag tror faktiskt att hon blev lite glad ändå.